Hannes Snabb: Förtroendet för lärarutbildningen är förbrukat

Under våren tillsatte utbildningsminister Mats Persson en ny utredning för att höja kvaliteten på lärarutbildningarna. Bland annat ska regeringen se över examensmålen och hur mer kognitionsvetenskap kan inkluderas i utbildningen. Detta möttes av ett starkt motstånd från akademin. 

När det kommer kritik mot lärarutbildningarna avfärdas den ofta snabbt från professionens håll. Ibland kan det givetvis bero på att kritiken är felaktig. Men ibland bör den också tas på allvar. Jag vill påstå att regeringens kritik är ett sådant exempel.  

I regel är jag skeptisk till teser som bygger på anekdotisk bevisföring. Därför tänker jag heller inte påstå att mina erfarenheter från lärarutbildningen är bevis på några systemfel. Jag tänker bara påstå att det som följer är mina erfarenheter från min tid på lärarutbildningen. 

Problemen inom lärarutbildningen är mycket djupare än vad som ofta påstås i debatten.

Först och främst är problemen inom lärarutbildningarna mycket djupare än vad som oftast påstås i debatten. En del brister går att åtgärda genom politisk styrning, såsom vilka examensmål som ska finnas med. Men under ytan finns också omfattande brister i vetenskaplighet. De syns sällan på pappret och kommer därför sällan upp till ytan. Jag ska ge några exempel på varför de får en så stor påverkan på utbildningen ändå. 

Vetenskapliga brister återfinns med säkerhet inom fler utbildningar än bara hos lärarprogrammen. Men inom pedagogiken, den fakultet som styr lärarutbildningarna, är det ett ständigt återkommande problem. Den främsta orsaken är att det saknas en tydlig linje mellan vad som betraktas som forskning och vad som betraktas som vetenskap. Jag har skrivit mer om detta tidigare, men kort sammanfattat innefattar pedagogiken så breda underlag att det inte går att fastställa vad som har vetenskapliga belägg eller inte. Det stöd som forskare inom pedagogiken istället hänvisar till bygger i regel på kvalitativ forskning, vars data sällan är upprepningsbar – något som är grunden för att en metod ska kunna betraktas som vetenskaplig.

Då hela lärarutbildningen vilar på denna fakultet innebär det också att de som utbildar lärare får ett väldigt stort inflytande över utbildningens innehåll.

Ett sådant exempel går att hämta från min första kurs på lärarprogrammet. Jag refererade då till en PISA-undersökning gällande Sveriges kunskapsresultat. Jag ansåg att det var intressant att lyfta vilka orsaker som bidragit till kunskapsfallet i början av 2010-talet. Men istället blev jag utskälld inför hela klassen då läraren menade att resultaten inte var relevanta för oss i Sverige. Motiveringen var att vi har en helt annan syn på kunskap än den som OECD har, vad nu det ska betyda.

***

Det är givetvis svårt för beslutsfattare att påverka sådana påståenden. Det ska de kanske inte heller försöka göra. Men det går inte att förneka att sådana händelser påverkar blivande lärare mycket. Fyra år senare kom det ut hundratals examinerade lärare som sannolikt alla kommer undervisa hela yrkeslivet i tron om att vi i Sverige har en annan syn på kunskap. 

Redan där uppenbarade sig det som Jan Björklund benämnt som “flumskolan”. I ärlighetens namn tror inte jag att Björklund själv alltid förstod vad han menade med begreppet då även hans läroplan skulle komma att medverka till det som på senare tid benämnts som en postmodern kunskapssyn, det vill säga att man överordnat olika förmågor faktakunskaper.  För den som sett lärarutbildningen inifrån är det uppenbart att Björklunds begrepp och kritik skulle behöva få nytt liv igen. 

En annan lärare på utbildningen resonerade om vad som är relevant för elever att lära sig. Återigen ifrågasattes kunskapssynen. Var det att eleverna skulle kunna tänka kritiskt? Att de själva skulle kunna hitta fakta på nätet? Förvisso ser jag en poäng i att man lyfter diskussionen då båda frågeställningarna kan tyckas vara viktiga. Men vad läraren, som i sammanhanget får betraktas som ämnesexperten, hade för uppfattning förblev obesvarat och att faktakunskaper är grunden till de båda förmågorna förblev osagt. Således var frågorna snarare ledande än besvarade. Två små frågor kan tyckas vara en liten sak men från föreläsningen traskade sedan hundra lärarstudenter ut med tron att det var dessa förmågor som undervisningen behövde prioriteras. 

Jag hade en studiekamrat som efter examen tweetade att alla elever lär sig på olika sätt. För den som inte är insatt var det kanske inget att höja på ögonbrynen över. Men att ha en så skev uppfattning om lärandet så snart efter examen är ett tecken på att utbildningen haft stora brister. Hen lyfte film, teater, skriva texter, muntligt, praktiskt, i grupp och individuellt som exempel på metoder för lärande. 

Forskningen har konstaterat att elever lär sig mer lika än olika. Forskningen har också visat att lärarledd undervisning är det absolut mest effektiva sättet att undervisa på, och om en nyexaminerad, och verksam, lärare påstår motsatsen borde det vara en hint (eller kanske snarare en blinkande varningsklocka) om att något på utbildningen gått väldigt snett. Jag uppfattade personen som skrev detta som en ambitiös student. Kritiken är inte riktad mot personen – den är riktad mot en havererad utbildning. 

***

Det är ett svek att studenter efter fyra till sex år på en utbildning inte ens fått med sig det absolut mest grundläggande. Att vittnesmålen inte tagits på allvar, och att regeringen fått kliva in ännu en gång, är ett underbetyg för lärosätena. 

Jag har haft lärare som påstått att handskrift inte längre är särskilt viktigt. Man kan fråga sig vilken vetenskaplig grund det påståendet vilar på då studie efter studie visat att handskriften gynnar lärandet. Dessutom vill jag påstå att det finns ett egenvärde i att barn lär sig skriva – även för hand. 

Jag har haft lärare som sagt att test är en dålig bedömningsmetod. Men vilken vetenskap vilar det påståendet på? Testbaserat lärande är tvärtom den metod som kanske har mest vetenskaplig evidens av alla. 

Jag har haft lärare som påstått att det kan vara kränkande för elever att få särskilt stöd. Samtidigt säger Skolverket att det särskilda stödet sätts in alldeles för sent. 

Det är ett svek att studenter efter flera år på utbildningen inte ens fått med sig det absolut mest grundläggande.

Jag har också haft lärare som sagt att det finns andra metoder som är bättre för elevernas lärande än läxor. Påståendet är lite ironiskt då studier slagit fast att läxor har mer positiva effekter på elevernas lärande än vad en lärare som gått lärarutbildningen har. 

Mina erfarenheter varken kan eller ska ligga till grund för en reformering av lärarutbildningen. Nu ska den förvisso reformeras ändå. Men kanske kan de åtminstone hjälpa till att sätta streck i en debatt om huruvida bristerna existerar eller inte. 

Akademin är starkt negativ till att politiker försöker styra utbildningarnas innehåll – med all rätt. Akademin ska vara fri. Men den bistra sanningen är att förtroendet för lärarutbildningarna förbrukats. En sak borde vara uppenbar vid det här laget: lärosätena kommer inte åtgärda lärarutbildningarnas bristerna på egen hand. Mats Persson gör rätt i att styra upp det han kan.