Första gången globaliseringen tog slut

Från industrialiseringen i Europa och framåt ökade befolkning och välstånd. Fler spädbarn överlevde och svält blev alltmer sällsynt. Europa blev en fredligare del av världen efter Wienkongressen. Utvecklingen skedde i takt med vetenskapliga framsteg, blomstrande kultur och handel över gränserna. För många var detta ett bevis på människans förmåga att skapa en bättre tillvaro. Men så kom Det stora kriget, det vi idag kallar Första världskriget. Mellan 1914 och 1918 slaktades miljoner på slagfälten, civila dog av svält och sjukdomar. Och just när freden slutits skördade influensan ännu fler dödsoffer världen över. 

Krig och pandemier är sedan tre år inget väsensfrämmande för dagens européer. Men hur reagerade människor för hundra år sedan? Vilka var drivkrafterna och vad finns det att lära av historien? Tara Zahra är professor i historia i Chicago och hennes senaste bok Against the World (W.W. Norton & Co, 2023) beskriver olika skeden under en period då den första globaliseringen var på tillbakagång. Vi får möta förespråkare för kvinnlig rösträtt, nybyggare, revolutionärer, reaktionärer och koloniseringskritiker i vad som i efterhand ter sig som en epok av förvirring. 

Boken inleds med den tunga meningen ”The era of globalism was over”, fortsätter med citat från Mary Sheepshanks som beskriver tidsandan som ”rashat och nationell avundsjuka, vilket leder till tariffer, militarism, upprustning, krossande beskattning, begränsad rörlighet, ömsesidigt slaktande och ödeläggandet av alla framsteg”. Det är dystert så det förslår och inte blir det bättre av nostalgin från Stefan Zweig och John Maynard Keynes, som lika mycket önskade sig tillbaka till en fredlig och fungerande värld som de kritiserade de begränsningar av människors liv som infördes. 

Kriget leder till att nästan allas blickar vänds inåt.

Över 100 internationellt verksamma ideella organisationer skapades under den senare delen av 1800-talet. Forskare, läkare, företagsledare, rösträttsförespråkare, fredsrörelser, alla kunde de träffas för att utbyta idéer och komma med gemensamma förslag för en bättre framtid. Kriget leder till att nästan allas blickar vänds inåt och att de tidigare uppfattningarna revideras.

Det är kanske inte så konstigt att förvirringen var stor och att jakten på nya förklaringar och lösningar samsades med närmast eviga syndabockar (utlänningar eller judar) som orsak till det elände som uppstått. Boken är uppbyggd av kortare tematiska kapitel som binds ihop av den övergripande berättelsen. I varje del finns detaljer och personer från runt om i världen, som hänger ihop trots att världen under det tidiga 1920-talet bokstavligen krymper, och än mer under depressionen i början på 1930-talet.

Det är också en period då demokratins genombrott innebär att politikerna behöver ta större hänsyn till fördomar, rädsla och åsikter baserade på okunskap. I en del länder lyckas man värna demokratin, i andra överger ”de omogna massorna” den eller tvingas att lämna ifrån sig den. Nationell självständighet föredrogs på många håll framför demokrati om valet såg ut att stå mellan dessa. 

Österrike är kanske det tydligaste exemplet på ett förändrat land. Från att ha varit ett imperium där östligare delar haft jordbruk som framställt råvarorna till maten som åts i Wien, var den mindre republiken som blev kvar efter kriget beroende av import för att föda sin befolkning. Lösningen blev inte att handla med andra länder som nu uppfattades som fientliga, utan att försöka förmå stora skaror av familjer att bli bönder i liten skala för att på så vis försöka uppnå högre grad av självförsörjning. Liknande rörelser uppstod i USA och senare i Nazi-Tyskland. Resultatet blev inte lyckat. Människor vantrivdes och idyllen från förr stämde dåligt överens med verkligheten. Kompetensen saknades och bristen på storskalighet gjorde att kvinnor ändå fick dubbelarbeta utifrån låg produktivitet och därmed också liten eller ingen förtjänst. Men idén om att ett land borde ha som ideal att kunna försörja sig själv på alla områden lever kvar än i dag.

En person som inte alls trodde på detta var den tjeckiske skofabrikanten Tomáš Bat’a. Från staden Zlín i den nybildade centraleuropeiska staten Tjeckoslovakien insåg han två viktiga fakta. För det första hade inte alla människor i världen skor, för det andra saknade Tjeckoslovakien kust och därmed sjöfart. Lösningen blev därför att bygga fabriker i andra länder, närmare marknaderna, och dessutom använda sig av flyg för nödvändiga transporter. Uppfattningen var tydlig: ”Precis som ett enskilt företag inte kan existera utan leverantörer och kunder, kan inte en enskild stat, inte ens en kontinent, på denna planet kalla sig självförsörjande.” De tyska nazisternas experiment med att tillverka artificiellt gummi under sina upprustningsår, visade att Bat’a hade rätt i sin analys.

Det finns många nedslående betraktelser i boken: Människor som hoppas på något annat än en värld med frihandel och ömsesidigt beroende, men som aldrig lyckas åstadkomma resultat. Mindre välvilliga politiker som utnyttjar folks bitterhet, avundsjuka och missnöje för att starta partier och ta makten. Och förstås tidigare entusiastiska optimister som tystnar, tröttnar och upphör med sin gärning. 

Boken är en nyttig påminnelse om att svåra tider kan ge märkliga resultat.

Zahra skriver initierat, detaljerat och med sympati. Detaljerna ger styrka, men tar aldrig överhanden. De personliga ödena skapar liv och kontur. Och hela boken blir en stark och nyttig påminnelse om att svåra tider kan ge märkliga resultat. Visserligen är nöden uppfinningarnas moder, men det är tyvärr också så att misslyckade projekt blir än mer misslyckade när det finns mindre att falla tillbaka på.

Dystrast av allt är ändå det faktum att även om boken skildrar en historisk tid, är det påfallande mycket som är bekant idag. Vi har slitningarna mellan auktoritära rörelser och demokratier. Och demokratierna styrs oftare med populistiska inslag, alltså politiker som inte förklarar varför en viss åsikt helt enkelt inte stämmer, utan i stället stryker fördomar och okunskap medhårs. På andra sidan står de självutnämnda experterna utan personligt ansvar som gärna tar sig friheter att läxa upp dem som tycker annorlunda, i stället för att försöka förklara. Så skapas oförsonlighet åt alla håll.

Det är inget nytt fenomen, men inget gott kom ur en sådan situation förra gången. Det krävdes att diktaturerna krossades och att handeln gjordes friare för att världen åter skulle kunna bli bättre. I grunden finns det inget som talar för att vi saknar facit, vare sig över dåtiden eller nutiden. Tara Zahra har skrivit en tung och nyttig påminnelse om detta.