Budskapet om att kriget kan komma till Sverige och att man som enskild medborgare har ett ansvar i en sådan situation fick stor uppmärksamhet i samband med Folk och Försvars rikskonferens i januari. Något som sågs som en självklarhet för femtio år sedan behöver nu påtalas och läras ut. För oss som jobbar med försvarsfrågor är det inget nytt. Ansvaret vilar därför tungt på oss om ett sådant förändringsarbete ska lyckas. Att genomföra så stora förändringar är naturligtvis svårt, vilket erfarenheterna visar.

Efter tjugo års arbete med att omforma det militära försvaret kan man konstatera att mycket av arbetet har misslyckats. Det har gjorts och görs ansträngningar för att utveckla verksamheten med fokus på ett bättre, effektivare, modernare och tillgängligare försvar. Försök pågår med att bygga en större krigsorganisation och därigenom förbättra det nationella försvaret. Beslutet om att låta värnplikten vila har backats för att kunna personalförsörja den lilla organisation riksdagen har fastställt ska finnas. 

Nya mål har regelbundet satts upp för verksamheten, varför förändringar som borde ha genomförts inte genomförts.

Beslut har fattats om att återetablera nya regementen eftersom det finns en insikt om att ingen tillväxt är möjlig inom befintlig organisation. Beställningar av materiel har genom stora ansträngningar och under märkbar oreda ökat kraftigt i omfattning. De ekonomiska tillskotten till utgiftsområdet är ansenliga. Önskan om vad pengarna ska räcka till har ökat i motsvarande omfattning. Många beslut har fattats men långt ifrån alla har genomförts. Få beslut har följts upp och än färre har utvärderats. Nya mål har regelbundet satts upp för verksamheten varför förändringar som borde ha genomförts inte genomförts. Flykten in i framtiden, som en vis man en gång uttryckte det. Så frågan är vad som krävs för att en förändring ska gå att genomföra den här gången?

***

Efter en mångårig ökenvandring med förbandsnedläggningar och materielförstörelse av sällan skådat slag var det några år in på 2000-talet dags att försöka finna en ny riktning för försvaret. Målet var att det nya försvaret skulle vara spetsigt, högteknologiskt, användbart och alltid i beredskap för att göra en insats. Den ack så missbrukade värnplikten skulle bort, det var professionens tydliga budskap. Försvarsmakten ville ha dugliga anställda soldater och slippa ägna tid åt att lära ungdomar förtöja fartyg vid kaj eller hålla sig varma när det var kallt. På Försvarsdepartementet ville man föra pengar från ett onödigt nationellt försvar till försvarsindustri, krisberedskap och internationella prestigesamarbeten. Finansdepartementet ville spara pengar och politiken ville om möjligt samla internationella poänger genom deltagande i internationella insatser eller omfattande materielsamarbeten. 

Men att skapa ett spetsigt och användbart insatsförsvar tar tid och är lättare att planera för än att genomföra. För att inte tala om svårigheterna och kostnaderna för att bygga upp ett högteknologiskt nätverksbaserat försvar. Resultatet blev något inte så spetsigt eller användbart, och med en mängd materielsystemprototyper som aldrig var avsedda att levereras och än mindre att användas. Inte heller höll verksamheten ihop som en helhet. Samtidigt visade den sig helt sakna uthållighet, vilket överbefälhavaren hade oskicket att berätta för svenska folket. När omvärldsutvecklingen sedan krävde att spetsen även skulle kunna hantera tillväxt och ett nationellt försvar visade den sig oförmögen uppgiften på grund av allt för höga ambitionsnivåer, överbelastade regelverk och ett inre motstånd mot att bygga upp en sammanhängande krigsorganisation. Georgienkrisen gick spårlöst förbi, men med en kris på Krim öppnades nya planeringsmöjligheter. Genomförandet av insatsförsvaret anpassades för att åter kunna hantera ett hot mot Sverige, kanske till och med ett militärt hot mot Sverige. En större organisation behövdes. Operationer som under en period ersatts av insatser blev åter till operationer. En ny målbild ritades upp och nya planer för tillväxt började att utarbetas.

Den i grunden humana tanken att fylla krigsorganisationen med frivilliga och inte tvångsrekryterade soldater blev ohållbar när organisationen skulle växa. Viljan att ta värvning visade sig lika svag bland medborgarna som olyckskorparna kraxat om inför beslutet om att göra plikten vilande. Trots hårt motstånd från Försvarsmakten tog politiken mod till sig och backade sitt nyligen fattade beslut om att låta plikten vila i fredstid. Att det anställda försvaret inte blev billigare som förespråkarna framhållit, utan snarare dyrare än ett försvar byggt på plikt, kan möjligen ha hjälpt till i argumentationen för en återgång till pliktsystemet. Utmaningen blev denna gång mer än dubbelt så stor eftersom plikten nu inte bara skulle gälla män utan även kvinnor. 

År av arbete med att försöka utrusta kvinnliga soldater med något sånär funktionell personlig utrustning hade lett till inköp av utrustning på individnivå utan något bakomliggande systemtänkande. Att skala upp ett sådant arbetssätt för att hantera stora volymer soldater var självklart inte görligt. Samtidigt fanns likartade problem med övriga delar av soldaternas personliga utrustning som anskaffades i allt för små serier och allt för många varianter. Bättre då att hålla nere pliktvolymerna, försöka växa in i kostymen och samtidigt låta materielsystemen utvecklas för att kunna omhänderta de värnpliktiga soldaterna. En ny målbild och nya planer som även kunde hantera värnplikten behövde arbetas fram innan expansionen kunde börja på riktigt.   

***

Många konstaterar sannolikt att trögheten i omställningsarbetet berott på att pengarna inte räckt till och att mer pengar behöver skjutas till. Det finns för få officerare, för lite materiel, för få fordon och för få kaserner. Men är det så enkelt, och skulle ett stort ekonomiskt tillskott lösa dessa problem? Ett lärande exempel är tidigare försvarsminister Peter Hultqvist som sade sig vilja göra en storsatsning på bottenplattan, exempelvis uniformer, handeldvapen, enkla transportfordon och sambandsutrustning. Av den satsningen blev intet. Under hans år som försvarsminister avsatte riksdagen 160 miljarder kronor för att köpa materiel till Försvarsmakten. Trots Hultqvists ambition och trots att organisationen vuxit marginellt så konstaterar överbefälhavaren tio år senare att läget vad gäller den personliga utrustningen inte duger. Hans logistikchef tvingas i radio konstatera att man inte kan genomföra repetitionsutbildningar eftersom det saknas regnjackor, vinterkängor och att officerarna har för många tröjor uthämtade från förråden, vilket har gått ut över tilldelningen till de inryckande soldaterna. För att inte tala om följetongen vad gäller kvinnors underkläder som pågått längre än någon kan minnas. Antalet exempel som kan lyftas fram är stort. 

Brist på kängor handlar om brist på ledarskap, brist på prioriteringar, brist på att ta verksamheten på det allvar som krävs. 

Hur är det möjligt att denna oreda får fortgå? Finns det någon som på allvar tror att en försvarsmakt som i fredstid ber sina officerare att lämna tillbaka sina undertröjor för att kunna genomföra en repetitionsutbildning ska klara av att mobilisera en krigsorganisation som kan försvara Sverige? Bristen på kängor handlar så klart inte om brist på pengar. Brist på kängor handlar om brist på ledarskap, brist på prioriteringar, brist på att ta verksamheten på det allvar som den kräver. Brist på att vilja inse att en soldat kan komma att behöva använda utrustningen inom en inte allt för avlägsen framtid. Tron, eller nuförtiden snarare förhoppningen om att Sverige inte kommer att drabbas, präglar fortfarande hela systemet.

Så även om man som privatperson, eller för den delen journalist, kan tycka att det bara är för politikerna att skjuta till mer pengar så måste man förstå att det ofta inte finns någon mottagare på andra sidan. Det som kan tyckas så enkelt blir därmed ogörligt. Att bygga upp krigsorganisationen går i snigelfart. Övningar ställs in, soldater kallas inte in till utbildning, materielen är oorganiserad och repetitionsutbildningarna blir inte av. Utbyggnaden av regementet i Falun tillåts ta en evighet för att Försvarsmakten valt en olämplig plats för bygget. Leveransen av våra nya ubåtar skjuts på framtiden igen och igen och igen eftersom vikten av leverans är underordnat behovet av att ha att göra på varvet. Ingen vågar uppenbarligen riva upp ett dåligt beslut, för några års försening spelar inte någon roll. Försvarsmakten varnar samtidigt för politikernas ökade ambitioner och en för snabb utökning av grundorganisation och krigsorganisation. Det är brist på officerare, brist på värnpliktiga, brist på materiel, brist på tid, brist på pengar, brist på brist på brist på brist.   

***

Mitt i detta förändringsarbete så överfaller Ryssland sitt grannland Ukraina. Det som inte skulle hända, det hände. En övergiven statsminister ställs framför ett hungrigt pressuppbåd och genomför en presskonferens som alla vill glömma men ingen borde få glömma. Var det en invasion eller inte? Efter många långa minuter sticker så äntligen någon lappen i statsministerns hand där definitionen av begreppet invasion står nedskrivet. Statsministern läser innantill med oklart syfte. Regeringskansliet gör ingenting. 

Det är lätt att raljera över situationen. Samtidigt måste man fråga sig hur situationen kunde uppstå? Hur kunde en tjänstemannaorganisation av regeringskansliets dignitet överge sin statsminister så totalt? Svaret är ganska givet och går att finna hos statsministerns tre företrädare. En av herrarna koketterade regelbundet med sina neddragningar på försvaret. En annan av herrarna ställde sig inför den samlade intelligentian vid Folk och Försvars konferens i Sälen och skällde ut samtliga för att de inte förstod hur partiöverläggningar fungerar och att det minsann inte fanns något parti som ville lägga pengar på försvaret. Och en tredje herre var så ointresserad av frågan att han skickade ansvaret så långt bort från statsrådsberedningen som möjligt. Vilket stöd kan man förväntas få av sitt beredningsorgan när en fråga nonchalerats så konsekvent under en så lång tid? Vilken typ av tjänstemän skapar det? Vilket chefskap har det främjat? Och vilka frågor har det lett till att man prioriterat i stället?

Vi slipper även den här gången genomföra den förändring som i bästa fall har påbörjats. Nya processer måste på plats.

Man kan tycka att invasionen skulle elda på arbetet med att bygga vår krigsorganisation, att desperationen skulle infinna sig och att allt fokus skulle läggas på vårt nationella försvar. Som tur är kommer då Nato och räddar oss. Inte i så måtto att vi får utländska gästarbetande soldater på vårt territorium, för soldater måste vi tydligen lite överraskande stå för själva. Men vi får möjligheten att skapa oss en ny målbild, ta fram nya policydokument och göra nya planer. Vi slipper även den här gången genomföra den förändring som i bästa fall har påbörjats. Nya processer måste först på plats. Mängder av officerare och tjänstemän måste skickas till Nato-högkvarteret. Arbetet med att tillsätta befattningar har inget slut. 

I väntan på att vi får tillträde till den inre kretsen planeras det nytt och planeras det om. Tillväxten i krigsorganisationen går visserligen långsamt på grund av bristen på officerare men Nato-högkvarteret kräver sin tribut. Till det läggs det massiva arbete som behövs för att stötta Ukraina med utbildning och materiel. Att bygga upp våra egna krigsförband får vänta. Att bygga nya regementen får vänta. Tillväxten får stå tillbaka. Överbefälhavaren landar in med sitt råd till politikerna: Dubbla vår ekonomi och halvera storleken på den beslutade, planerade men ännu inte framstampade armén till 2030. Den svenska armén klarar inte av att växa mer än så, är budskapet från professionen. 

Vår försvarsminister inser självklart utmaningarna med tillväxten i krigsförbanden. Svårigheten för honom ligger bara i att prioritera. Det är USA-resor, Nato-möten, EU-möten, Brasilienbesök, Ukrainabesök och inte minst behov av en mängd industribesök. Försvarsministern utbildar inga krigsförband, så resandet är ur det perspektivet inte något problem. Men signalvärdet i det han företar sig är enormt. Alla normalt fungerande officerare eller tjänstemän i karriären söker den väg där framgång står att finna. När försvarsministern prioriterar industribesök före att besöka krigsförbanden gör karriäristerna samma sak. När försvarsministern väljer att flyga JAS 39 Gripen innan han har besökt våra regementen väljer karriäristen ett besök på en industrimässa före ett förbandsbesök. När försvarsministern väljer försvarsmaterielexport före besök vid försvarsmyndigheterna förstår alla vad som är prioriterat av den här regeringen. Bygga krigsförband är det uppenbarligen inte.  

***

Självklart är det ingen slump att det ser ut så här. Anledningen är den utbredda rädslan för långsiktiga åtaganden. Verksamheten får fortsätta att inte leverera, att fly in i nya planeringssnurror, att fortsätta det självbedrägliga beteendet och hävda det svenska försvarets förträfflighet. För det är så att fler värnpliktiga soldater kräver fler bäddar, mer ammunition, fler regnkappor och mer mat. Nya regementen kräver mer krigsmateriel, nya övningsfält och fler fordon. Allt detta kostar pengar. Och att låsa in pengar i långsiktiga bindningar är precis vad man inte vill göra. För det alla brottas med är var man ska finna de 500 miljarder som behövs för att påbörja arbetet med en ersättare till JAS 39 Gripen.

Det som präglat åren av förändring är de behov som funnits att försöka få flygplanstillverkningen i Sverige att överleva. Försvarsdepartementets högsta prioritet har hela tiden varit att stödja tillverkningen och exporten av JAS 39 Gripen. Statsråd och statssekreterare har alla ägnat den övervägande delen av sin tid åt försöken att säkra flygplanstillverkningens överlevnad, eller i vilket fall åt att säkerställa att inget går fel under den egna mandatperioden. Cheferna på departementet har självfallet följt samma linje. 

Försvarsdepartementets högsta prioritet har hela tiden varit att stödja tillverkningen och exporten av JAS 39 Gripen.

Förhoppningar om export till Norge, Schweiz, Kroatien eller Finland har alltid varit förknippade med långtgående åtaganden från staten. När affärerna spruckit har behoven av stöd till industriprojektet funnits kvar och pengar har tvingats skjutas till. Som tur är har man då redan kidnappat processen för beslut genom de redan ingångna åtagandena. Ibland har man från Finansdepartementets sida varit generösa och skjutit till några miljoner kronor, men det mesta har fått tas inom befintlig ekonomisk ram. Att med den erfarenheten ge sig in och knyta upp massor av pengar i andra delar av försvaret är självklart olämpligt.  

Frånvaron av debatt kring hur vi ska ta vårt stridsflygsåtagande vidare är slående. Ett sätt vore att öppet hantera den i riksdagen, men det har självklart Socialdemokraterna och Moderaterna med sina tunga industrisponsorer i ryggen inget intresse av. Inte heller övriga partier vill syna verksamheten eftersom de inte har något större intresse av frågorna och därmed inte heller något intresse av att stärka upp utgiftsområdet. På sin höjd kanske det gnälls lite pliktskyldigt när Inspektionen för strategiska produkter, ISP, återigen ger klartecken för export till något land där demokratin ännu inte är fullt så utvecklad som man kan önska. Att den nu arbetande försvarsberedningen skulle våga ge uttryck för något annat än att nuvarande inriktning gäller och att mer pengar behövs till industrin är nog bara en naiv förhoppning från min sida.

Ett annat fora för en kritisk debatt skulle kunna vara den kungliga krigsvetenskapsakademi som så vällovligt säger sig vara ett forum för studium av samt diskussion och överläggning i frågor av stort intresse för försvaret och landets säkerhet. Akademin består av 400 kloka personer som är noga utvalda bland de som är mest kunniga om försvars- och säkerhetspolitik i landet. Att en så framstående grupp inte lyckats föra en, om än inte kontroversiell så i vilket fall kritisk, debatt kring konsekvenserna av en nationell stridsflygsproduktion är talande. Guldkalven får inte ifrågasättas utan måste tas för given för att kunna fortsätta leva ett eget liv.  

Och det är just här som den förändrade målbilden fyller sin största funktion. Genom att målbilden hela tiden ändras så behöver inget som beslutas genomföras utan allt kan planeras om. Inga åtaganden behöver göras, inga beslut som får några konsekvenser behöver fattas och merparten av allas arbete kan läggas på perifera verksamheter så långt ifrån krigsorganisationen som möjligt. Pengarna kan i stället användas i utvecklingen av flygsystemet eller för motköp av exempelvis transportplan av en sort som ingen egentligen vill ha. Uppbyggandet av vår krigsorganisation kan med lätt hand lämnas över till nästkommande försvarsminister och statsminister. 

***

Att våra statsministrar under en lång period undvikit att ta det yttre hotet mot Sverige på allvar har för Regeringskansliet fått allvarligare konsekvenser för regeringens arbete än vad många vill inse. Det handlar inte om enskilda tillkortakommanden inom försvarsområdet utan om vilka förutsättningar som skapats för att genomföra förändringar och bygga en väl fungerande verksamhet. Så som brukligt är när behovet av reformer blir alltmer uppenbara sprider sig rädslan för att det nya ska tränga ut det gamla, att nya åtaganden ska tränga ut gamla åtaganden. En kultur skapas där stor energi koncentreras till perifer verksamhet som håller många personer sysselsatta utan att utmana. Svåra frågor begravs i utredningar. I stället för att bilda sig egna uppfattningar hänvisas till professionen, det vill säga den inom ett skrå frammejslade åsiktskorridor som gynnar karriärister. En sådan kultur gynnar självklart en viss typ av ledarskap och en viss typ av chefer. Fokus blir på att inte göra fel, vilket leder till passiva, reaktiva och i många fall rädda organisationer.

Som tjänsteman i Regeringskansliet har man inget mandat att fatta minsta lilla beslut, men kan med små medel stoppa det mesta. 

För Regeringskansliets del betyder det att arbetet med uppgifter såsom styrningsfrågor, strategier, policydokument och verksamhetsplaner tilldelas oändligt med tid och resurser. Samtidigt dras arbetet med underlag inför oönskade eller obekväma regeringsbeslut i långbänk när vi tjänstemän gör vårt bästa för att urvattna politikernas förslag i mesta möjliga mån. Som tjänsteman i Regeringskansliet har man inget mandat att fatta minsta lilla beslut, men man kan med små medel stoppa det mesta. Vår förmåga att finna svårigheter och ursäkter för att inte genomföra förändringar blir därmed obegränsad. Den politiska nivån uppfattar det nog som frustrerande ibland. Men för många politiker är det sannolikt en ganska bekväm tillvaro. För dem innebär det fyra år med hårt arbete som meriterar dem för andra uppgifter. Samtidigt har man inte behövt fläcka ned karriären med att fatta några kontroversiella eller rent av felaktiga beslut av någon större dignitet. 

Som ett ytterligare verktyg för att cementera en organisation som Regeringskansliet fungerar utnämningsmakten utmärkt. Den absurda retoriken om att politikerna politiserar tjänstemannautnämningarna om man inte förlänger generaldirektörers eller andra chefers förordnanden har blivit en ursäkt för att inte flytta på chefer. Det tycks vara en självklarhet att en generaldirektör ska erbjudas förlängning efter sitt första förordnande. Och har man kommit igenom nålsögat att bli chef i Regeringskansliet så är man garanterad ett förlängt chefsförordnande till dess pension ska kvitteras ut.

Men sanningen är väl den att förnyelse vitaliserar. Alla som jobbat under en chef vet att sex år är en lång tid för ett chefsförordnande. Och nio år är ännu längre. Inom Regeringskansliet finns chefer som suttit på samma chefsposition i tjugo år. Att konsekvent förlänga förordnanden skapar inte stabilitet utan bara personliga osunda beroenden. Risken för ett tjänstemannavälde utan krav på ansvarstagande blir överhängande i ett system som bygger på att både politiker och tjänstemän regelbundet byts ut på sina positioner.   

Regeringskansliet är i så måtto fyllt av den funktionella dumhet som professor Mats Alvesson så underhållande har beskrivit. Chefer utvecklar sitt självfördummande genom en utvecklad anpasslighet och genom att tänka och säga rätt saker. Önskan av att vara till lags fördummar kloka människor genom att man slutar att tänka själv och i stället ägnar sig åt att passivt följa ledare utan att ifrågasätta. Helst anställer man bara likasinnade som blir till bekväma dokumentproducenter som aldrig får lära sig att ifrågasätta. Viljan att vara till lags utraderar till slut all form av integritet. För politikerna betyder det att man går miste om – eller om man så önskar kan undvika – tjänstemän som utmanar. I stället kan man lägga pannan i djupa veck och hänvisa till att frågorna är komplexa. Tillsätt en utredning så slipper vi hantera frågan även denna mandatperiod. 

USA:s försvarsminister åren 1950-1951 George C Marshall hävdade att det inte ligger i en demokratis natur att upprätthålla en stark krigsorganisation eftersom de samlade resurserna önskas till annat. Han hade då för tredje gången på fyrtio år haft ansvaret för att återuppbygga en krigsmakt inför en stundande konflikt mot en totalitär regim. Med en sådan insikt kan man med självklarhet konstatera att värnandet av rikets säkerhet är statsministerns viktigaste uppgift. För arbetet i Regeringskansliet är så organiserat att alla frågor drivs utifrån någon form av agenda. Varje departement ansvarar för att göra mesta möjliga för sitt område. För Försvarsdepartementet har det inneburit att man i första hand värnat vår försvarsindustri. För Utrikesdepartementet har det inneburit att vara handelsresande i arvet efter Dag Hammarskjöld. För övriga departement har det varit något annat.

Framför allt är statsministern den enda som kan avväga dessa särintressen gentemot rikets säkerhet.  

Den som bär ansvaret för att avväga dessa särintressen mot varandra är statsministern och statsministerns närmaste krets. Men framför allt är statsministern den enda som kan avväga dessa särintressen gentemot rikets säkerhet. När statsministern och statsrådsberedningen överlåtit frågan om rikets försvar till andra departement har man därmed inte bara utarmat den egna kompetensen utan underlättat för särintressen, revirpinkare och de egna agendorna att styra vår försvars- och säkerhetspolitik. Det var anledningen till att den tidigare statsministern stod övergiven i direktsänd tv och läste upp definitionen av ordet invasion. Kompetensen fanns helt enkelt inte att tillgå. 

Men visst går det att förändra och det kommer också att ske. Utvecklingen kräver en ny politik och därmed nya politiker, nya generaler och nya tjänstemän. Våren 1940 ställde George C Marshall, USA:s arméstabschef åren 1939-1945, sin plats till förfogande. Bakgrunden till beslutet var hans insikt att den officerskår han hade till sitt förfogande inte klarade av sin uppgift utan behövde ersättas. Som dess högste representant var han en del av problemet och behövde därmed lämna sin befattning. President Franklin D Roosevelt avböjde erbjudandet vänligt men bestämt. 

Det är min övertygelse att min generation, det vill säga den generation av politiker, officerare, tjänstemän och journalister som i dag besitter samtliga nyckelbefattningar i systemet, inte har vad som krävs för att bygga upp ett fungerande försvar. Vi har inte modet att fatta de svåra men nödvändiga beslut som måste fattas för att skapa en fungerande krigsmakt. Många behöver följa general Marshalls exempel. Nya krafter behövs för att det svenska försvaret ska kunna återuppbyggas.

Omslagsfoto: Karl Melander/TT