Fredrick Federley: C räds inte att driva C-politik

FREDRICK FEDERLEY (C):

Min vän och kollega Christofer Fjellner skriver i en artikel i Smedjan att vi som företräder Centerpartiet och Liberalerna räds att driva vår politik i Sverige, men gladeligen gör det i EU utan att tappa våra värderingar – oavsett vem vi pratar med.

Den första delen av antagandet hade stämt, om det inte vore för den lilla detaljen att vi får igenom oerhört mycket av vår politik i januariavtalet. Det är med andra ord inte en rädsla för att driva vår politik som lett till att Centerpartiet och liberalerna har fattat de beslut vi fattat, utan just att vi får igenom mycket av denna politik.

Förändringar i LAS, sänkta skatter, i delar borttagande av arbetsgivaravgifter, grön skatteväxling, förändrad hyressättning, förbättringar på integrationspolitiken, privatisering av arbetsförmedlingen, reformerat strandskydd, stopp för kompetensutvisningarna med mera, med mera. Därtill ligger den försvarsuppgörelse S, M och C slöt förra mandatperioden fast.

Utöver de 73 punkterna är vi fria att agera så som vi behagar. Exempelvis kan vi i EU-frågorna agera med Alliansen för att söka en rimlig väg framåt som sedan binder regeringen. Detta är verkligen en stor utväxling för Centerpartiets politik. Faktiskt större än vi har fått på många mandatperioder, inklusive Alliansens två mandatperioder där flera av de förslag som nu ska genomföras inte ens gick att driva på grund av starkt motstånd från andra allianspartier – med Moderaterna i spetsen.

Fjellners antagande om hur och varför vi förhandlar på ett visst sätt i Europaparlamentet stämmer inte heller. Riksdagens och Europaparlamentets parlamentariska system är av helt olika natur. Riksdagen har ett majoritetsunderlag och en opposition eller flera oppositionspartier. Europaparlamentet har inte den formen då EU-kommissionen inte per se har en fraktion av parlamentet att förlita sig på för att få sina förslag igenom plenum.

Sverigedemokraterna hade kommit att avgöra varje votering, varje dag, under hela mandatperioden i det fall Alliansen skulle ha försökt regera.

I många delar liknar en förhandling i Europaparlamentet processen kring parlamentariska utredningar i Sverige. I parlamentariska utredningar återfinns partierna efter styrka. Alla kan lägga förslag men ingen kan räkna med att få igenom dem utan en majoritet bakom sig. Inte helt olika hur en förhandling i ett utskott går till. Partierna finns representerade i förhållande till sin storlek i både parlamentariska utredningar och i Europaparlamentet, oavsett om någon har för avsikt att förhandla med dem eller ej.

Ett exempel är socialförsäkringsutredningen, där jag för några år sedan var ledamot. Där ingick Sverigedemokraternas Sven-Olof Sällström som ett resultat av SD:s mandat. Han satt med runt bordet och deltog aktivt i arbetet. Han kunde välja att ansluta sig till uppfattningar de andra partierna hade. I inget fall anslöt sig något parti – inte heller Moderaterna – till Sverigedemokraternas uppfattning. På samma sätt fungerar det i de förhandlingar vi för inom ramen för lagstiftningsarbetet i EU-parlamentet.

Det Christofer Fjellner egentligen säger med sin artikel är att vi i den svenska riksdagen som helhet skall börja förhandla med Sverigedemokraterna. Det är en helt annan sak. De storleksförhållanden som väljarna har gett oss denna mandatperiod visar på 144 mandat för de rödgröna och 143 för Alliansen. Sverigedemokraterna hade alltså kommit att avgöra varje votering, varje dag, under hela mandatperioden i det fall Alliansen skulle ha försökt regera.

Såväl Jimmie Åkesson som hans parti har gjort klart att de vägrar släppa fram ett alternativ där C och L har inflytande eller ingår. Sverigedemokraterna släpper inte heller fram en regering som inte ger Sverigedemokraterna inflytande. Utöver sådana detaljer finns den parlamentariska matematikens problematik där. Vi hade gjort oss beroende av Sverigedemokraternas goda vilja. På ren svenska hade vi dansat efter deras pipa.

När regeringsunderlaget formas finns inget som säger att partierna ”bara” representeras utifrån sin styrka. Hade Alliansen bildat regering med den rådande mandatfördelningen hade SD med andra ord – till skillnad från i parlamentariska utredningar eller för den delen en förhandling i EP – bjudits in till alla beslut. Det hade krävts att SD hade varit en del av alla fattade beslut, i den mån de själva gått med på dem. Att förlita sig på SD i det fallet hade verkligen varit som att luta sig mot ett duschdraperi.

Min slutsats är att två fel inte gör ett rätt. Centerpartiet räds inte att driva vår politik, och vi erbjuder inte heller grund för SD – vare sig i Sverige eller i Europaparlamentet.

Fredrick Federley, Europaparlamentariker för Centerpartiet

CHRISTOFER FJELLNER (M) SVARAR DIREKT:

I min artikel menade jag att det är hyckleri att svenska partier har ett förhållningssättet till ytterkantspartierna i Europaparlamentet och ett annat i riksdagen. I förlängningen har detta lett till att Sverige får ytterligare en svag S-ledd regering, utan en tydlig ambition eller vilja att ta tag i Sveriges verkligt stora problem. Jag skrev också att svenska partier – i synnerhet Centerpartiet och Liberalerna – kan dra lärdom av sitt framgångsrika arbete i Europaparlamentet i syfte att fullt ut våga driva sin egen politik i riksdagen.

Fredrick Federley menar att Centerpartiet får långt mer politiskt genomslag genom Januariöverenskommelsen med Miljöpartiet och Socialdemokraterna än vad det hade fått med Moderaterna. Han förväntar sig till och med att en S-MP-regering i samarbete med Vänsterpartiet ska genomföra fler viktiga liberala reformer än vad Alliansen, inklusive Centerpartiet, gjorde under åtta år i regeringen, för att Moderaterna är så obstinata. Tillåt mig att tvivla.

Om detta trots allt är den allmänna uppfattningen i Centerpartiet infinner sig naturligtvis frågan varför partiet överhuvudtaget ingick i Alliansregeringen under två mandatperioder och sedan tillbringade ytterligare fyra år i gemensam opposition. Det blir ännu mer obegripligt om man också betänker att Centerpartiet så sent som i september förra året röstade bort Stefan Löfven och sade sig vilja bilda en ny Alliansregering, under ledning av en moderat statsminister.

Januariöverenskommelsen handlar inte om sakpolitik. Inte ens den mest inbitne centerpartisten kan på allvar tro att det blir mer liberal politik med Stefan Löfven som statsminister än med Fredrik Reinfeldt. Eller för den delen Ulf Kristersson. Nej, Centerpartiets val av vänner i den fars som varit regeringsbildningen är en konsekvens av partiets förhållningssätt till Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – eller rättare sagt till Sverigedemokraterna allena.

Åtminstone gäller det förhållningssättet till Sverigedemokraterna i riksdagen, vill säga. I Europaparlamentet är förhållningssättet ett annat, som jag poängterade i min Smedjanartikel 17/1. I min mening är det hyckleri att – ofta framgångsrikt – förhandla med alla partier i Europaparlamentet, men ha en helt annan inställning i riksdagen.

Januariöverenskommelsen handlar inte om sakpolitik.

Federley bemöter min anklagelse om hyckleri på ett sätt som generöst kan beskrivas som halvhjärtat. Han gör gällande att lagstiftningsarbetet i Europaparlamentet inte kan jämföras med det i riksdagen, utan att det i stället bör jämföras med arbetet i parlamentariska utredningar, vilket knappast är korrekt. I Europaparlamentet sitter inte SD och deras partivänner bara med runt bordet, utan andra partigrupper lyssnar på deras förslag och försöker bygga majoriteter med hjälp av dem.

Nästa vecka, i samband med plenarsessionen i Bryssel, ska bland annat en överenskommelse Europaparlamentet ingått med rådet om regler för domännamnet ”.eu” voteras. Ansvarig förhandlare för Europaparlamentet är Federley. I denna egenskap har han både lett förhandlingarna och slutit en kompromiss med företrädare från Europaparlamentets olika grupper, däribland ENF, som företräddes av nyfascistiska Lega Nord, och ECR, som Sverigedemokraterna tillhör. Han har dessutom försvarat Europaparlamentets position – som är ett resultat av kompromisserna med de andra partigrupperna – i förhandlingarna med rådet. Detta är långt ifrån såväl den verklighet som nu råder i riksdagen, som den beskrivning Federley själv ger av parlamentariska utredningar.

Jag tycker fortfarande att linjen Federley gav uttryck för i sin intervju med SvD för tre år sedan är rimligare, nämligen att en borgerlig regering ska kunna tala med Sverigedemokraterna för att säkra majoriteter i viktiga frågor. Det återspeglar hur han och alla vi andra europaparlamentariker agerar varje dag.

Det är en smula ironiskt, men ändå symptomatiskt för svensk politik just nu, att Centerpartiet och Liberalerna behövde Vänsterpartiets stöd för att tillsätta Stefan Löfven, och att de behöver Sverigedemokraternas stöd för att avsätta honom. I det långa loppet är jag dock övertygad om att Sveriges borgerliga partier hittar tillbaka till varandra. Vi har en åsiktsgemenskap och en positiv vision om samhället som knyter oss samman. Och uppenbarligen finns det många kloka personer med framträdande roller i både Liberalerna och Centerpartiet som vill samarbeta igen.

Christofer Fjellner, Europaparlamentariker för Moderaterna