Företagen och den progressiva agendan
Trots att den progressiva agendan endast omfattas av en liten men högröstad grupp i samhället verkar många företag tro att det är viktigare att tillfredsställa denna än sina kunder. Det är hög tid att företagen börjar bry sig mindre om mediedrev och mer om kundunderlaget.
Under Prideveckan är det inte bara politiker av alla möjliga kulörer som passar på att plocka några gratis goodwill-poäng genom att markera samhörighet med arrangemanget. En lång rad företag passar på att smycka sina butiker, hotell och restauranger med regnbågsflaggor. Det är politisk signalering som kostar lite, men som visar att man är en del av det medvetna, progressiva etablissemanget, ”woke” som det kallas på engelska. Att Priderörelsen sedan länge handlar om mer än sexuella minoriteters rättigheter eller ”alla människors lika värde”, har vi skrivit om i Smedjan tidigare.
Politiska markeringar från företag blir allt vanligare. Ibland får man som konsument intrycket att de politiska slagorden mest är en bekväm förevändning för företagen att ge sina kunder sämre service. Som när bensinstationskedjan Preem minskar kötthalten i sina korvar “av klimatskäl”, eller när hotellkedjan Scandic med likartade argument drar ned på städningen av sina hotellrum.
När hamburgerkedjan Max ledning inför valet 2014 skickade ut ett internt mejl till sina anställda, som uppfattades som en uppmaning att rösta på den borgerliga alliansen, tog det hus i helvete på kultursidorna och den vänsterlutande delen av de sociala nätverken. De som annars brukar förespråka ”medvetenhet” och ”ställningstagande” i snart sagt varje sammanhang tyckte plötsligt att det var djupt problematiskt att ett företag tog politisk ställning.
”Samhällsengagemang” och ”medvetenhet” är nämligen sedan länge etablerade kodord för socialism eller progressivitet. Är du engagerad på fel sida av den politiska mittlinjen uteblir hurraropen. Däri ligger till exempel förklaringen till att merparten av dem som annars anser att ras och kön är relevanta kategorier i bedömningen av politikers (och alla andras) lämplighet, inte alls jublade när Liberalerna valde en svart, invandrad kvinna till partiordförande.
Det hela kan jämföras med frånvaron av entusiasm från feministiskt håll över Margaret Thatchers gärning som premiärminister. ”Mångfald” och ”jämställdhet” är nämligen i det progressiva lägret endast intressanta om det kan användas som murbräcka för att få in fler vänsteraktivister på attraktiva poster i näringsliv, politik, kultur och media.
Nu agerar allt fler företag som om den lilla men högröstade progressiva gruppen aktivister som dominerar i media vore representativa för befolkningen i stort.
Trots denna uppenbara inkonsekvens har strategin varit framgångsrik. Inom delar av näringslivet finns en uppenbar oro för de drev som riskerar att drabba den som inte böjer sig för den progressiva agendan och dess slagord om mångfald och jämställdhet. Det påminner därvidlag om hur den partipolitiska borgerligheten alltjämt låter Socialdemokraterna agera moralisk måttstock och ange var gränserna för vem som är ”anständig” skall dras, något som jag tidigare i Smedjan har kallat för ”det borgerliga Stockholmssyndromet”.
Men även om stödet för Socialdemokraterna är mindre än det varit under hela efterkrigstiden agerar de borgerliga partierna fortfarande som om det gamla arbetarpartiet hade egen majoritet och besatt problemformuleringsprivilegiet i debatten. Nu agerar dessutom allt fler företag som om den lilla men högröstade progressiva gruppen aktivister som dominerar i media vore representativa för befolkningen i stort.
Trenden är internationell. I Förenta Staterna kallas fenomenet ”woke capitalism”, på svenska ungefär ”medveten kapitalism” – ”medveten” är som bekant en omskrivning för progressiv. I New York Times skrev kolumnisten Ross Douthat om företeelsen och exemplifierade med hur en rad företag brutit samarbetet med vapenlobbyorganisationen National Rifle Association (NRA), en organisation som länge varit ett rött skynke för den amerikanska vänstern.
2015 engagerade sig de stora nätjättarna i debatten inför den irländska folkomröstningen om samkönade äktenskap. Just de stora tech-bolagen från Silicon Valley är särskilt framträdande när det kommer till att driva en progressiv agenda. Facebook har blivit beskyllt för att gynna vänsteråsikter och rentav aktivt motarbeta konservativa opinionsbildare, bland annat genom avstängningar. Privata företag må naturligtvis driva vilka frågor och agendor de vill, men när de likt Facebook och Google besitter monopolliknande ställningar vad gäller infrastrukturen för det offentliga samtalet blir det problematiskt inte bara ur ett konsumentperspektiv utan också ur ett demokratiskt perspektiv.
Att vissa företag ägs och drivs av progressiva aktivister är inte särskilt konstigt. Glasstillverkaren Ben & Jerrys, som häromåret engagerade sig i den svenska debatten om huruvida en grupp afghanska män skulle få en gräddfil förbi andra grupper av asylsökande, har ända sedan starten varit öppna med sin progressiva agenda. En delförklaring till att många företag dras åt vänster, alternativ att företag som lutar åt det hållet är mer öppna med sina ståndpunkter, är att konsumenter med vänsteråsikter vill att företag ska ta politisk ställning i högre utsträckning än vad konsumenter med högeråsikter gör.
Problematiskt blir det dock när andra företag anpassar sig till den progressiva agendan eftersom de gått på den mediebild som ger intrycket av att de radikala ståndpunkterna skulle vara mer utbredda ä vad de i själva verket är. Med hjälp av ett omfattande statistiskt underlag har Markus Uvell i boken Bakslaget beskrivit den värderingsmässiga klyftan mellan de mediala och politiska eliterna och resten av befolkningen.
När rakbladstillverkaren Gillette tyckte att det var en bra idé att förolämpa sin primära målgrupp resulterade det i rasande försäljningssiffror.
Det är en klyfta som har sin motsvarighet över hela västvärlden. I USA anser åtta av tio att politisk korrekthet är ett problem, enligt rapporten Hidden Tribes: A Study of America’s Polarized Landscape. Enligt denna kan ungefär en fjärdedel av amerikanerna beskrivas som värderingsmässigt konservativa, medan den grupp som rapportförfattarna kallar för ”progressiva aktivister”, vars narrativ dominerar i medierna, endast omfattar åtta procent av befolkningen. Den största gruppen, mer än en tredjedel av de tillfrågade, befinner sig däremellan, men anser att det politiskt korrekta språkbruket blivit ett problem för det offentliga samtalet.
Hur fel det kan gå när företag försöker anpassa sig till den bild av verkligheten som förmedlas genom progressivt färgade medier uppenbarades när biltillverkaren Audi övertalats av någon progressiv kommunikationskonsult att använda sig av konstnärinnan och kända vänsterprofilen Kakan Hermansson i sin marknadsföring. Audiköparna var måttligt roade. När rakbladstillverkaren Gillette tyckte att det var en bra idé att förolämpa sin primära målgrupp, män med skäggväxt, en masse, i syfte att blidka den radikala minoriteten, resulterade det i rasande försäljningssiffror.
Max försäljningssiffror drabbades inte nämnvärt av uppståndelsen kring uppmaningen att rösta på de borgerliga i valet, trots uppmaningarna till bojkott från kulturskribenterna. Det återstår ännu att se om företagets nuvarande kampanj, som ligger mer i linje med det progressiva narrativet i och med att den beskriver köttätande som någonting dåligt, får några effekter på försäljningen. Kanske är Max anpassning i politiskt korrekt riktning ett försök att blidka de kulturskribenter som upprördes. Sannolikt är det bara en anpassning till tidsandan.
Man kunde önska att företagen att visa lite självförtroende, att bry sig mer om sina egna kärnvärden och mindre om eventuella mediedrev. Den progressiva bubblan är betydligt mindre än vad den framstår som i media. En miljon Coca Colaburkar är fler än tio tusen kultursidor.