Framtidens arkitekter tar avstamp i det förflutna

– Arkitekturhistorien kan liknas vid ett träd. Allt kommer från samma stam, samma rötter. Modernismen är ett skott, en gren. Jag vill kapa av den grenen, eftersom jag vill tillbaka till huvudstammen och hitta ett nytt skott.

Eric Norin är tjugofem år gammal och nyexaminerad arkitekt från Kungliga Tekniska Högskolan. Han delar inte de uppfattningar som har varit dominerande inom den svenska arkitekturen i närmare hundra år. Han tillhör en ny generation unga arkitekter som har tröttnat på likriktningen och den modernistiska ideologin och därför strävar efter att återknyta till den mångfald av stilar som arkitekturhistorien erbjuder.

– Vi står längst ute på den modernistiska grenen och har länge hoppats att den skall växa sig ännu längre, men trädet riskerar att bli väldigt obalanserat om endast en gren tillåts skjuta ut för långt. Jag vill studera de gamla mästarna, ta in nya influenser och lägga till något eget, för att på så sätt skapa någonting nytt. Jag vill knyta an till den tradition som vi klippte banden till 1930.

Eric Norin är uppvuxen i Sundsvall och förälskade sig redan som barn i stenstadens rika och varierade arkitektur. Som trettonåring började han att läsa på om byggnaderna, och om den man som ritat nästan hälften av dem, arkitekten Gustaf Hermansson (1864-1931).

– Jag började att läsa allt jag kunde hitta om honom, och när jag lästa att han hade gått på KTH bestämde jag mig för att jag också skulle göra det.

Arkitekturutbildningen på Kungliga Tekniska Högskolan blev dock en besvikelse.

– Jag hade visionen att KTH skulle vara ett klassiskt palats med oändliga korridorer och professorer i manchesterkostym som kunde svara på alla mina frågor. Men min första lärare, hon hade gummistövlar på sig inomhus och vi undervisades i en betongbunker på Östermalm. Men i källaren lärde jag känna Nils, över ett samtal mitt i natten, och upptäckte att det fanns någon som tyckte om samma saker som jag.

Nils Gustafsson-Frecke är några år äldre än Eric Norin och utbildade sig först till ingenjör vid Lunds tekniska högskola, innan han sökte in till arkitekturhögskolan. Han arbetar sedan några år tillbaka på en av de större arkitekturbyråerna i landet. För några år sedan väckte han en del uppmärksamhet genom att presentera ett alternativt förslag, i klassicistisk stil, till det omdebatterade Nobelcentret.

– Jag googlade Arkitekturhögskolan i Stockholm och fick se en bild på betongbunkern och tänkte ”ingenting gott kan komma ut ur det huset”.

Till skillnad från för Eric Norin var det långt ifrån självklart att Nils Gustafsson-Frecke skulle söka in till arkitekturhögskolan.

– Jag har, precis som Eric, alltid gillat klassisk arkitektur, men jag gick och velade hela gymnasietiden, eftersom jag tänkte att det här bara var en gammal barndomsdröm som inte hade med verkligheten att göra. När jag sedan hade börjat att läsa till ingenjör kollade jag upp om jag skulle ta och läsa arkitektur ändå och vilken skola jag i så fall skulle söka in till. Jag googlade Arkitekturhögskolan i Stockholm och fick se en bild på betongbunkern och tänkte ”ingenting gott kan komma ut ur det huset”. Så jag sköt upp beslutet några år till.

Utbildning utan innehåll

Arkitekturhögskolan blev något av en besvikelse för både Eric och Nils. Båda menar att det i princip inte lärs ut några substantiella färdigheter vid arkitekturhögskolorna. Eric Norin förklarar:

– När man frågar människor i branschen alltså byggare, de som jobbar på stadsbyggnadskontoret på kommunen, och vanliga människor på gatan: ”vad förväntar du dig att en arkitekt ska kunna?” så är det inte alls vad som lärs ut på arkitekturhögskolorna. När man då vänder sig till skolledningen är deras argument alltid att ”det här får ni lära er när ni kommer ut i arbetslivet.” Ja, men varför ska man då vara på utbildningen under fem år!

– Jag har gått på KTH i fem år, fortsätter Eric Norin, men jag har aldrig haft en tentamen, aldrig skrivit ett prov.

Förhoppningarna om att få lära sig den hantverksmässiga sidan av arkitektyrket kom snabbt på skam för dem båda. Eric Norin menar att det är missvisande att kalla Arkitekturhögskolan för en skola, eftersom det inte förmedlas några kunskaper. Ett mer rättvisande namn vore, enligt honom, ”KTH Arkitekturexperimentcentrum”.

– Visst, man får lära sig metodik och hur man utvecklar ett projekt. Man får lära sig mycket om ritningskommunikation och hur man kommunicerar sina projekt. Du kommer ju dit som novis, du har aldrig gjort ett projekt från början.

Nils Gustafsson-Frecke fyller i:

– Kunskap, i akademiska sammanhang, borde vara någonting som skrivs ned och som lärs ut till nästa generation, genom att kunskaperna testas. Om man inte testar kunskaperna så vet man ju inte vad man har lärt sig.

Men alla de arkitekter som arbetar på arkitektkontor runtom i Sverige och som har gått den här utbildningen, någonting måste de väl ha fått lära sig som de tillämpar i sitt dagliga arbeta?

– Man kan gå dit på ett studiebesök och titta på när de presenterar sina projekt – vilket är det enda examinationsmomentet som finns – och sedan kan man leka en gissningslek med sig själv: är det en förstaårsstudent eller en femteårsstudent?

– De enda förväntningar som finns på oss arkitekter i arbetslivet, det är att vi ska vara ansvariga för det kreativa, för estetiken. Därför odlas den här uppfattningen om att arkitekten sitter inne med den heliga, hemliga sanningen. Men om folk kände till hur det går till på utbildningarna, skulle den illusionen försvinna.

– De som söker in tillhör en liten grupp, som oftast har föräldrar som är arkitekter. De kan redan språket när de söker in, och de blir antagna av personer som talar samma språk.

Nils Gustafsson-Frecke och Eric Norin är dock inte helt ense angående varför arkitekturutbildningarna ser ut som de gör. Medan Eric Norin menar att arkitekturutbildningarna fortfarande präglas av den modernistiska ideologi som dominerat inom den svenska arkitektkåren sedan början av 1930-talet, menar Nils Gustafsson-Frecke att det största problemet är rekryteringsbasen.

– Där menar jag att grupper som Arkitekturupproret har fel, när de beskriver Arkitekturhögskolan som en enda stor hjärntvätt som man går igenom och sedan blir modernist. Jag menar istället att det största problemet är de som söker in på utbildningen. Det måste finnas tusentals sådana som jag därute, som går omkring och är rädda för att söka. De som söker in tillhör en liten grupp, som oftast har föräldrar som är arkitekter. De kan redan språket när de söker in, och de blir antagna av personer som talar samma språk.

Arkitekturutbildningen är unik i Sverige på så sätt att det finns tre vägar till att bli antagen. Dels kan man komma in via sina gymnasiebetyg, som på vilken annan utbildning som helst. Dels kan du komma in på poäng från högskoleprovet och dels kan du komma in genom ett så kallat talangprov. Men talangprovet är ett problem, menar Nils Gustafsson-Frecke:

– Det handlar inte så mycket om talang som om ett kreativt sinnelag, och med kreativt sinnelag menar de att frigöra sig från världen utanför och allt som skapats tidigare.

Att sitta på arkitekturhistoriska kunskaper kan rentav vara en belastning, menar Eric Norin.

– Premissen är att om du får en massa faktakunskaper eller historiska influenser så är sannolikheten väldigt stor att ditt sinne kommer att påverkas. Om du påverkas av tidigare epoker är du inte fri. Enda sättet att frigöra det kreativa sinnet, arkitektens bidrag till mänskligheten, är enligt detta synsätt att tvätta bort all faktakunskap, att tvätta bort de klassiska stilordningarna. Det är i alla fall så som jag uppfattar den nuvarande läroplanen, att den är kunskapsbefriad med flit.

Men om hela den samtida arkitekturens syfte är att vara nyskapande, hur kommer det sig att den förändrats så pass lite sedan 1960-talet?

– Det enkla svaret är kunskapsbrist. Om du känner dig rotlös eller fotlös kommer du att greppa tag i vad som finns att tillgå, och det är modernismen.

Nils Gustafsson-Frecke:

– Det är som att man släpper ut en flock hästar på ett fält, först springer de överallt, men sedan kommer de i slutändan att söka sig till varandra, ett slags automatisk likriktning.

Under en period på 1980-talet försökte delar av den svenska arkitektkåren frigöra sig från den modernistiska dominansen. Arkitekten Hans Asplund, son till den modernistiske pionjären Gunnar Asplund, gav 1980 ut manifestet Farväl till funktionalismen. Den stil som utvecklades kom att beskrivas som postmodernism, och har fått utstå mycket kritik från eftervärlden. Eric Norin tycker att postmodernismen fått oförtjänt dåligt rykte:

– Det hände mycket under postmodernismen. Jag tycker att Södra Station med Bofills båge är ett intressant exempel. Problemet med postmodernismen var att den var alldeles för kunskapslös. Arkitekterna som utvecklade den var skolade enligt 1968 års läroplan, till skillnad från de tidiga funktionalisterna som Uno Åhrén och Gunnar Asplund, som var skolade klassiskt.

– De tidiga funktionalisterna, och Le Corbusier, hade tillgång till de eviga korridorerna som jag drömde om när jag sökte in till arkitekturhögskolan. Men de finns inte i dag. Om du inte har tillräcklig kunskap om de grunder på vilken den klassiska arkitekturen vilar, och de syftar jag inte på materialkunskap utan på en djup förståelse för hur ornamentik fungerar, hur de klassiska ordningarna fungerar, hur du kan tweaka dem för att åstadkomma olika effekter, så kommer du att landa i någon form av postmodern mix av en funktionalistisk stomme med påklistrade ornament.

Nils Gustafsson-Frecke tror att postmodernismens kunskapslöshet är en del i förklaringen till varför många av dagens arkitekter är så känsliga för vad de uppfattar som historiska pastischer. Han tror också att postmodernismens misslyckande kan förklara varför modernismen återkom med sådan kraft och fortfarande står sig så stark.

– Många av de arkitekter som verkar än i dag var med under postmodernismen. De såg sig själva misslyckas. De såg sina mentorer misslyckas. Det var misslyckanden som berodde dels på ekonomi och dels på kunskapsbrist. Men när man har gjort ett försök och misslyckats, då vill man inte lämna nästa steg till den kommande generationen. Man vill aldrig visa sig sämre än nästa generation.

En allt annat än fri marknad

Ett projekt som rört upp känslor, inte minst i arkitektkretsar på senare år, är IT-företagaren Björn Sundebys föreslagna hus i sekelskiftesstil i Växjö, som bland annat anklagats för att vara just en pastisch. Eric Norin tror att upprördheten inom arkitektkåren dels handlar om rädslan för misslyckade pastischer, som dröjer kvar från postmodernismen, dels om idén om historisk läsbarhet, som är en del av den modernistiska ideologin.

Teorin utvecklades av arkitekturhistorikern Sigfried Giedion i boken Space, Time & Architecture: the growth of a new tradition 1941 och har fått stort inflytande på såväl arkitektur som stadsplanering sedan dess. Idén går ut på att det ska finnas tydliga årsringar i en stad. I Stockholm är det särskilt tydligt med Gamla Stan i centrum, följt av innerstaden och därefter trädgårdsstaden och längst ut den modernistiska satellitstaden. Eric Norin:

– När det gäller Växjö så ser kåken ut som att den är byggd 1890, det är också det uttalade målet med den, och den står relativt nära domkyrkan, vilket enligt många arkitekter skulle hota den historiska läsbarheten. Det motsägelsefulla är dock att på ungefär samma avstånd håller man på att uppföra ett nytt kommunhus, en typisk modernistisk låda. Den har arkitekterna inga problem med.

Trots att det gjorts ett antal undersökningar, både i Sverige och andra länder, som visar att det stora flertalet föredrar traditionell arkitektur, byggs det fortfarande huvudsakligen modernistiskt. Nils Gustafsson-Frecke tror att det finns flera förklaringar till att människors efterfrågan inte får genomslag på marknaden.

– Dels handlar det om att det finns en spärr inom arkitektkåren, dels om att det inte bevisats på senare tid att det går att bygga det som människor efterfrågar och att tjäna pengar på det. Men det kommer att komma fler klassiska hus framöver. Då bygger man sådana hus med fördel som hyresrätter, eftersom det finns en långsiktighet i det.

Nils Gustafsson-Frecke menar att bostadsrätternas dominans inom bostadsbyggandet de senaste decennierna har försämrat förutsättningarna för den traditionella arkitekturen. Att bygga i klassisk tradition är en långsiktig investering som lönar sig för den som tänkt äga och förvalta en fastighet över tid.

– Det har varit ett problem med bostadsmarknaden under lång tid, att man bara byggt bostadsrätter. Då vill byggherrarna bygga så snabbt som möjligt så att de kan sälja så snabbt som möjligt och gå vidare till nästa projekt. Hade de bara vågat vara mer långsiktiga skulle vi också ha fått mer klassisk arkitektur, som när Strandvägen i Stockholm byggdes. De husen var ju hyreskaserner, som ägdes av de som byggde husen, ända tills de som bodde i dem insåg deras värde och köpte loss dem.

En annan faktor som enligt Eric Norin och Nils Gustafsson-Frecke står i vägen för att människors efterfrågan ska få genomslag i det som byggs är de omfattande regelverk som sätter ramarna för allt byggande i dag. Problematiken är tvådelad. Dels handlar det om de detaljplaner som måste upprättas när någon vill exploatera mark för byggande, vilket är en lång process som tar flera år innan man ens får börja bygga.

– Det kan jämföras med Lindhagenplanen för Stockholm från 1866, säger Nils Gustafsson-Frecke. Då drog man upp ett nät av tomter över hela Östermalm, Kungsholmen och Södermalm och så sålde man ut den marken till byggaktörerna och sade att ”här får ni bygga om ni håller er till några enstaka premisser: ni ska ha en takfot som ligger på 19,5 meter och huset ska vara så här brett och du måste bebygga två tredjedelar av fastigheten”. Så snart man uppfyllde de kriterierna var det bara att börja bygga. Det var en så kallad generalplan. Problemet med en sådan lösning i dag är att den skulle göra många av tjänstemännen på stadsbyggnadskontoren arbetslösa…

Dels handlar regelproblematiken om de normer och standards som lagfästs för att skapa bostäder som är vetenskapligt bevisat funktionella. Eric Norin:

– Det sägs att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Den svenska funktionalismen utgick från studier, till exempel husmodersundersökningar, där man effektiviserade exakt hur många steg en husmor skulle behöva ta i köket, eller hur man åstadkommer maximalt ljusinsläpp.

Paradoxalt nog har alla dessa regler, som i grunden syftar till att säkerställa en bra boendemiljö för alla, lett till att den typ av bostäder som människor efterfrågar allra mest, helt enkelt inte får byggas.

– Småvillorna i Enskede, hela innerstaden, de bostäder som människor är beredda att betala mest för, det hade inte fått byggas i dag, eftersom reglerna ser ifrån, säger Eric Norin.

Ytterligare en faktor som hindrar marknaden från att fungera, enligt Eric Norin och Nils Gustafsson-Frecke är den oligopolsituation som skapats genom fem byggbolags totala dominans. En dominans som dessutom byggdes upp genom statliga kontrakt. Nils Gustafsson-Frecke:

–Det hela grundar sig i en väldigt ofri marknad under 1960- och 1970-talen, då staten subventionerade de fem stora byggbolagen, som inte alls var lika stora före det. Kring förra sekelskiftet fanns det ett stort antal byggherrar, som var och en fick en liten tomt var att bygga på. Det skapade en enormt rik och varierad arkitektur.

Byggandet av det svenska miljonprogrammet mellan 1965 och 1975 blev en hävstång för de byggföretag som lyckades få de attraktiva statliga kontrakten. Den byggprocess som utvecklades då, när det skulle byggas en miljon bostäder på bara tio år, förklarar också varför mycket av det som byggs ser ut som det gör än i dag. Eric Norin:

– De bolag som fick de här kontrakten fick i princip en statligt finansierad leklåda att pröva sig fram med. De svenska regeringen efter kriget badade i pengar och var en av de bäst finansierade staterna i världen. De här fem byggbolagen hade i princip obegränsade resurser till att effektivisera sina byggsystem. En av anledningarna till att husen står som de gör i miljonprogramsområdena är att de är anpassade efter spåren till byggkranarna. Det var dyrt att spränga mark, så därför anpassade man husens placering så att byggkranarna skulle kunna glida fram så smidigt som möjligt.

Denna typ av massproduktion av bostäder gav de fem svenska byggbolagen ett stort försteg på den internationella marknaden, som länge dominerades av de svenska jättarna. Ett litet land med under tio miljoner invånare hade länge fem byggbolag på den internationella topplistan. Eric Norin:

– När miljonprogrammet var klart stod man där med världens mest effektiva bostadsproduceringsmaskin och hela världen låg för deras fötter. Exakt samma byggsystem, samma sandwichelement, som togs fram genom statliga subventioner, ser du i dag världen över. Kolla på Freedom Tower på Manhattan, OS-arenan i London. Skanska, Peab och NCC.

De fem stora svenska aktörernas effektiva byggmaskineri har inte bara gett dem fördelar på den internationella marknaden. De har också i praktiken slagit sönder marknaden för mindre aktörer som inte kan konkurrera med jättarnas stordriftsfördelar när det kommer till kortsiktig kostnadseffektivitet. Nils Gustafsson-Frecke menar att det är statens ansvar att åtgärda denna statligt skapade skevhet:

– Om staten stöttade de fem stora på den tiden, varför kan den inte göra det svårare för dem i dag, genom att underlätta för mindre byggare?

Odemokratisk arkitektur

Men det är inte bara marknaden som fungerar dåligt när det kommer till att tillgodose människors önskemål på arkitektur- och stadsbyggnadsområdet. Om en väl fungerande marknad syftar till att skapa ett utbud som motsvarar kundernas efterfrågan, så är syftet med en demokrati att medborgarnas önskemål skall få genomslag i den förda politiken. På stadsbyggnadsområdet tycks avståndet särskilt stort mellan medborgarnas uppfattningar och den politik som bedrivs.

Detta blev särskilt tydligt i kommunalvalen 2018 där stadsbyggnadsfrågorna hamnade i centrum i en rad kommuner över hela landet och där de traditionella maktpartierna tappade röster till nystartade partier med stadsbyggnadsfrågorna högt upp på agendan. I Vaxholm utanför Stockholm blev nystartade Waxholmspartiet största parti med 24, 9 procent av rösterna, på sitt program om att bevara kommunens unika skärgårdskaraktär. Eric Norin menar att städernas utformning är och ska vara en demokratisk fråga:

– Hur en villa på landsbygden är utformad, som kanske passeras av i snitt sju personer per dygn, det bryr jag mig inte så mycket om. Men när vi talar om centraltorget i valfri stad, där tiotusentals personer passerar fasaderna varje dygn, då blir utformningen en demokratisk fråga. Vi måste börja ta fram ett större demokratiskt underlag för det som byggs.

– Det är också talande att när du skickar in förslag på traditionella hus så brukar grannarna nästan aldrig ha några synpunkter, men när du skickar in förslag på modernistiska hus får du ganska mycket överklaganden från grannar.

Det är dock inte bara de traditionella partierna som står i vägen för att medborgarnas önskemål ska få genomslag i demokratin, menar Eric Norin. Ett grundläggande problem är enligt honom att de kommunala stadsbyggnadskontoren har för mycket makt.

– Det är tjänstemännen på stadsbyggnadskontoren som har den yttersta makten över det som byggs, och de är skolade vid arkitekturhögskolorna. Jag har träffat människor som är anställda på kommunala stadsbyggnadskontor över hela Sverige, och de har alla varit helt övertygade om att man inte kan bygga hus som ser gamla ut. Inte för att det skulle stå i någon lagtext, utan bara för att de tycker så.

– Det är också talande att när du skickar in förslag på traditionella hus så brukar grannarna nästan aldrig ha några synpunkter, men när du skickar in förslag på modernistiska hus får du ganska mycket överklaganden från grannar. Däremot får du problem med stadsbyggnadskontoret om du skickar in något traditionellt. Ett exempel från Sundsvall är när jag ritade en villa åt en familj, men stadsbyggnadskontoret tyckte att det var problematiskt att jag hade ritat spröjs till fönstren.

För att åstadkomma en förändring i debatten kring arkitektur och byggande har Eric Norin opinionsbildat, framförallt på nätet. Han var en av initiativtagarna till Facebookgruppen Arkitekturupproret, som i skrivande stund har över 35 000 medlemmar, som vädrar sitt missnöje med vad de uppfattar som en likriktad modernistisk dominans. Eric Norin sitter i dag i styrelsen för föreningen Arkitekturupproret som bildats för att administrera den spretiga folkrörelse som vuxit fram ur Facebookgruppen.

– När jag började på Arkitekturhögskolan fick jag en chock. Jag trodde nämligen att jag skulle få lära mig allt det som Gustaf Hermansson (som ritade många av byggnaderna i Sundsvalls stenstad) och de andra gamla arkitekterna hade lärt sig: allt från proportionslära till materialkunskap, klassiska kompositioner och ljusflöden, akustik och sådana saker. Och som många andra tonåringar gör i dag så vädrade jag min frustration på internet, och upptäckte att det fanns andra som tyckte som jag.

Arkitekturupproret har fått kritik, bland annat från arkitekthåll, för att vara populistiskt och ha ett högt tonläge. Är kritiken befogad?

– Till viss del, absolut. Arkitekturupproret är inte perfekt på något vis. Det är en oerhört brokig skara, i alla åldrar. Den yngsta medlemmen i vår arbetsgrupp är 15 år, den äldsta är 80. Alla politiska läger är representerade.

Traditionens återkomst

Både Eric Norin och Nils Gustafsson-Frecke är övertygade om att både arkitekturen och debatten om den håller på att förändras.

– Debatten har blivit mer öppen, menar Nils Gustafsson-Frecke. Det har blivit möjligt att yttra sina åsikter. Inte för att det var förbjudet tidigare, men med sociala medier har det skapats forum där människor med avvikande uppfattningar har kunnat komma till tals. En effekt har dock blivit att man i varje läger har cementerat sina positioner. Jag tror att man måste byta ut hela arkitektkåren innan det kan bli någon reell förändring.

Eric Norin:

– Jag tror och hoppas att Arkitekturupproret har varit en väsentlig faktor i det här. För mig var det något oerhört främmande tidigare att sitta på en buss i en svensk stad och höra en konversation om stadsbyggnad och arkitektur. Nu gör jag det nästan varje dag.

Nils Gustafsson-Frecke menar att efterfrågan på traditionell arkitektur ökar, både i Sverige och utomlands och att det kommer att byggas allt fler hus i klassisk tradition framöver.

– Det ser vi i Tyskland, Polen, Frankrike, Italien och England framförallt. Där har de också fler arkitekter, så där kommer det också fram fler som förespråkar traditionell arkitektur än här i lilla Sverige.

Det som framförallt behövs för att den svenska arkitekturen ska vända, menar han, är att det kommer några få framgångsrika exempel som visar att det går att få lönsamhet i att bygga traditionellt. Eftersom det finns efterfrågan finns det också vinster att hämta.

Men ni två som är nya i branschen och ska ut på den här marknaden, sågar ni inte av den gren som ni själva sitter på när ni skäller på byggbolagen och arkitekturbyråerna? 

Nils Gustafsson-Frecke:

– Jag jobbar för byggherrar som vill väl. Visst, de vill tjäna pengar så klart, men de vill väl. Men framförallt så arbetar jag för folket. Staden tillhör människorna som går på gatorna och de vill ha mer traditionell arkitektur. Jag ser mig själv som lyckligt lottad som har samma preferenser som de, och det tänker jag försöka utnyttja till fullo.