Från EU-skeptiker till globalist

Dalibor Roháčs uppväxt i Slovakien präglades av att landet lämnade kommunismen bakom sig, och han blev tidigt intresserad av liberalism och marknadsekonomi. 1998 såg Roháč hur Slovakien gjorde sig av med en aspirerande autokrat, premiärministern Vladimír Mečiar, för att därefter genomföra en rad inhemska reformer och så småningom bli medlem i både EU och Nato.

Till en början var Roháč dock skeptisk till EU-projektet. Redan år 2000, innan han ens hade gått klart gymnasiet, skrev han en debattartikel i en slovakisk tidning där han kritiserade euron. 2009 gjorde han praktik på Václav Klaus kansli, den tjeckiske presidenten som blev känd för att han vägrade skriva under Lissabonfördraget och kritiserade EU för dess demokratiska underskott. Under sin tid på olika marknadsliberala tankesmedjor i Storbritannien och USA skrev han många kritiska artiklar om EU:s konkurrenspolitik, strukturfonder och jordbrukspolitik.

”När jag såg händelserna på Maidantorget blev jag påmind om hur hoppingivande det europeiska integrationsprojektet är”

Nu är Roháč tillbaka i Slovakien för att kandidera till parlamentet i februari, efter att ha tagit en paus från sin forskning om politisk ekonomi vid American Enterprise Institute i Washington, D.C. Innan valkampanjen drog igång lanserades hans nya bok Till globalismens försvar, som publiceras på svenska av Timbro förlag. Smedjan passade på att intervjua Roháč innan lanseringen i Stockholm.

Varför förändrades din tidigare skeptiska syn på internationella institutioner i allmänhet och EU i synnerhet?

– Jag upplevde att det fanns en spänning mellan de klassiskt liberala och konservativa argumenten mot EU, som jag ibland okritiskt accepterade, och min upplevelse av att växa upp i ett postkommunistiskt land. Där hade utsikten att kunna bli EU-medlem ett entydigt positivt inflytande på vilka ekonomiska reformer som genomfördes, för att etablera en fungerande rättsstat och för att överhuvudtaget bli ett civiliserat land. Jag fick aldrig riktigt de kritiska argumenten från mina EU-skeptiska brittiska och amerikanska vänner att överensstämma med mina egna erfarenheter.

Roháč menar att hans personliga vändpunkt kom när han följde de ukrainska demonstranterna som samlades på Maidantorget i Kiev i slutet av 2013. Det fick honom att minnas vad han själv upplevde i Slovakien i slutet av 1990-talet.

”Med alla mått mätt är de östeuropeiska länder som gick med i EU och Nato bättre samhällen än vad de var för 30 år sedan”

– När jag såg händelserna på Maidantorget och de unga människor som hoppades att Ukraina en dag skulle ta samma väg som till exempel Slovakien gjort blev jag påmind om hur hoppingivande det europeiska integrationsprojektet är. Självklart kan man ha synpunkter på vad EU ska ägna sig åt och att EU-kommissionen ibland överskrider sitt mandat, men jämfört med alternativen har unionens inflytande varit övervägande positivt. Jag tror att det var den insikten jag kom fram till 2014.

Läs också: Den missförstådda federalismen

En annan observatör av den politiska utvecklingen sedan kommunismens fall är bulgaren Ivan Krastev, som i en ny bok tillsammans med statsvetaren Stephen Holmes argumenterar för att ”imitationen” av väst har lett till en illiberal motreaktion i Central- och Östeuropa i dag. Vad tycker du om Krastevs analys?

– Jag tycker inte att det räcker med att säga att utvecklingen efter 1989 inte levt upp till människors förväntningar och därför är ett misslyckande. Med alla mått mätt är de östeuropeiska länder som gick med i EU och Nato bättre samhällen än vad de var för 30 år sedan, trots utvecklingen i Ungern och Polen de senaste åren. För att avgöra om utvecklingen i Östeuropa varit positiv eller negativ måste du justera din bedömning utifrån vad som var realistiskt, inte utifrån vad du hoppades på 1990. Min mamma trodde till exempel att Slovakien skulle komma ifatt Västeuropa på fem–tio år, vilket uppenbarligen var en önskedröm.

Roháčs huvudsakliga invändning mot Krastevs och Holmes analys är dock att de inte förklarar vilken väg östeuropeiska regeringar på 1990-talet borde ha tagit i stället.

”Om något var det alltså för få forna öststater som följde i västs fotspår”

– Om man som Krastev påstår att liberalismen har misslyckats i Östeuropa för att man påtvingade de länder som tidigare låg bakom Järnridån en ”imitationspolitik” från väst måste man också redogöra för vad alternativet var. Om alternativet var att hitta en tredje väg mellan kapitalism och kommunism måste man också förklara varför det skulle ha lett till bättre utfall och friare, mer demokratiska samhällen.

Roháč menar att det är tydligt att östeuropeiska länder som hade målsättningen att bli EU-medlemmar genomförde marknadsekonomiska och demokratiska reformer som annars hade varit otänkbara.

– Faktum är att de länder som inte tog den pro-europeiska, västorienterade vägen har lyckats betydligt sämre. Om något var det alltså för få forna öststater som följde i västs fotspår. Om du till exempel jämför Polen och Ukraina startade de från samma utgångsläge 1990, men i dag är polacker i genomsnitt tre till fem gånger rikare och lever i genomsnitt sex år längre. Ukraina rankas också betydligt lägre än Polen i internationella korruptionsindex.

”Det finns internationella institutioner som är dysfunktionella och inte längre har något värdefullt att sysselsätta sig med”

– Det är klart att EU inte kan lösa alla regionens problem, men jag ser inte värdet i att gå tillbaka och säga att utvecklingen har varit ett misslyckande utan att säga vad som borde ha gjorts i stället. Och vad som hände har hänt, i någon utsträckning spelar det ingen roll. Jag ser förstås vad som händer i Ungern och Polen och undrar i vilken riktning de länderna kommer att gå, men jag tror att svaret på den frågan inte är direkt relaterat till inhemska reformer på 1990-talet.

Målgruppen för din nya bok ”Till globalismens försvar” är borgerligt sinnade personer – konservativa, klassiska liberaler och libertarianer – som du menar har rimliga invändningar mot internationella samarbeten såsom de fungerar i dag, men som ändå borde ompröva sin syn på överstatliga organisationer. Vilket budskap vill du förmedla till borgerliga som värnar nationellt självbestämmande?

– Först och främst är den här boken inte ett oreserverat försvar för alla internationella organisationer och institutioner som existerar i dag. Till exempel försvarar jag inte FN:s råd för mänskliga rättigheter, som blivit en karikatyr av sig självt och där länder som Saudiarabien tillsätter experter. Det finns internationella institutioner som är dysfunktionella och inte längre har något värdefullt att sysselsätta sig med. Det är legitimt att ifrågasätta deras existensberättigande och avveckla dem om nödvändigt.

– Samtidigt är det värt att påminna om vilken förbättring dagens ekosystem av internationella institutioner är jämfört med vad som fanns förut. Det gäller särskilt om du bryr dig om exempelvis handel och ekonomisk öppenhet, säkerhet och skydd från auktoritära staters framfart. I dag står vi också inför nya problem som klimatförändringar och cyberkriminalitet som gör att vi inte klarar oss utan gränsöverskridande styrformer. Att försöka gå tillbaka till en era med prydligt organiserade stater som bara tar hand om saker som sker inom sitt territorium kommer inte att gå, det är bara en fantasi.

I din bok citerar du inflytelserika samtida konservativa intellektuella, till exempel juridikprofessorn Jeremy Rabkin, som hävdar att diplomati såsom det utövades på 1800-talet, där handel koordinerades bilateralt mellan stater, är ett gångbart alternativ till en världsordning som bygger på institutioner som EU och Världshandelsorganisationen WTO. Varför menar du att det inte skulle gå i dag?

– Vad gäller handel finns det två invändningar mot det argumentet. För det första vet vi från historien att en bilateral ordning inte är ett gångbart alternativ till multilaterala institutioner. Att förlita sig på bilaterala avtal för att upprätthålla frihandel i Europa fungerade ett tag på 1800-talet, men det dröjde inte länge innan hela systemet rasade ihop. Dessutom ökade handelsvolymerna under den tiden mer på grund av teknisk utveckling och förbättrade transporter än sund handelspolitik.

Roháč understryker också att ekonomins struktur har förändrats i grunden och att handelsavtal i dag handlar om betydligt mer än att bara avskaffa eller sänka tullar och kvoter.

– På 1800-talet handlade vi inte med tjänster och data som i dag, och när tjänstesektorn nu utgör den största delen av ekonomin sker protektionism främst genom lagar, regler och särkrav på nationell nivå. Därför krävs samordning på ett helt annat sätt än för 200 år sedan. Om till exempel Sverige och Danmark ingår ett avtal om hur man reglerar en tjänst kan det begränsa Sveriges möjlighet att nå liknande överenskommelser med andra länder. Därför är EU:s inre marknad, som går ut på att självständiga länder ingår breda överenskommelser för att integrera sina ekonomier, en historiskt oöverträffad framgång.

Så långt framför du traditionella, nationalekonomiska argument för frihandel. Men hur ser du på frihandel i en värld där auktoritära stater som Kina agerar efter sina egna spelregler snarare än gemensamma internationella sådana?

– Kina är ett särskilt svårt fall eftersom det redan är så integrerat i den globala ekonomin. Jag tror därför inte att det är realistiskt att skära av Kina från resten av världen, till exempel att Apple skulle sluta tillverka iPhones där. Vi i väst måste lära oss att leva med Kina, men vi kan inte behandla dem som vilket land som helst.

– Vi måste ta hänsyn till den stora överlappningen mellan kommunistpartiet och det privata näringslivet, bland annat att den kinesiska staten har tillgång till de stora inhemska teknikföretagens data. Därför måste vi vara försiktiga vad gäller vissa kinesiska investeringar i samhällsviktig infrastruktur. Det är inget jag är bekväm med som marknadsliberal frihandelsvän: jag vill egentligen inte ge mer makt till regeringar att bestämma över näringslivet, men jag ser inget alternativ. Det finns ingen enkel tumregel att följa, varken att stänga ute kineserna helt eller att alltid behandla kinesiska företag som vilka aktörer som helst. Så jag tror att det krävs ett slags statsmannaskap och strategiskt tänkande som vi inte har utövat i Europa på länge.

I februari ställer du upp som kandidat i det slovakiska parlamentsvalet för det liberalkonservativa partiet SPOLU. Varför engagerar du dig nu partipolitiskt?

– Jag har ägnat mycket tid de senaste tio åren åt att skriva om Central- och Östeuropa, framför allt för att se till så att mina vänner och kollegor i Washington, D.C. inte glömmer bort regionen. Men nu står Slovakien inför ett allvarligt vägval. Den vänsterpopulistiska regeringen har tappat stöd, den liberala oppositionen är splittrad och vi har också ett stort nynazistiskt parti (Vårt Slovakien) som är näst störst i mätningarna. Och när jag säger nynazistiskt menar jag verkligen det, det är ingen överdrift.

”Utgången i valet i februari kommer att definiera den här generationen i Slovakien på samma sätt som valet 1998”

För första gången under intervjun ser Roháč upprörd och bekymrad ut.

– Det är en viktig tidpunkt i landets historia, och utgången i valet i februari kommer att definiera den här generationen i Slovakien på samma sätt som valet 1998 när premiärministern Vladimír Mečiar tvingades bort från makten. Det finns en utbredd förtroendekris i Slovakien, inte minst efter att journalisten Ján Kuciak mördades förra året för att ha granskat kopplingar mellan slovakiska regeringsföreträdare och syditalienska maffian. Många känner att det politiska systemet är riggat och vill förkasta den väg landet tagit sedan 1989. Jag skulle kunna skriva om allt det här i USA och avlägga vittnesmål inför amerikanska kongressen, men jag kände att jag måste göra mer.

Läs fler artiklar av Emanuel Örtengren