Författaren skymmer historien

Jan Guillou har skrivit en bok om 1968. Det var såklart oundvikligt. Hur hade lebemannen, vivören, mytomanen, socialisten, plagiatören och vinamatören kunnat hoppa över detta politiska märkesår under själva 50-årsminnet i sin breda romansvit över 1900-talet? Serien inleddes med Brobyggarna, de tre norska bröder som utbildades till diplomingenjörer i Dresden och sedan blev rötterna i det släktträd som skildrats i de efterkommande böckerna.

Det ska redan nu sägas att boken dras med alla de problem som präglar andra historiska romaner där dåtiden kommer för tätt inpå. De konstnärliga friheterna skaver i stället för att stimulera fantasin. Det illa förklädda egot blir bara förvirrande när Guillous andra alter ego, Erik Ponti (från Hamilton-sviten) dyker upp i samma kommunistkollektiv i någon slags schizofren fiktion.

Att Jan Guillou själv inte är diplomingenjör eller upplevt första världskriget ger en välbehövlig distans som infinner sig naturligt. Men när det handlar om en överklasskille med tydligt borgerlig uppfostran och franskt påbrå, så blir hela historien rätt kletig. Och dessa ständiga vinval, huruvida Vino Tinto från Francos Spanien kan serveras på ett vänsterhak eller om det ska vara Cabernet Suavignon eller Gamay till friidrotten från Mexico-OS.

Det ständiga växlandet mellan fiktiva karaktärer och korrekt namngivna och attribuerade personer gör också läsningen förvirrad. Henning Sjöström får heta Henning Sjöstrand, och Leif Silbersky blir Lars Silbermann, medan Ingmar Bergman heter just det, liksom Tage Erlander (medan hans efterträdare aldrig nämns vid namn). Är det en feberdröm, hastigt nedknattrad på en grön Halda eller fanns det mer substans där inne som aldrig kom ut?

Det illa förklädda egot blir bara förvirrande när Guillous andra alter ego, Erik Ponti (från Hamilton-sviten) dyker upp i samma kommunistkollektiv i någon slags schizofren fiktion.

Ändå finns det något rart över den fumlighet som just de där klassmarkerande detaljerna beskrivs. Det är så oändligt viktigt för Jan Guillou att visa vilken järnkoll han har på bourgeoisiens olika koder, bara för att sedan med samma lättfärdighet avfärda de olika vänstermänniskornas heraldiska mönster som så tydligt blir en klädernas åsiktsregistrering. Samtidigt blir det så att dessa detaljer till slut skymmer den historia som eventuellt hade kunnat berättas i boken.

Om man nu ska försöka sig på att beskriva något positivt med 1968 så är det beskrivningen av hur ett mer diversifierat medielandskap påverkar inte bara samhället i största allmänhet, utan även politik och juridik. Vietnamkriget är fonden, och det som förenar olika vänsterpersoner. De unga männen diskuterar Mao, Stalin, Sovjet, Prag och brännpunktseorin, medan kvinnorna är ”frigjorda” sexobjekt. Och det som driver händelserna framåt är den unge juristen Eric Letang, som får jobb på en advokatbyrå.

Han skickas till Aachen i förbundsrepubliken (där Guillou pikant nog daterar stadens grundande till år 936 av självaste Karl den Store, vilken – som alla vet – lät sig krönas till kejsare år 800) för att följa en både principiellt viktig och för karriären och romantiken avgörande rättegång som handlar om läkemedelsföretaget Grünenthal som tillverkat läkemedlet Contergan vilket lett till att flera missbildade barn fötts. Då en motsvarande rättegång senare ska ske i Sverige är Guillou – förlåt, Lentang – på peregrineringsresa för att inhämta fakta.

Ja, ni kan ju själva räkna ut ungefär hur det kommer att sluta. Men just rättegångsskildringarna är åtminstone spännande eftersom de inte präglas av den solklara determinism som annars gäller för de bredare politiska analyserna. Och det tråkiga med kombinationen 1900-tal och socialism är inte bara det materiella och andliga elände som socialismen medförde, utan också att alla anständiga socialister blev så desillusionerade av att ha haft fel.

I 1968 blir försöket till äreräddning att beskriva en utflykt till Prag i augusti där några partiaktiva ungdomar möter upp bokens huvudpersoner och sedan tillåts ställa frågor om den sannolika utvecklingen, där svaret blir att rent objektivt finns inget att frukta förutom möjligen att Brezjnev är galen. Och i ett vips har den historiematerialistiska determinismen fått ge vika för ett helt politiskt systems oförmåga att hantera sinnessjukdom. Nej, det var nog inte trovärdigt ens då.

Det tråkiga med kombinationen 1900-tal och socialism är inte bara det materiella och andliga elände som socialismen medförde, utan också att alla anständiga socialister blev så desillusionerade av att ha haft fel.

Den känsla av tomhet som infinner sig efter avslutad läsning är svår att beskriva. Förväntningarna på bra och nödvändiga splittringar i kampen mot högeravvikelser infrias inte. Det är större fokus på vilka franska bilar som de kollektivboende har, än vilka reella åsiktsskillnader som finns i tolkningen av den store rorsmannens kulturrevolution. Och inte ens den i efterhand nödtorftigt inlagda kritiken mot de tättskrivna flygblad aktivisterna delar ut, eller den skimrande affischpropagandan som beskrivs känns riktigt äkta. Det är möjligen lite mer humor när Svenska Dagbladets ledarsida återges som i stil med att ”något hemskt skulle kunna ha hänt om vänsteraktivisterna fått hållas, men nu hölls de i schack”, eftersom det speglar så tydligt hur Guillou önskar att SvD hade argumenterat, eftersom det är så mycket lättare att förlöjliga. Och mellan dessa rader skrivs en del förnuftiga resonemang om maktdelning, de mänskliga rättigheternas juridiska kärna, men också att demokratin och samhället blivit för småborgerligt, även om Socialdemokraterna sitter på den politiska makten.

Inte ens familjeinteriörerna och miljöskildringarna håller hela vägen, fast den lika enkla som hastigt påkomna kuppen för att undvika arvstvist har sina poänger. Endast den som lever i stort överflöd kan kosta på sig att berätta en sådan historia med bibehållen trovärdighet, trots att den är en sådan uppenbar skröna.

Nej, den enda behållningen av boken är den möjligen oavsiktliga spegling av Olof Palmes släkt som finns i släkten Lauritzen. I början av 1900-talet klart germanskt, men efter två världskrig alltmer splittrat mellan de gamla blodsbanden och den nya, transatlantiska inspirationen. Den historien kan det gärna påminnas om – Sverige var akademiskt ett litet Tyskland för 110 år sedan och svenska företag har alltid haft utbyte.

Annars är formuleringen om Dresden att ”Europas vackraste barockstad byggdes upp på nytt som Europas fulaste barackstad och självfallet förstatligades all tomtmark i centrum… Inte mycket att säga om. Det är befängt att privatpersoner en gång kunde äga hela stadskärnor” egentligen allt som behöver läsas i boken. En hyllning det förgångna, en släng åt kommunismen och en slutsats som inte alls följer ur premisserna. Precis som när Jan Guillou varit i farten, alltså.