Ekonomi Essä
Företag är de bästa problemlösarna
Från politiskt håll hör man ibland att företag finns till för att skapa jobb och för att generera skatteintäkter till välfärden. Det är en förenklad bild till den grad att den kan vara farlig, och som bidrar till oförståelse inför både marknadsekonomin i stort och företagens betydelse i kristider, skriver Patrik Strömer.
Varför finns företag? Frågan kan såklart besvaras på många olika sätt. En jurist skulle kanske säga att företag finns för att det står beskrivet i aktiebolagslagen vad som gäller. En grundare av ett företag kan svara att det är ett sätt att förverkliga sin dröm att om att skapa något på egen hand. Nima Sanandaji har förklarat företagens existens ur ett evolutionärt perspektiv, där möjligheten till vinst visat sig vara den främsta drivkraften. Sven-Olof Daunfeldt och Dan Johansson understryker entreprenörens betydelse för innovationer och visar också att vinst är nödvändigt.
Från politiskt håll låter det ofta som att företag finns för att människor ska kunna få jobb och försörjning, alltså någon form av välstånd. Dessutom påpekas att företag bidrar med skatteintäkter för stat och kommun, så att vi kan ha råd att ha sjukvård och utbildning. Det är en så förenklad bild att den rentav kan vara farlig när ett samhälle råkar i kris. Mitt eget svar på frågan om varför företag finns är tämligen enkelt; de finns till för att lösa problem åt andra. För vissa är detta kanske inte helt självklart, så jag tar det från grunden.
Mitt eget svar på frågan om varför företag finns är tämligen enkelt; de finns till för att lösa problem åt andra.
Ekonomipristagaren Ronald Coase förklarade existensen av företag som det mest effektiva sättet att hantera och minska transaktionskostnader. Varje gång en vara eller tjänst ska köpas eller säljas, så är det inte enbart själva köpet som utförs. Konsumenten behöver känna till erbjudandet, kunna värdera nyttan mot kostnaden och kanske ägna tid åt att ta sig till en viss plats. Och säljaren behöver marknadsföra sig på något sätt, så att relevant information blir känd för potentiella kunder. En fysisk butik kan då vara bra, men innebär samtidigt en kostnad för lokalhyra eller byggnaden.
Sammantaget består transaktionskostnader av:
- Sökkostnader: Tid och resurser som spenderas på att hitta relevant information eller en lämplig affärspartner.
- Förhandlingskostnader: Kostnader för att förhandla och komma överens om villkoren för transaktionen.
- Avtalskostnader: Kostnader för att skriva och upprätthålla kontrakt.
- Övervakningskostnader: Kostnader för att säkerställa att alla parter följer avtalet.
- Genomförandekostnader: Kostnader för att faktiskt genomföra transaktionen, såsom betalningsavgifter eller leveranskostnader.
Transaktionskostnader kan påverka hur och om en transaktion genomförs. Höga transaktionskostnader kan avskräcka från att göra affärer, medan låga transaktionskostnader kan främja handel och ekonomisk aktivitet. Såväl konsumentprodukter som varor och tjänster mellan företag har dessa kostnader inom sig. Höga skatter, särskilda regleringar och en låg tillit i ett samhälle, ökar därför transaktionskostnaderna och gör oss alla, direkt eller indirekt, fattigare.
Coase beskrev i sin artikel ”The Nature of the Firm” från 1937 att företag utgör ett försök att samla och minska relevanta transaktionskostnader i en enda organisation. De anställda förväntas gå till jobbet varje arbetsdag och få lön varje månad. En sådan lösning är mer praktisk än att varje arbetare skulle förhandla till sig sin ersättning för varje utfört arbetsmoment. Kort sagt är företag ett väldigt klokt sätt att organisera olika typer av kompetens för att uppfylla själva syftet, nämligen att lösa problem åt andra.
Den som löser problem åt andra har också skapat ett värde. Ju högre kunden värderar problemlösningen, desto mer kan man ta betalt. I och med att det finns konkurrens på en marknad, kan inte företaget ta betalt hur mycket som helst eftersom kunden då kan välja något annat företag eller en annan lösning. Men betalningen utgör själva kvittot på att resurserna använts på ett för samhället rimligt sätt. Ett företag som går med förlust binder upp personer, maskiner, kontorsyta, råvaror, energi och andra resurser. Kanske hade alla dessa resurser kunnat användas på ett bättre sätt? Vi vet inte hur, men vi vet att ett företag som går med förlust skapar mindre värde än det ingående värdet av de samlade resurserna. Motsatsen är ett företag som går med vinst och då skapar ett större värde än de ingående resurserna. Att gå med vinst är alltså bra. Och det är också nödvändigt att göra det över tid. I annat fall skulle företaget ägna sig åt resursförstöring. Och var ligger poängen i att förbruka resurser till ingen, eller begränsad, nytta?
***
Företag finns alltså för att det är ett bra sätt att lösa problem i samhället och därmed skapa värde. Naturligtvis kan det finnas enskilda företag som drivs i andra, mer bedrägliga syften, men över tid är sambandet tydligt mellan att det finns väl fungerande och vinstdrivande företag och en allmänt hög välståndsnivå och livskvalitet i ett samhälle.
Coase beskrev också företagen som ”planekonomiska öar på ett marknadshav”. Och det är självklart att företag i en marknadsekonomi gör planer, allt annat vore märkligt. Orkla har med säkerhet en plan för hur många burkar bostongurka som ska tillverkas i Eslöv kommande vecka. Men om något händer, kan planerna snabbt ändras. Det kan vara ökad efterfrågan, minskad efterfrågan, bristande tillgång på gurkor eller glasburkar. Oavsett vad som händer kan ett företag inte underlåta att agera när det behövs, och bara hänvisa till sin budget eller verksamhetsplan. Och det är förmågan att snabbt kunna fatta beslut som främst skiljer företag från offentliga institutioner.
Förmågan att agera annorlunda när verkligheten ändrats är marknadsekonomins styrka.
Att de senare kallas institutioner beskriver i sig den tröghet som är besläktad med pålitlighet. Vi behöver kunna lita på institutionerna, men det betyder inte att de inte kan förändras. Problemet är bara att när politiker eller myndigheter behöver fatta beslut med bristande tillgång till information, är det lätt hänt att det inte blir några beslut alls eller att det tar för lång tid att fatta beslut enligt konstens alla regler. Ju mindre den politiska sektorns omfattning är, desto fler beslut kan då fattas inom de företag som är beroende av sina kunder för att överleva. Detta är inte en svaghet, tvärtom; förmågan att agera annorlunda när verkligheten ändrats är marknadsekonomins styrka. Inte minst i en akut krissituation blir behovet av att kunna agera annorlunda – och att lösa problem – uppenbart.
Vad måste, kan och får ett företag göra? I grunden måste företag hålla sina avtal. Företaget är en juridisk person och kan ingå kontrakt med andra. Äganderätten och kontraktsfriheten är de grundläggande institutionerna i ett fritt samhälle. Inskränks dessa, så minskar friheten. Sådana inskränkningar innebär också att vi som kollektiv på förhand bestämt att vissa framtida lösningar på problem inte kommer att kunna uppstå. Friheten, och det ansvar som följer av ens handlingar och beslut, är därför en förutsättning för ett fungerande samhälle.
Ett företag har vanligtvis avtal med ägare, anställda, kunder och leverantörer. Löftet till ägarna är att inte förbruka deras investering och helst ge något tillbaka för den risk de tagit genom att lägga pengarna just här. Löftet till de anställda är främst lönen, som är en ekonomisk ersättning för utförda arbetsuppgifter och förmågan att ta särskilt ansvar. Kunder är naturligtvis grundläggande, och de måste få den utlovade varan eller tjänsten levererad och helst vilja återkomma. Annars försvinner intäkterna och då kan inte företaget överleva. Leverantörerna måste i sin tur få betalt av företaget, annars kommer de hellre leverera till andra som kan betala, eller som betalar bättre. I övrigt måste ett företag inte göra något alls, förutom att följa lagar, direktiv och förordningar och betala skatt förstås. Men det är det någon annan som har bestämt, inte företaget självt.
Vad kan ett företag göra? Det är beroende av de materiella resurserna. Immateriella tillgångar som patent och varumärken kan såklart förbättra möjligheterna, men i grunden behövs kompetent personal, maskiner, utrustning, råvaror, förpackningar, logistiksystem och tillgång till energi. I en bransch som livsmedelstillverkning är dessutom tillgången till rent vatten avgörande. Saknas en eller flera av dessa faktorer kan helt enkelt inte resultatet bli så bra som önskat. Men eftersom företag finns till för att lösa problem åt andra, är de ofta bra på att lösa problem även hos sig själva.
Vad får då ett företag göra? Ja, det styrs inte enbart av ovanstående, utan även av mänskligt konstruerade lagar. Somliga av dessa lagar begränsar företagens verksamhet på ett rimligt sätt. Men allt fler av lagar och regler förhindrar i praktiken att goda lösningar blir verklighet. Vilken nytta har sådana regler bidragit till då? En fördel med lagar och regler är förstås att de kan avskaffas eller ändras, men sådana processer är sällan snabba och det finns ytterligare en dimension i regelverk som ändras allt för ofta eller för snabbt. ”Stabila spelregler” brukar vara ett återkommande krav från näringslivs- och företagarorganisationer. Enklare eller bättre utformade regler, och en minskad regelbörda med påföljande minskat regelkrångel är också återkommande krav från näringslivet.
En stark trend under de senaste decennierna har varit att politiken har trott sig förmögen att kommendera fram en ”hållbar utveckling”. Ambitionen är förstås god (vem kan vara för en ohållbar utveckling?), men resultaten i verkligheten ter sig mer avskräckande än lockande. Genom att kringskära företagens handlingsutrymme, kräva ständigt fler kontrollmekanismer och ökat fokus på efterlevnad har politiken i själva verket skapat en relativ fattigdom, åtminstone i Sverige och inom EU. De senaste årens kriser har dessutom skapat utrymme för politiska förslag, som känns igen sedan tidigare, men som nu återlanseras med tillägget ”av beredskapsskäl” och liknande. Följden blir att fokus på strukturreformer och handel minskar ytterligare, vilket leder till minskade resurser för att verkligen klara av de två andra problemen, hållbarhet och säkerhet. Man måste som bekant producera innan det går att konsumera.
***
Vad företag måste, kan och får göra är avgörande frågor för att samhället ska kunna hantera kriser. Jag har på nära håll kunnat följa hur torkan 2018 påverkade svensk livsmedelsproduktion, hur pandemin hanterades och vilka de direkta konsekvenserna blev av Rysslands anfall mot Ukraina. Så även om jag redan i förväg hade en generellt positiv inställning till marknadsekonomin, blev det uppenbart att även jag underskattat dess förmåga att hantera kriser och lösa problem. Till skillnad från politiker och myndigheter kan företag inte ignorera en förändrad verklighet. När solen skiner och det råder fred närmar sig marknadsekonomin det ouppnåeliga ideal som planekonomer föreställer sig ska vara möjligt. Effektiviteten och resursutnyttjandet förbättras stegvis. Men när något disruptivt inträffar behöver saker göras på ett annat sätt. Och då sker det också, i alla fall bland företagen. Kraften att inom företag göra annorlunda, när det vanliga sättet inte längre kan fungera, är lika obönhörlig som stark.
Till skillnad från politiker och myndigheter kan företag inte ignorera en förändrad verklighet.
Här finns ett antal viktiga lärdomar för politiker och myndighetspersoner både i Sverige och på EU-nivå: Låt företagen handla med varandra på den inre marknaden, var ytterst varsamma med att reglera och inse att lönsamma och globalt konkurrenskraftiga företag är grunden inte bara för ett gott samhälle, utan också för totalförsvaret. Företag bidrar inte till det civila försvaret, de ÄR det civila försvaret. (Sedan finns förstås civilsamhälle och icke-militära institutioner som ingår i det civila försvaret). Det innebär att utan lönsamhet inom näringslivet, blir också samhällets totala förmåga att hantera kriser och skapa den robusthet eller resiliens som behövs.
Det är uppenbart att det finns en utbredd kunskapsbrist i Sverige när det gäller företagens roll. Det är inget skumt eller konspiratoriskt i att driva ett företag med vinst. Ett enkelt sätt att förstå vad vinst i företag verkligen är, det är att se det som ett kvitto på att ha lyckats skapa större värde med de använda resurserna. Utan vinst har företaget inget syfte längre. Det är ohållbart att producera med förlust. Företagets vinst speglar värdet av de problem som det har lyckats lösa.
Företag har också bra koll på begreppet alternativkostnad. Politiker har inte det, i samma utsträckning. Skattepengar som går till byråkrati kan inte användas på annat sätt. Ja, skattepengar som tas in till det offentliga hade redan från början kunnat få vara kvar där värdet skapats, men det är en annan diskussion. Det viktiga är att inse att varje kostnad som inte skapar motsvarande värde är en förlust. Känslan av att vara tryggt försäkrad har ett värde. De flesta har därför en hemförsäkring. Men majoriteten har inte två hus att bo i ”ifall det händer något med det ena huset”. Det är helt enkelt dålig användning av begränsade resurser. Och även om företag kan ha en del lösningar, som reservkraft, servrar på andra ställen och särskilda krisledningsgrupper, går det aldrig för ett enskilt företag att gardera sig mot precis allt tänkbart elände. Företag, liksom privatpersoner, behöver prioritera mellan olika angelägna alternativ.
I samband med att regeringen presenterade Totalförsvarspropositionen underströks också att det är internationellt konkurrenskraftiga och lönsamma företag som utgör en förutsättning för ett fungerande civilt försvar, det som under kalla kriget benämndes ekonomiskt försvar. Analysen är självklart korrekt, men det finns ändå en allmän oförståelse för varför företag måste vara lönsamma. Kanske är försvarsförmågan och samhällets motståndskraft den pusselbit som behövs för att fler ska komma till insikt?
Från näringslivets sida finns minst två ytterst starka skäl att engagera sig i totalförsvarsfrågor. Dels för att det kan vara helt avgörande för att alls kunna fortsätta bedriva sin verksamhet, dels för att man är en naturlig del av det omkringliggande samhället. Men företagens främsta syfte är alltså att betjäna sina kunder.
Vem kan inbilla sig att politiker som inte ens har drivit företag, skulle kunna planera för hela samhällsbehov?
Det finns därför en övergripande risk att blanda ihop behovet av offentlig beslutsförmåga och att staten måste införa planekonomi, om än i begränsad form eller tid. ”Ta tillbaka kontrollen” som det oreflekterat heter. Det vore förödande. Vem kan inbilla sig att politiker som inte ens har drivit företag, skulle kunna planera för hela samhällsbehov? Däremot finns det en poäng i att definiera behoven, så att företagen vet vad som efterfrågas. Men hur det ska gå till, ska staten vara extremt försiktig med, även om det alltid kommer att finnas politiker som gillar att visa handlingskraft eller drömma om nya myndigheter.
Det är alltså inte företagen som behöver rusta sig för kris eller krig, det är staten! Men om staten inte kan definiera behoven eller problemen, finns det heller inte någon som kan lösa dem.
Samtidigt finns en del ljusa tecken. Erfarenheterna från Ukraina visar att det är flexibilitet och handlingsförmåga som är avgörande. Den förra vinterns misslyckande med snö på E22 i Skåne, visade hur en begränsad syn på myndigheternas ansvarsprincip kan leda till att problem inte åtgärdas. Nu finns därmed ett avskräckande exempel på hur krishantering inte bör gå till.
Länsstyrelserna agerade snabbare under 2023 års torka, än under 2018. Livsmedelsverket gjorde ett ställningstagande efter Rysslands anfall mot Ukraina som säkrade fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige. Totalförsvarspropositionen innehåller förhoppningsvis något om satsningar på civilt försvar, inte minst dricksvatten och räddningstjänst. Samtidigt rustar det militära försvaret upp. Men perspektiven är fortfarande väldigt svenska, som en rest från den officiella neutralitetspolitiken under kalla kriget. Sverige är medlem i både Nato och EU. Finland är geopolitiskt en ö med Ryssland som granne. Samma gäller för Estland, Lettland och Litauen. Svenska staten kan absolut bistå sina grannar, men det bästa är att säkerställa att just företagen har möjlighet att verka inom Sveriges gränser och därmed fortsätta att lösa problem åt andra. Det är ju därför företag finns.