Idéer Essä
Fördummande om marknader och nyliberalism
Den internationellt kände nyliberalismforskaren Quinn Slobodians föreställningsvärld har stora likheter med den auktoritära högerpopulismens idéer. Det konstaterar Mattias Svensson efter att ha läst Slobodians bok ”Globalister: imperiets fall och nyliberalismens uppkomst” som nyligen getts ut i svensk översättning.
När jag läste Quinn Slobodians bok Globalists: The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (2018), något år efter att den gavs ut, blev jag imponerad. I en tidigare text har jag kallat den ”välartikulerat angelägen också för den som är liberal”.
I samband med att boken nu översatts och getts ut på svenska med titeln Globalister: imperiets fall och nyliberalismens uppkomst (Bokförlaget Hansson & Bruce) läser jag om den och undrar vad jag egentligen blev imponerad av. Kanske är detta till viss del ett resultat av bokens framgång. Att det som för sex år sedan var nydanande tankegångar nu känns uttjatat kan bero på att Quinn Slobodian formulerade tankar i tiden som därefter blivit mer etablerade.
Tesen i Globalister är hursomhelst att överstatliga institutioner med uppdrag att främja goda handelsvillkor och skydda individers och företags äganderätt och näringsfrihet också i främmande länder har influerats av liberala intellektuella som FA Hayek och mer okända teknokrater som Jan Tumlir. De har därmed påverkat världshandeln mot större öppenhet och lägre tullmurar genom både tullförhandlingarna i GATT, som sedermera blev Världshandelsorganisationen (WTO), och EU-samarbetet.
I detta ligger onekligen en ironi för den som tror att nyliberalismen bara varit statsfientlig, noterar Slobodian, eftersom lagstiftning här används för att skydda en ekonomisk ordning. Närmare bestämt en ordning som värderades högt av de så kallade ny- eller neoliberalerna i och kring det vildvuxna intellektuella sällskapet Mont Pelerin Society (MPS), som bildades av bland andra ekonomerna FA Hayek och Milton Friedman för att restaurera en liberal samhällsordning efter andra världskriget och ett 1900-tal som dittills hade präglats av krig, totalitära ideologier och diktatoriska styren. Detta under en efterkrigstid då även demokratier tog till sig mycket av den statsinterventionism som nyliberalerna såg som vägen till diktatur och krig. Att nyliberaler vill att staten ska skydda individers fri- och rättigheter är dock inte någon särskilt nydanande eller upplysande spaning från Slobodians sida. Sådana är det i själva verket ont om.
Visst har boken förtjänster genom att ge inblickar i tankar som formulerades redan under 1920- och 1930-talet, innan MPS bildades och Hayek, Friedman och andra blev offentligt kända intellektuella. Men den är också ensidig, och tar sällan upp sådant som talar emot den egna tesen. Som att kommissionen för att driva europeisk integration aktivt uppmuntrade intressegrupper av det slag som nyliberala public choice-teoretiker kritiserat, och därtill approprierat nationssymboler och lagt under sig stora bidragsområden som jordbrukspolitiken med argumentet att skydda ”vår” produktion i enlighet med den nationalistiska föreställningsvärld som dessa liberala internationalister kritiserade.
***
Framför allt framträder ett mönster av det som vid en första och välvillig läsning framstod som skavanker. Slobodians verk är inte bara ensidigt tesdrivet, utan också propagandistiskt på ett både löjeväckande och uppenbart sätt.
Vid min första läsning av Globalister chockades jag av uppgiften att den uppburne ekonomen Wilhelm Röpke på äldre dar (och efter att han lämnat MPS) kom att försvara Sydafrikas apartheidregim och torgföra rasistiska resonemang om den svarta befolkningen. Det är en illustration av värdet av ideologiska meningsmotståndares granskningar att sådan byk kommer fram i ljuset, tänkte jag då. Det anser jag fortfarande.
Men nu, när jag redan känner till det, noterar jag också hur Slobodian ägnar i stort sett ett helt kapitel åt Röpkes försvar av apartheid, trots att det kritiserades och på intet sätt var representativt för hur tankarna gick inom MPS. Han gör också sitt bästa för att kleta det på andra liberala tänkare. Milton Friedman befarade exempelvis i en krönika 1976 att majoritetsstyre i Rhodesia skulle innebär fördrivning av vita och låg levnadsstandard för svarta, vilket var en framsynt beskrivning av hur Zimbabwe utvecklades under Robert Mugabes diktatur. Men Slobodian nämner aldrig denna utveckling utan lämnar läsaren med antydningar om att Milton Friedman misstrodde svarta människor på samma sätt som Röpke.
Samma behandling får William H Hutt som menade att apartheid hade sin grund i försvaret av ekonomiska privilegier. Han såg alltså rasism och apartheid som ett slags mycket ful särintressespolitik, medan marknaden är färgblind. Även Hutt oroade sig för utfallet när människor använde sin rösträtt till att välja despoter av samma ras framför det liberala styret av en främmande majoritet, vilket Slobodian också kopplar till Röpkes föreställningsvärld. Är avsikten med ett sådant kapitel egentligen upplysning eller smutskastning?
Nationalstatens beslut är i Quinn Slobodians värld rätt och gott och får inte ifrågasättas.
Som ännu ett exempel på liknande arbetssätt kan vi ta hur boken beskriver FA Hayeks betoning av transnationella rättigheter och vikten av att kunna flytta sitt kapital och sina tillgångar över gränser. Slobodian får denna tanke att låta som någon rest från det habsburgska imperium som Hayek växte upp i. Men Hayek formulerade sitt försvar för vikten av transnationellt egendomsskydd bara några år efter att nazisternas utrotning av judar börjat med att göra dem fångar i sitt eget land och hindra dem från att ta med sig sina tillgångar om de själva lyckades ta sig ut. Hayek hade dessutom själv liksom många vänner, som mentorn Ludwig von Mises som var jude, tvingats lämna sitt hemland Österrike, när nazisterna tog makten. Tror Quinn Slobodian seriöst att den senare upplevelsen inte var relevant för Hayeks argumentation, men att habsburgska rötter var det? Mer sannolikt vill han framställa sin meningsmotståndare som en världsfrånvänd nostalgiker genom att förbigå relevanta delar av historien.
Kanske framträder detta mönster tydligare för mig sedan jag även läst Quinn Slobodians senare bok Crack-up capitalism (2023) där denna del av Slobodians arbetssätt framgår ännu tydligare.
Det är talande att argumentet i Globalister är att nyliberaler är suspekta för att de velat ha överstatliga restriktioner för hur nationalstater får inskränka människors frihet, medan argumentet i Crack-up capitalism är att nyliberaler är suspekta för att de velat undanta regioner och andra mindre geografiska områdens från delar av nationalstatens reglering. Nationalstatens majoritetsbeslut är i båda fallen den moraliska kompassen, särskilt när besluten innebär inskränkningar av marknadsekonomi, handel och människors rörlighet över gränserna. Nationalstatens beslut är i Quinn Slobodians värld rätt och gott och får inte ifrågasättas.
Föreställningsvärlden hos denna akademiska marxist och andra ”nyliberalismforskare” har med andra ord stora likheter med den auktoritära högerpopulismens världsbild. Det är också de senare som populariserat termen ”globalister”. Det enda högerpopulisterna adderat till Slobodians analys är George Soros och en dos antisemitism. Antiliberalismen och synen på majoritetsbeslut i nationalstaten som det ultimata rättesnöret är väsentligen densamma.
***
Andra retoriska grepp är inte ens försåtliga. Slobodian använder exempelvis ständiga övertalningsdefinitioner. De som förespråkar något slags friare marknader stämplas ofelbart som ”marknadsfundamentalister”. På samma sätt är de som anser att människor bör ha något slags ekonomiskt rättighetsskydd också när de korsar en nationsgräns anhängare av ”militant globalism” om de exempelvis vill stadfästa detta i överstatliga handelsavtal.
Genomgående bedöms däremot anhängare av välfärdsstat och statsingrepp efter sina goda intentioner. Alla sådana planer beskrivs i termer av att vilja förbättra för arbetarna eller höja nationens välstånd. Omvänt misstänkliggörs därför nyliberala kritiker för att vara motståndare till dessa goda intentioner. Det finns med andra ord något ofrånkomligt gymnasialt över Slobodians akademiska föreställningsvärld; hans sida vill gott och hans motståndare vill därför ont. Men här finns också något samtidsorienterat i att akademikers uppgift numera inte är att försöka förstå en meningsmotståndare, utan att bli kränkt av vad de föreslår.
Narrativet i slutet av Quinn Slobodians bok är att avkolonialiserade länder i Asien, Afrika och Latinamerika försökte bygga upp sin egen industri och skydda den från internationell konkurrens, hjälpta av optimistiska akademiker. På 1970-talet stod mänskligheten på tröskeln till allt de hade drömt om. I FN skulle de ta fram en New International Economic Order (NIEO), en global planering av ekonomin. Stödda på den ryske nationalekonomen Wassily Leontief såg de en nations ekonomi som en maskin som ”man” (staten) kunde finjustera till perfektion. Och detta skulle gynna världens fattiga, organiserade i G-77-gruppen.
Allt var toppen på 1970-talet då global planering hade kunnat ge allt åt alla, men istället raserades världen av ”nyliberaler”.
Allt detta hindrades i Quinn Slobodians berättelse inte av verkligheten, utan av lömska nyliberaler som hade fräckheten att ifrågasätta de storslagna planerna. Det går förstås inte ihop med det faktum att länder som Brasilien och Indien prövade att ”skydda” sina industrier från importkonkurrens under decennier i enlighet med så kallade utvecklingsekonomers recept. Alltmedan små områden utan naturresurser som Hongkong och Singapore kunde bli rika genom att locka globala företag. Därför nämns förstås inte detta, projekten bedöms som sagt enkom efter sina intentioner, inte efter resultat.
En mer konkret policytanke som Slobodian ändå tar upp är att fler länder borde ha fått monopolisera sina tillgångar som OPEC gjort med olja. Men han nämner förstås inte att oljeländerna ofta är diktaturer som plågar och förtrycker sin inhemska befolkning, särskilt kvinnor.
Det här är lite av ”nyliberalismforskningens” ursprungsberättelse: Allt var toppen på 1970-talet då global planering hade kunnat ge allt åt alla, men istället raserades världen av ”nyliberaler”. Resultaten av världens liberaliseringar sedan dess ställs mot den teoretiska idealvärld som eftersträvades. Så grund och barnslig är faktiskt den här tankevärlden, för alla sina lånta akademiska fjädrar. Den blir knappast mer imponerande av att Slobodian hör till de mest sakliga och hederliga inom detta akademiska fält.
Quinn Slobodians övriga argument mot liberalismen är inte mer imponerande. Han menar att när Hayek och andra liberaler slår vakt om global handel och rörlighet så visar det att de anser att individen inte ska vara fri, utan underordnad. I Slobodians narrativ är marknaden nämligen inte summan av människors självvalda handlingar, utan beskrivs som en aktör som uppfostrar, disciplinerar och jävlas med utsatta grupper. De som förespråkar marknader antas således drivas av sådana motiv. Indignerat skriver Slobodian om hur Hayek och andra förespråkar ”en doktrin av ständig anpassning”.
Men vad är det om inte livet? Att vara människa är att behöva lära, tänka om och anpassa sig efter omständigheter och efter andra människor. Varken livet eller tillvaron följer en uttänkt och färdig plan, och att tro det är att göra sig själv mindre kapabel att hantera det. Det är detta som får Hayek att beskriva konkurrens som en upptäcktsprocess, och marknaders prisbildning som ett globalt spritt informationssystem som ger bättre kunskap och översikt än någons centralaplanering.
Framför allt missar Slobodian att anpassningen handlar om interaktionen med, och respekten för, andra människor. Det är ju inte minst för att marknadstransaktioner kräver de medverkandes samtycke och frivilliga beslut som systemet kräver anpassning. Ordning kan därför följa utan att ha planerats av någons intentioner. Slobodian har förstås läst detta hos de liberaler han studerat, men låtsas antingen inte om det eller så begriper han det inte.
Men det är i så fall inte bara för marknader han inte begriper argumentet. Valresultat är också ett förutsägbart mönster, en ordning, men följer inte av någon enskild människas beslut. Ett valresultat bevisar inte heller att människor saknar autonomi. Tvärtom är det en följd av att andra människor också fattar egna beslut och det är utifrån de förutsättningarna vi försöker leva ihop. Världsmarknaden leder inte människors beslut på annat sätt än demokratin leder deras röstningsbeslut.
På samma sätt tror Slobodian att han påpekat något förödande när han beskriver att mycket går fel på marknaden vilket sätter människor under stor press. Så är det definitivt. Men betyder det att marknadsanhängare vill jävlas med människor? Nej. Mycket går fel när vi väljer politiker också, eller äktenskapspartner. Ska det användas som argument mot individens fria beslut får man jämföra med faktiska alternativ, som diktatur och resonemangsäktenskap, inte med en idealiserad världsbild byggd på intentioner.
Även entreprenörer är underordnade marknaden, skriver Slobodian och låtsas att även det är något slags förtryck. Den egentliga innebörden är att andra människor och företag är fria att erbjuda något billigare och bättre och att ingen därför är tvingad att gå till samma aktör för evigt. Ja, det är en otryggare tillvaro på vissa sätt än det gamla skråväsendet där skomakaren blev vid sin läst (och kvinnan låstes in i hemmet), men det är med detta alternativ och inte med någon marxistisk utopi som ordningen med fri konkurrens måste jämföras.
Den fria konkurrensen är inte heller den en ambition att göra tillvaron osäker och jävlig för människor, utan svaret på en imperfekt tillvaro där vi inte vet allt på förhand och behöver pröva oss fram i samarbete med och konkurrens med andra som är fria att fatta sina beslut. Quinn Slobodian förvanskar denna insikt om mänsklighetens villkor till påståendet att nyliberaler bedriver en obegriplig kamp för ett ”interdependent, komplext system”. Som om liberalers tankegångar inte hade med människors tillvaro och samhällets funktionssätt att göra.
Trots alla genomgångar av historiska arkiv och försök att systematisera fram en och annan analys är det sådana beskrivningar som gör Globalister till en fördummande bok.