Samhälle Krönika
Föräldraansvar är tydligen kontroversiellt
Reaktionerna på författaren Lena Anderssons artikel om att det är föräldrarnas fel om barn saknar mat på bordet i dagens Sverige säger mycket om hur känsligt det fortfarande är att påpeka att individen har ett ansvar för sin egen situation. Det skriver Alice Teodorescu Måwe.
Gör författaren Lena Andersson en felaktig analys när hon konstaterar att hungrande barn är föräldrarnas fel? Har hon fel i att ”hunger avhjälps genom mättnad som kommer av energi, främst från stärkelse och fett”, och att dessa fortfarande är mycket billiga livsmedel? Eller i att det inte “finns en vuxen i Sverige som inte har råd med ris, mjöl, jäst, potatis, baljväxter, lök, havre, couscous, och utöver det ett äpple om dagen”?
Ja, menar etikdoktor Ann Heberlein från höger, tillsammans med den samlade vänstern, som lyfter alla de potentiella omständigheter som kan göra en människa oförmögen att agera på ett förnuftigt sätt. Enligt denna syn kan omständigheter som kan drabba vem som helst – sjukdom, arbetslöshet, livskriser, skilsmässa – försätta även den mest handlingskraftiga i ett tillstånd av apati.
Givetvis stämmer det att en del livssituationer kan påverka en människas handlingar och prioriteringar. Men att en förälder lider av psykisk sjukdom eller depression, att hen knarkar eller super, har spelat bort pengarna eller inte hinner, kan eller orkar laga mat till sina barn, måste betraktas som omständigheter som sammanhänger med föräldern och inte med staten. Därför åligger det också ett ansvar, i första hand på individen, att exempelvis inte knarka eller att ta emot behandling vid psykisk ohälsa. Först i andra hand faller det på staten att skyndsamt tillgodose barnens behov om föräldern av olika skäl är inkapabel. Men att ansvarsordningen i huvudsak måste vara denna kan i sig inte vara kontroversiellt.
Eller som Andersson formulerar det mot slutet: ”Saken berör den äldsta av frågor, hur människan rätt ska nyttja sitt förnuft. Den är inte snävt politisk och löses inte med understöd och sommarlovsluncher, vilket Socialdemokraterna borde veta som försökt i hundra år.”
Individens ansvar är explosivt i ett land där staten åtagit sig rollen som alla goda tings moder.
Konstaterandet om individens ansvar är explosivt i ett land som Sverige där staten åtagit sig rollen som alla goda tings moder; går det åt helvete är det statens fel, går det bra är det också staten som ska tackas. Det är därför som det är provocerande att hävda att det är ett individuellt val att läsa böcker och att anstränga sig i skolan, liksom det är ett val att inte göra det. På samma vis som det är ett val att ingå i ett kriminellt gäng eller att avstå från det, helt oavsett vilka odds man tilldelats i livets lotteri.
Men det är också utifrån denna logik som det anses förmätet att ta avstånd från idén om Sverige som ett land genomsyrat av rasistiska strukturer. För när det inte finns några strukturer att projicera de egna misslyckandena på faller ansvaret tillbaka på individen. Att det är behändigare att skylla på systemet, ödet eller den generella oturen säger sig självt (även om det inte ska förnekas att livet handskas mindre varsamt med en del).
De högljudda reaktionerna på Anderssons krönika känns för övrigt igen från kritikstormen som mötte Janne Josefsson när han i Uppdrag Granskning för tio år sedan drev tesen att barnfattigdomen i Sverige inte alls var så utbredd som frivilligorganisationerna gjorde gällande. Även då stod det snabbt klart att kombattanterna jämförde äpplen med päron, relativ fattigdom med absolut. Men det blev också tydligt att frågan om enskildas prioriteringar var väldigt känslig.
Bland annat skildrade Josefsson en kvinna som beklagade sig över hushållets ekonomi, att hon inte hade pengar till barnets skolresa, samtidigt som hon hejdlöst bolmade inför kameran. Ändå ansågs det arrogant och moraliserande att insinuera att rökandet var en prioritering som innebar att pengar till skolresan fattades.
Det är här skon klämmer; Andersson uttrycker, på sitt anderssonska vis, att individen har ett ansvar, att en människas handlingar och val får praktiska konsekvenser som politiken varken kan eller alltid bör försöka tillrättalägga. Grundfrågan är om det verkligen är en fråga om resurser, som kan avhjälpas med mer resurser eller politiska insatser, om en förälder prioriterar cigaretter framför mat till sina barn?