Statsminister Ulf Kristersson beskrev nyligen näringslivet som den nya miljörörelsen. Han har rätt – men tyvärr inte enbart i positiv bemärkelse. Billiga lån och bidragsmiljarder för så kallad grön omställning skapar en toxisk bidragskapitalism som är minst lika skadlig för miljön och samhällsekonomin som de gröna bubblor vi sett tidigare.

Detta är inte en marknadsekonomi i någon verklig mening utan handlar om att vinstmaximerande företag extraherar resurser ur det offentliga. Vinster privatiseras genom att kostnader och risker för utveckling och investeringar stjälps över på skattebetalarna, alltmedan bidragskapitalister berikar sig.

Smedjans artikelserie om gröna bubblor har haft en slagsida mot historiska exempel och offentliga praktfiaskon. Göran Persson lanserade visionen om det gröna folkhemmet under det sena 1990-talet. I praktiken var detta ett sätt att både modernisera socialdemokratin och blidka små stödpartier som Centerpartiet och Miljöpartiet. Historien om Agroetanol i Norrköping är kanske den perfekta illustrationen av hur det gröna folkhemmet i praktiken blev bidrag till etablerade särintressen och ett sätt att knyta C närmare Socialdemokraterna.

Den första generationens gröna bubblor kan förstås ses som en produkt av Perssons gröna folkhem. Energimyndigheten skapas i slutet av 1990-talet, detta med ett särskilt uppdrag om att stänga kärnkraften för att i stället bygga energisystemet på det som snart skulle visa sig vara önskeprojekt och förhoppningsteknologier. Efter EU-inträdet började svenska kommuner och län sakta lära sig att lirka upp Bryssels kassakistor med hundratals miljoner, och mer eller mindre förtäckta regionalstöd och jordbruksstöd kunde nu flöda in i landet. 

Den första generationens gröna bubblor kan förstås ses som en produkt av Perssons gröna folkhem.

I denna jordmån skapades den första generationen av gröna bubblor. Bidragsmiljoner från EU och Energimyndigheten kombineras med skattemedel i kommunala och regionala bolag, som i sin tur också förfogar över lokalbefolkningens skattemedel. Här blomstrar önskedrömmar, symbolpolitiska miniprojekt i avfolkningsbygder och hopplös teknikutveckling där forskare och ingenjörer får ha lekstuga utan budgetrestriktioner. Lokalpolitikernas oförmåga att kontrollera och utöva en ordentlig ägarstyrning bidrar förstås också till att vansinnesprojekten utvecklas till svarta hål.

Flera av historierna i den här artikelserien utgör olika kombinationer av ovanstående mönster. Sekabs miljardhärvor i Örnsköldsvik, Gobigas-fiaskot i Göteborg och drömmen om banan-odlingar i Sveg kan alla ses som illustrativa exempel. Kommunala bolag som Skellefteå Kraft ger kanske den perfekta illustrationen. Företaget lyckades slarva bort hundratals miljoner genom att äga en del av Sekab. Kort därpå gjorde man en Pellets-satsning vid namn Biostor som också utvecklades till ett svart hål och några år senare initierades det projekt som sedan blev Blaikens vindkraftpark, en anläggning vars värde skrevs ner med hisnande 560 miljoner tre år efter dess invigning.

Den som tror på fria marknaders förmåga att skapa välstånd och hyser misstanke mot politikers involvering i näringslivet kan förstås dra på smilbanden åt dessa debacle. En central fråga är dock huruvida präktiga gröna haverier tillhör det förflutna nu när det privata näringslivet blivit Sveriges nya miljörörelse?

Det finns teoretiska argument för och emot detta, så låt oss skärskåda dessa.

Kapitalismen och miljön

Huruvida näringslivet bidrar till hållbar utveckling eller inte styrs ytterst av de lagar, regler och villkor inom vilka näringslivet agerar. Företag försöker i regel att minimera sin resursanvändning då detta sänker deras kostnader och höjer vinsten. I en konkurrensutsatt bransch finns dessutom ett ständigt tryck på näringslivet att rationalisera verksamheten då ett högre kostnadsläge än konkurrenterna leder till att de också måste ta mer betalt.

Företags ständiga jakt på kostnadsbesparingar ger därför upphov till en allt effektivare verksamhet. Flera sådana trender och exempel finns dokumenterade i boken Mer för Mindre? (2020) av Jonas Grafström och undertecknad samt i MIT-forskaren Andrew McAfees bok More from Less (2019). Effektiviseringar är en integrerad del i det kapitalistiska systemet med privat egendom och vinstintresse som drivkrafter och således är detta inte något nytt fenomen. Vi ska heller inte utgå från att det påverkas i nämnvärd utsträckning av alla ”Green Deals” och storslagna satsningar på grön teknik.

Marknadsekonomin leder dock inte till hållbar utveckling om inte prismekanismen reflekterar de resurser som tas i anspråk. Om det inte kostar att förorena miljön kommer det att vara rationellt för företag att fortsätta med de aktiviteter som skadar miljön. Införandet av utsläppsrätter, skatter eller regelrätta förbud kan därför väntas leda till att miljön blir bättre. I den mån sådana reformer har införts under de senaste decennierna kan vi också räkna med att näringslivet bidrar till en bättre miljö. Miljölagstiftning kan dessutom utgöra den gnista som sätter fart på marknadens innovationsprocess.

Hur påverkar ”Green Deals” näringslivet?

I takt med att bidragsmiljarderna och de billiga lånen från EU:s olika institutioner växt i omfång har också det privata näringslivet börjat ägna sig åt att ”kamma hem” dessa medel. Bidragen från EU och svenska staten kanaliseras via Tillväxtverket och Energimyndigheten samtidigt som Europeiska Investeringsbanken (EIB) och liknande institutioner tillhandahåller lån där låntagaren i utbyte mot att göra någonting ”grönt” inte behöver betala tillbaka lånen om satsningen misslyckas. 

Inte sällan är alla dessa pengar dessutom öronmärkta för särskilda teknologier. EU:s Green Deal har pekat ut tre nyckelteknologier för grön omställning: vätgas, havsbaserad vindkraft och vågkraft. Runt dessa ställs sedan stora mängder bidrag och billiga lån till företagens förfogande. Enbart vätgas-satsningen från EU uppgår till 430 miljarder euro under en tioårsperiod, vilket är 80 procent av Sveriges BNP under ett år.

Hur förändras näringslivet av dessa gratispengar och pseudo-krediter som är öronmärkta för olika ”gröna” initiativ?  Blir näringslivet en ny miljörörelse eller riskerar utfallet att bli dysfunktionellt?

Till att börja med kan vi konstatera att näringslivet börjar gå i politikens ledband.

Till att börja med kan vi konstatera att näringslivet börjar gå i politikens ledband. Gratispengarna, bidragen, projektkrediterna och alla andra stöd som är riktade mot grön omställning innebär en mer eller mindre direkt styrning av näringslivets prioriteringar.

Om det finns gratispengar för att syssla med vätgas kommer företag att ägna sig åt vätgas, på bekostnad av andra eventuella projekt. Företag blir därmed immuna mot risker av den enkla anledningen att någon annan tar hela risken. Inget vätgasprojekt är för kreativt eller exotiskt längre. Exemplen är i dag så många och kreativa att fiktion och verklighet är svåra att hålla isär. Flygbränsle, vätgasstål, vätgas-dagis och vätgaslager.

Bidragskapitalismens oheliga allians

En viktig orsak till att näringslivet numera engagerar sig i den så kallade gröna omställningen är med andra ord att politikerna ställt fram stora syltburkar med gratispengar. Därutöver har de även kunnat utveckla en status som ”goda” parallellt med att de åtnjuter subventioner, stöd och bidrag som ingen hade kunnat drömma om för bara några decennier sedan.

Begreppet ”Baptists and Bootleggers” lanserades av nationalekonomen Bruce Yandle i en artikel från 1983. Yandle menade att intressegrupper med olika värderingar i själva verket kan mötas i gemensamma agendor och skapa mer eller mindre uttalade oheliga allianser. Enligt artikeln var såväl försäljare av svartsprit som baptister för ett förbud mot alkoholförsäljning i USA. Baptisterna ville förbjuda alkohol av idealistiska skäl medan spritförsäljarna insåg att ett förbud skulle skapa en kraftigt växande illegal marknad där de kunde tjäna stora pengar.

Samma mönster ligger bakom framväxten av den gröna bidragskapitalismen. Idealister med genuin oro för planetens framtid har med sitt engagemang banat väg för politiska förändringar i syfte att åstadkomma hållbar utveckling. Då dessa idealister inom politik och förvaltning anser att konventionella medel såsom lagstiftning, utsläppsrätter, beskattning med mera inte är tillräckligt har de erbjudit billiga krediter, bidrag och rättigheter att sälja till givna priser.

På andra sidan står ett näringsliv där storföretag, riskkapitalister och offentligt kontrollerade verksamheter inser att alla dessa gratispengar kan kombineras på kreativa sätt för att skapa en hög avkastning på eget kapital. Denna avkastning är dock inte välståndsskapande utan baseras ytterst på att suga ut så mycket bidrag som från det offentliga. Viksjöhärvan är en utmärkt illustration av detta fenomen, men även Britishvolt verkar ha varit en bidragsopportunistisk bubbla, som dock kvävdes i sin linda.

Bara en sak är privat – vinsten

Den första generationens gröna bubblor baserades på inkompetent idealism. Forskare, ingenjörer, politiker och miljöaktivister hade goda uppsåt när de initierade sina hopplösa projekt för etanolproduktion, bananodling och biogasproduktion.

Den första generationens gröna bubblor baserades på inkompetent idealism.

Den andra generationens gröna bubblor handlar i stället om bidragskapitalism. Entreprenörer har i den gröna omställningen funnit den perfekta källan till riskfria vinster. Denna kapitalism handlar i allt väsentligt om att extrahera resurser ur de offentliga systemet av bidrag, samt ta mängder av elektricitet i anspråk och låtsas som om den saknar en alternativ användning. All nedsida och alla kostnader hamnar hos skattebetalarna: det enda privata i bidragskapitalismen är med andra ord ägandet och därmed vinsten.

I finanskrisens efterdyningar kom många vänsterorienterade ekonomer att kritisera de “bailouts” som berikade banker och aktieägare på allmänhetens bekostnad. Privatiserade vinster och socialiserade förluster, ljöd kritiken. Tyvärr ser vi samma mönster i den så kallade gröna omställningen. Den som vill studera gröna bubblor eller gröna härvor lär inte vara sysslolös de kommande åren.