Företagen rättslösa gentemot medier
DEBATT. Vad händer om medier publicerar osanna eller ogrundade uppgifter om ett företag som leder till stor ekonomisk skada? Ingenting, är svaret. Företag, myndigheter och föreningar är rättslösa och har ingen möjlighet att få kompensation för den skada som publicerade falska uppgifter kan få, oavsett hur stor den är. Är det rimligt? frågar Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut.
Näringslivets medieinstitut presenterar i dag tre fall som beskriver hur Göteborgs-Postens, TV4:s och Sydsvenskans publiceringar av grundlösa eller felaktiga uppgifter har lett till ekonomisk skada för de företag som anklagats för fusk och brott.
Granskningsnämnden respektive Pressens opinionsnämnd har kommit fram till att respektive redaktion inte haft grund för sina påståenden i två av fallen. I det tredje fallet har inte de anklagande sakuppgifterna prövats, men en domstol har senare avvisat dem.
- I fallet med TV4 konstaterar Granskningsnämnden att det saknas stöd för anklagelser mot ett byggföretag, bland annat om påstådda förfalskningar.
- I fallet med Göteborgs-Posten slår Pressens opinionsnämnd fast att tidningen inte haft fog för allvarliga fuskanklagelser mot ägarna till ett caféföretag.[1]
- I fallet med Sydsvenskan prövar inte Pressens opinionsnämnd anklagelser mot ett företag i musikbranschen.[2] Hovrätten har dock senare avvisat företagets skuld i den aktuella frågan.
Det rör sig alltså om allvarliga anklagelser som enligt tunga instanser är grundlösa och baserade på felaktiga uppgifter.
Skadan som anklagelserna orsakat är svårare att bedöma, och den tar inte Granskningsnämnden eller Pressens opinionsnämnd ställning till. Näringslivets medieinstitut (NMI) kan slå fast att anklagelserna i samtliga fall inneburit ekonomisk skada för företagen. För ett av företagen innebar den osakliga publiciteten att antalet kunder minskade med 40 procent.
Oavsett vilken ekonomisk skada medierna orsakat kan de aldrig bli skyldiga att reparera den.
De fällda medierna är skyldiga att publicera de beslut som kritiserar dem, men där stannar deras ansvar. Oavsett vilken ekonomisk skada de orsakat kan de aldrig bli skyldiga att reparera den.
Att detta är ett problem har också juristprofessorn Mårten Schultz konstaterat:
Mediernas ekonomiska makt är enorm. Det är en makt som dessutom kan utövas i ett ansvarsvakuum, men är det verkligen värt att till varje pris försvara även lögner i yttrandefrihetens namn?
Varför är detta inte en del av alliansens mediepolitik? Det har förekommit riksdagsmotioner på temat bland annat av den moderate riksdagsmannen Filip Fridolfsson under 1970-talet. Min erfarenhet är att det i dag däremot är mycket sällsynt att politiker våga utmana den mediala makten.
NMI frågade tidigare i år yttrandefrihetsexperten Nils Funcke om hur reglerna fungerar rent principiellt, i anslutning till SVT:s publicering av en tjänst som automatiskt anmälde barn till friskolor runt om i Sverige. Han är tveksam till behovet av att stärka möjligheten för juridiska personer att få möjlighet till upprättelse. Se hela intervjun.
Den som vill läsa mer om företagens ställning gentemot medier rekommenderas Gunnar Perssons bok ”Ekonomiskt förtal: Om svensk tryckfrihet i det nya Europa”.
Skyddet mot ekonomisk skada orsakad av publicering av felaktiga eller spekulativa uppgifter, av medier med ansvarig utgivare, är obefintligt i Sverige. Det är en orimlig ordning som bidrar till att urholka förtroendet för medierna. Dags att ge företagen och föreningarna en reell möjlighet att skydda sig mot falska uppgifter som ibland enbart syftar till att skada.
[1] Pressens opinionsnämnd tar bara ställning till anklagelsen mot privatpersonerna, men eftersom den är identisk med anklagelsen mot företaget så utgår NMI från att även den senare saknar stöd.
[2] För företag prövas enbart om rätten till genmäle och rättelse respekterats, inte om sakuppgifter har stöd.