Förskoletvång är inte för barnens bästa

I riksdagsmotion 2020/21:1993, undertecknad av sju socialdemokrater med Anna Wallentheim från Hässleholm i spetsen kan man läsa:

Det kan låta drastiskt med en förskoleplikt från två års ålder, men faktum är att en stor majoritet av barnen redan har börjat förskola innan dess. De som börjar senare är i högre grad barn till föräldrar med utländsk bakgrund eller med arbetarklassbakgrund.

Det handlar med andra ord om kvinnor som står långt bort från arbetsmarknaden. Som tar ut mer av föräldraledigheten, i högre grad arbetar deltid och som därmed lever ett mindre jämställt liv. Idén om en stark välfärdsstat bygger på individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. En frigörelse som bör börja redan i förskoleåldern.

Undertecknarna föreslår en helt avgiftsfri förskola, obligatorisk för alla barn från två års ålder, oavsett om deras föräldrar arbetar eller inte. S-politikerna tar därmed ett avgörande steg från förskolan som en trygg plats i en pedagogisk utvecklande miljö till en institution där andra saker än barnets behov är det centrala. Från ett erbjudande från samhället till dem som vill kunna kombinera föräldraskap med karriär till en statlig tvångsåtgärd.

Barn som knappt hunnit utveckla en egen identitet ska frigöras från de människor som är hela dess värld. Tanken svindlar.

Barn som knappt hunnit utveckla en egen identitet, som i många fall inte pratar, ska frigöras från de människor som är hela dess värld. Tanken svindlar. Samma sak gäller dubbelheten i argumentationen för förskoleplikten. Å ena sidan bedöms den nödvändig för att bryta utanförskap och tvinga in en grupp kvinnor på arbetsmarknaden. Å andra sidan anses den vara helt oumbärlig ur utvecklingshänseende, även för de minsta barnen och ska därför göras obligatorisk oavsett föräldrarnas relation till arbetsmarknaden.

– Det finns inget som säger att små barn i två- eller treårsåldern generellt har något behov av umgås i grupper med 15–20 andra barn. Det de främst behöver är nära kontakt med sina anknytningspersoner. Men det är inte heller negativt för de flesta barn att vara på förskolan när deras föräldrar arbetar – om förskolan håller en hög kvalitet. En grupp barn, de som kommer ifrån miljöer där det saknas trygghet och stimulans, gynnas dock mer av att slussas in tidigt. För att det kompensatoriska uppdraget ska ha någon effekt krävs återigen att förskolan håller god kvalitet. Tyvärr är det inte alltid så i dag. Många kommuner följer inte gällande regelverk, förskolorna har stora grupper och det är alltför mycket olika personal.

Det säger Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet och en auktoritet inom barnpsykologi och anknytningsteori. Broberg disputerade 1989 med avhandlingen Child Care and Early Development; A longitudinal study of child care, and its effects on child development. Han är tveksam till förskolans utveckling, och berättar om hur han när han bedrev forskning under 1980-talet möttes av förskolepersonal som uppgav att de tyckte att grupper om 12 barn var för stora, och att de därför delat upp grupperna på hälften.

– När folk som i dag inte har små barn får veta att det är vanligt att pressa in över 20 barn i en och samma grupp tror de inte att det är sant. För att förskolan ska kunna leva upp till de högt ställda pedagogiska målen krävs små grupper och mycket lugn och ro. Att underhålla många relationer och vistas i en stökig miljö kräver mycket av små barn och det är alltför många tvååringar som i dag är hängiga redan vid tretiden på eftermiddagen. Den trygghet som de har tankat hemma på morgonen räcker inte till för att de ska orka.

Att barnets behov ibland kan gå stick i stäv med familjens eller de vuxnas önskemål är svårt att acceptera.

Det Broberg säger är känsligt. Att ifrågasätta samstämmigheten som finns kring förskolans förträfflighet redan från tidig ålder är att i grunden utmana en majoritet av landets föräldrar. Att barnets behov ibland kan gå stick i stäv med familjens eller de vuxnas önskemål är svårt att acceptera. Nästan omöjligt. Detta trots att själva essensen av föräldraskap är de ständiga kompromisserna.

Mammor och pappor gör val, ibland för att de måste göras, ibland för att man vill. Inte sällan är det ekonomin som väger tyngst. Samhället är byggt på ett sätt som gör det svårt för familjer att välja bort långa dagar på förskola, och att lufta funderingar som kan få föräldrar att känna skuld över sena hämtningar är i de flesta fall tabu.

En blocköverskridande konsensus som säger att förskola inte bara är önskvärt, utan nödvändigt för barns sociala utveckling.

En person som valt att gå mot strömmen är Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Han refererar till sig själv och sin fru som ett par, i samhällets ögon, konstiga människor. Deras tre, snart fyra, barn har inte och kommer inte sättas i förskola tidigt. Paret, båda högutbildade och en del av en social sfär där i princip ingen väljer bort förskola, har fattat ett beslut om att låta barnen vara hemma till dess att de (som den äldsta nu 6-åriga dottern gjort) själva uttrycker en önskan om att få börja på förskola.

– Jag är ingen motståndare till dagis. Jag började själv när jag var ett år och jag tror inte att jag fått några skador av det. Men jag minns att jag hade ett stort närhetsbehov som fröknarna fick fylla. När vi sedan fick barn kom tanken ganska snart … Ska vi lämna bort henne till någon som inte känner henne och plötsligt bara säga hejdå och gå?

Ivar Arpi beskriver hur familjen en kort tid ändå lät sitt första barn börja på en förskola med gott rykte. Det var en förskola som också ger förtur till en attraktiv skola. Men trots den välfungerande verksamheten blev han fundersam.

– Jag såg många inskolningar. Ettåringar som inte kunde gå och inte prata och som lämnades sittande med tårarna rinnande i sandlådan medan föräldern försvann bort. Jag förstår och respekterar verkligen att det kan finnas ekonomiska skäl bakom, men det är inte för barnens skull. Förskolan präglas överhuvudtaget mycket av vuxenperspektiv. När min dotter tydligt uttryckte att hon ville vara hemma, vara med oss, lät vi henne sluta.

Det är ovanligt att göra på det sättet. Det bryter mot en norm som under de senaste decennierna har växt sig allt starkare i Sverige: den blocköverskridande ideologiska konsensus som säger att förskola inte bara är önskvärt, utan nödvändigt för barns sociala utveckling.

Från att kommunerna 1941 drivit 7 procent av barnomsorgen var nästan all barnomsorgsverksamhet, 96 procent, kommunal trettio år senare.

När det som har utvecklats till dagens svenska förskola först såg dagens ljus var syftet att skydda små barn från att utnyttjas som arbetskraft. Relativt snart kom barnkrubborna som skapades för att ge fattiga ensamstående mödrar möjlighet att arbeta och försörja sig. Barnkrubborna drevs av församlingar och stiftelser på ideell och ofta religiös grund. På 1930-talet engagerade sig den socialdemokratiska politikern Alva Myrdal i förskolefrågan. Många av hennes visioner, som en barnomsorg öppen för alla, byggd på vetenskaplig grund, där ideella krafter tog ett steg tillbaka och lämnade plats för offentlig sektor, blev i sinom tid verklighet.

År 1943 fattade riksdagen beslut om namnet daghem och 1968 tillsattes Barnstugeutredningen med uppdraget att skriva ett pedagogiskt program för förskolan. Från att kommunerna 1941 drivit 7 procent av barnomsorgen var nästan all barnomsorgsverksamhet, 96 procent, kommunal trettio år senare. Daghemmen började också i allt högre grad utvecklas till något annat än bara en plats för småbarn att vara när föräldrarna arbetade. Den blev ett politiskt verktyg – en trojansk häst som kunde användas i arbetet med att skapa ett modernt samhälle. Genom att styra daghemmens verksamhet och utveckling kunde politikerna också stärka greppet om människors vardag.

Sjuttiotalets daghemskamp var högljudd och ihärdig. Ropen skalla, dagis åt alla! Kampen drevs huvudsakligen från vänster som en del av den tidens politiska radikalisering med kritik mot familjen som en del av patriarkatet. Den nya generationen skulle befrias från kapitalism och kvävande familjeband genom att samhället gemensamt tog ansvar för dess tidiga uppfostran. Men 70-talets socialister var inte ensamma. De hade folkpartisterna på sin sida. Från liberalt håll var en utbyggd barnomsorg en förutsättning för jämställdhet och kvinnors rätt till yrkesarbete.

Lärande är status – omsorg är det inte.

Liberalerna har alltid varit de högutbildade tjänstemännens, akademikernas och de heltidsarbetande kvinnornas parti. Det manifesterade sig inte minst där och då. I bakgrunden fanns även en annan grupp som bedrev politiskt påverkansarbete, nämligen förskollärarna. Deras fackförbund SFR, Sveriges Förskollärares Riksförbund (senare Sveriges förskollärares förening, som i dag gått upp i Lärarförbundet) tog politikernas strävan att frigöra arbetskraft och individer som en hävstång för att intensifiera sitt professionaliseringsprojekt. Bort med synen på förskollärare som ställföreträdande föräldrar med fokus på tillsyn, trygghet och omsorg och in med utveckling, utbildning och akademisering. Lärande är status – omsorg är det inte.

Argumentationen slipades och bland kraven fanns tidigt ett yrkesmonopol inom förskolan för universitetsutbildade förskollärare och rätt till en stimulerande yrkesmiljö med närhet till forskning och vetenskap. Genom att bygga upp ett narrativ där förskolan är grundläggande för barns utveckling, inte bara omsorg om yrkesarbetandes barn, använde facket ideologiska strategier för att inte bara surfa på en jämställdhets- och jämlikhetsvåg utan även driva politiken framför sig.

Så har förskolereformerna avlöst varandra. Från 90-talet och framåt har förändringstakten intensifierats, och 70- och 80-talets daghem är i dag i stort utraderade. De får de facto inte ens nämnas vid namn. Beröringsskräcken ligger som en blöt filt och den som använder ord som ”dagis” eller ”dagisfröken” får ställa sig i skamvrån.

År 1995 införs rätten till förskola från ett års ålder, 1998 antas en egen läroplan för förskolan och barnomsorgen flyttas över från socialdepartement till utbildningsdepartementet. År 2001 ges barn till arbetslösa rätt till plats och 2002 även barn till föräldralediga. År 1998 hade statsminister Göran Persson (S) några veckor före valet serverat det drypande feta valfläsket maxtaxa. Och 2002 blev förslaget verklighet och förskoleavgiften sänktes därmed väsentligt för de flesta familjer. Före maxtaxans införande fanns det kommuner där en förskoleplats kunde kosta över 20 000 per år och barn. Nu halverades den summan. År 2003 infördes allmän förskola för 4- och 5-åringar och 2010 utökades denna att även gälla 3-åringar samtidigt som en ny läroplan blev verklighet.

Det ökade trycket på förskolan och de höga ambitionerna har inte åtföljts av motsvarande investeringar.

Reformerna har var och en resulterat i fler barn i förskolan under fler timmar. År 1980 gick 20 procent av de svenska barnen mellan ett och sex år på dagis eller hos dagmamma; 1990 var motsvarande siffra 40 procent. I dag är fler än nio av tio barn inskrivna på förskolan – över en halv miljon barn. Men det ökade trycket, rättighetstänkandet och de höga ambitionerna har inte åtföljts av motsvarande investeringar. I stället har kommunerna, för att leva upp till politikens ambitioner och inte drabbas av vite, oftast pressat in fler barn i redan befintliga verksamheter.

Regeringen Palme valde redan 1982, för att hjälpa kommunerna att sänka kostnaderna, att slopa Socialstyrelsens ytnormer. Med tiden kom Skolverket också att ta bort sina rekommendationer om ett maximalt antal i barn per grupp med motiveringen att dessa ändå inte åtföljs. Att myndigheten efter högljudda krav 2016 valde att återinföra dessa har emellertid inte gett några större resultat i praktiken.

I dag existerar ytterst få förskolegrupper med 6–12 barn, det antal barnpsykologer anser är bäst för mindre barn och som ger pedagogerna möjlighet att utöva sitt yrke i enlighet med läroplanen. En aktuell undersökning från Lärarförbundet visar att i februari 2020 arbetade enbart 17 procent av pedagogerna i småbarnsgrupper för 1–3-åringar med färre än 12 barn. 7 av 10 förskollärare i barngrupper med 4–5-åringar hade grupper med 19 barn eller fler. Siffrorna överstiger med råge Skolverkets riktmärke på 15 barn per grupp.

Det hade förmodligen sett annorlunda ut om  förskolan fortfarande sorterat under Socialdepartementet.

Ett av skälen till att det ser ut som det gör är att de skrivningar som finns om förskolans kvalitet är luddiga. Skollagen anger till exempel att ”huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek” vilket lämnar ett stort tolkningsutrymme för kommunala budgetsekreterare. Skolverket menar i sina ”Allmänna råd med kommentarer om måluppfyllelse i förskolan” att den viktigaste kvalitetsfaktorn är personalens utbildning. Därmed avfärdas i ett svep dagmammor och barnskötare liksom att faktorer som att gruppstorlek, trängsel eller hög ljudnivå skulle ha en avgörande betydelse.

Det hade förmodligen sett annorlunda ut om Lärarförbundets fackliga kamp varit mindre framgångsrik och förskolan fortfarande sorterat under Socialdepartementet och Socialstyrelsen.

– I samma ögonblick som man lyfte bort förskolan från Socialstyrelsen övergavs omvårdnadsfokuset. Men om man inte utgår från barnet och dess behov av trygghet är det svårt att få till en fungerande pedagogisk verksamhet, säger Anders Broberg.

Det finns goda skäl, även för den som i grunden ser förskolan som viktig och självklar, att betrakta denna utveckling, där barnomsorgen huvudsakligen kommit att fylla vuxnas behov, med viss skepsis. Det gäller både politikers jämställdhets- och jämlikhetssträvanden, föräldrars behov av att inte bara kunna arbeta utan även slippa att ta hand om äldre barn när ett nytt fötts och förskollärares behov av en starkare yrkesidentitet. Men det gäller också frågan om hur barnomsorgen påverkas av att familjer av ideologiska skäl uppmuntras att i allt större utsträckning lämna barn på förskola utan att det funnits tillräcklig ekonomi i kommunerna. Och nu senast, förslaget om att göra förskolan obligatorisk – att inte längre låta föräldrarna, som känner barnen bäst, avgöra när det är dags.

– Jag förstår de bakomliggande orsakerna och behovet av språkstimulans och inkludering för barn i hem som saknar kontakt med majoritetssamhället. Men jag är inte säker på att dessa barns behov är tillräckligt starka för att motivera ett regelverk som innefattar alla barn, säger Anders Broberg.

Även Moderaterna, som tidigare värnat familjers rätt till självbestämmande lutar alltmer åt att låta staten ta ansvar för barnen.

Det lite märkliga är att en i högre grad obligatorisk förskola inte bara stöds och förordas av partierna till vänster. Även Liberalerna, som visserligen alltid varit positiva till förskolan, men som samtidigt värnar individens frihet har föreslagit att förskolan bör vara obligatorisk från fem års ålder. Även Moderaterna, som tidigare har värnat familjers rätt till självbestämmande lutar alltmer åt att i högre grad låta staten ta större ansvar för barnen. De borgerliga regeringarna i slutet av 1990-talet och 2000-talet gjorde inget för att sätta det socialdemokratiska förskoleprojektet i gungning. Bortsett från ett antal nya lagar som gav enskilda huvudmän bättre möjligheter att få en del av förskolekakan har det lämnats intakt, med maxtaxa och allt.

– Det handlar om det eviga liberala dilemmat, säger Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han forskar sedan länge om ideologier, partibeteende och välfärdsstaten och skrev en gång i tiden sin avhandling på ämnet familjepolitik, samhällsförändringar och valstrategier.

Hinnfors framhåller att det finns olika sätt att se på frihet. En syn som återfinns inom Liberalerna är att individer som hindras i sin valfrihet av kollektivets normer och regler fordrar ingripanden av staten för att öka friheten för den enskilde. Det går igen i förslagen om slöjförbud eller kraven på en fullt individualiserad föräldraförsäkring.

– Utöver grundideologin finns naturligtvis även ett strategiskt element. För en stor del av Liberalernas och Moderaternas väljarkårer är maxtaxan mycket gynnsam, och skulle man ta bort den skulle väljarna börja knorra. Vi har ju också redan skolplikt vilket är en inskränkning i både familjernas och individens frihet. Vad som faktiskt skulle ske om man låter den gå ned i åldrarna vet vi inte. Men för L och M och även för C skulle det, trots att det är partier som i grunden förordar frihet, vara tämligen oproblematiskt. Det är främst människor som traditionellt röstar på S eller V, personer som har yrken inom LO-kollektivet eller står utanför arbetsmarknaden, vars barn inte redan går i förskola. Det är de som skulle påverkas mest av en förskoleplikt, säger Jonas Hinnfors.

Även Ivar Arpi har teorier om varför de borgerliga partierna ställer upp nästan helhjärtat på idén att förskolan till varje pris är nödvändig för alla barn.

– Moderaterna är oroliga för att stöta sig med kvinnor och bli anklagade för att fjättra halva befolkningen vid spisen om man ifrågasätter. Särskilt de Nya Moderaterna var känsliga för det. Inom M finns dessutom en stark ambition att frigöra högproduktiva människors arbetskraft. Det gynnar inte arbetslinjen att människor är hemma med barn. För Liberalerna har socialliberalismen och strävanden efter likvärdighet, jämställdhet och ett samhälle där familjen inte blir en boja för individen varit vägledande. Därför liknar deras familjepolitik i viss grad Socialdemokraternas. Från båda håll finns även en vilja att bryta segregationen och komma åt det växande utanförskapet.

Jonas Hinnfors är mer brysk när han närmar sig samma tema.

– Det finns många människor som inte tycker om muslimer och då landar partierna i att staten skall ta ett större ansvar. Att man samtidigt gör en ideologisk kullerbytta blir inte så viktigt. I ett sekulariserat samhälle har en hel del politiker också svårt att förstå religiös uppfostran och vill att det allmänna ska motverka det, även om det blir på bekostnad av de enskilda familjernas handlingsutrymme.

S-motionen om obligatorisk förskola har mötts av en hel del protester. Men frågan är hur länge det går att hålla emot.

S-motionen om obligatorisk förskola har mötts av en hel del protester. Från föräldrar, opinionsbildare och politiker. Men frågan är hur länge det går att hålla emot. Användandet av förskolan som verktyg för samhällsförändringar är redan så etablerat att det är svårt att ändra. Synen på förskolan som en nära nog lika viktig plats som hemmet, även för de yngsta, likaså. Att ifrågasätta är att skuldbelägga och försvåra det moderna samhällets framåtskridande.

– Man skulle önska att politikerna innan de kommer med nya förslag eller reformer som syftar till att ökat antalet barn i förskolan först såg till att garantera kvaliteten för de barn som redan går där. För det krävs betydligt mer resurser och helt andra regelverk, suckar Anders Broberg.

Ja, man skulle kunna önska att politikerna i högre grad lyssnade på den sortens perspektiv som Anders Broberg framför, och utgick från barns behov snarare än ideologi fackliga krav på överakademisering eller integrationspolitiska önskemål när det kommer till barnomsorgens utformning och utveckling. Men så lär det inte bli. Måndagen den 23 november lade den statliga ”Utredningen om fler barn i förskolan för bättre språkutveckling i svenska” fram sina förslag. Där ingick ett obligatorium från fem års ålder och det är svårt att tro att det inte kommer att bli verklighet.

Om det vore så att förskolan generellt förmådde leva upp till de högt satta mål som läroplanen anger och inte hade problem med stor personalomsättning, höga sjukskrivningstal och orimligt stora barngrupper hade det kanske inte varit så mycket att oroas över. Men nu är situationen en annan. Till dess att man kommit till rätta med de problem som finns och skapat en lugn, trygg och utvecklande miljö för de barn som måste vara på förskolan eftersom deras föräldrar arbetar är det oansvarigt att försöka tvinga in ännu fler oavsett hur goda intentionerna är i grunden.

En illa finansierad pliktförskola för alla riskerar att bli en förskola för ingen.