Idéer Essä
För vems skull räddar vi planeten?
Miljön och klimatet är vår generations ödesfråga, men ändå lyckas vi inte hitta gemensamma lösningar. Politiska skiljelinjer är en förklaring, men minst lika viktigt är grundläggande skillnader i synen på naturen och människans roll i den, skriver Anna Ek.
Dagens miljödebatt känns ofta tröttsamt repetitiv, ibland till och med naiv. Den viktiga diskussionen landar antingen i att cirkulera kring små detaljer eller i stora bråk om brist på engagemang. Hur upprörd kan man bli på grund av skatt på plastpåsar eller, ännu mer, kritik mot skatt på plastpåsar? Från politikens alla hörn slängs okvädesord på motståndare, medan frågans seriositet hamnar i skymundan.
Det är idag enkelt att ställa sig frågan om varför det är så svårt att enas om en gemensam linje, när det kommer till hur miljö- och klimatproblematiken ska bemötas. Målet är tydligt; ett hållbart samhälle, men tolkningarna av vad det är och hur vi tar oss dit skiljer sig mellan grupper. Dessa skillnader kan till viss del förklaras med hjälp av ideologiska skiljelinjer, men vissa grundläggande ställningstaganden lämnas då orörda. Det krävs helt enkelt ytterligare en typ av analys för att förstå var låsningen mellan olika grupper ligger. Ett komplement till ideologi, som beskriver de grundantaganden som gör att vi ser olika på miljö och klimat.
Natursyner används för att analysera skillnader mellan gruppers existentiella utgångspunkter kring natur, vilket i sin tur påverkar hur dessa ser på miljö och klimat. Bland annat redogör Hillevi Helmfrid för hur detta kan gå till i sin rapport ”Natursyn – tre svar på vad natur är” från 2006. Rapporten skrevs från början som ett internt underlag till en diskussion om natursyner och hållbarhet i Lantbrukarnas Riksförbund, men har sedan spridits och givits ut av bland annat institutionen för stad och land vid Sveriges lantbruksuniversitet. Natursyner beskrivs där som ett samlande begrepp för definition av natur och människans rätt i relation till naturen. Natursyner fångar alltså upp de existentiella antaganden om natur som avgör hur vi agerar kring miljö- och klimat, som ideologi sällan lyckas beskriva.
Varför ska naturen bevaras?
Frågan är i många sammanhang kontroversiell men kan samtidigt kännas basal.
Helmfrids rapport presenterar natursyner som en av flera faktorer som skapar oenighet när den allmänna diskussionen om miljö- och klimat ska omsättas till praktiska förslag. Natursyn används där för att förklara de oenigheter som inte kan ursäktas av vare sig kunskapsskillnader eller intressemotsättningar. Rapporten lyfter genom detta fram olika synsätt på människans relation till naturen och hur den relationen påverkar sättet man ser samt diskuterar frågorna.
Varför ska naturen bevaras? Frågan är i många sammanhang kontroversiell men kan samtidigt kännas basal. Den är dock grundläggande, både för den enskilda individen att reflektera kring och för det politiska samtalet. Första steget för att besvara frågan är att definiera vad natur är.
I en bred bemärkelse kan begreppet natur innefatta allt. Stenar, atmosfären, djur och människan som art i sig. Naturen är en del av oss och vi är en del av naturen, en tanke som ofta går att återfinna i teologiska reflektioner hos naturfolk. Det finns även de som gör en distinktion mellan natur och civilisation, bland annat filosofen Theodor Adorno (1903–1969) som definierar natur som det som inte tillhör civilisation. Denna tanke går igen i vardagligt tal, där allt utanför bebyggelse ofta omnämns som natur. En vandringsled som går genom en planterad skog, är natur eftersom det upplevs vara ”mer” naturligt än en stad. Likaså kan en tur till landet, om så för att bo i släktens sommarstuga i en vecka eller två nätter på en gårds Bed & Breakfast, motiveras med lusten att för en stund vara närmre naturen.
Ytterligare en tolkning av vad naturen är relaterar till människans roll i naturen. Där finns istället en distinktion mellan det människan lämnat orört och det som aktivt kultiverats. Länge gjordes en skillnad mellan till exempel åkermark och vildmark, men allt eftersom vetenskapen visat hur mänsklig aktivitet påverkar även ekosystem som inte aktivt brukats har den tolkningen förpassats.
I stället ser många naturen som integrerad i det människan kultiverar, i mer eller mindre grad. Natur existerar därför inte antingen som åkermark eller vildmark, utan i båda miljöer på olika vis. Naturen är alltså det människan inte aktivt producerat, och som uppstår spontant. Viktigt att ha med sig är att definitionen av natur inte är en linjär utveckling. Samtliga tolkningar existerar parallellt, mer eller mindre.
Det är där, i gränslandet mellan aktör i naturen och medveten brukare av naturen som västerländska samhällen rör sig i dag.
Det är där, i gränslandet mellan aktör i naturen och medveten brukare av naturen som västerländska samhällen rör sig i dag. En position som i allra högsta grad färgar av sig på dagens debatt. Det är nämligen utifrån tolkning av vad natur är, som den moraliska och etiska synen på människans ansvar i relation till miljö kan ta form. Nu blir användandet av natursyner relevant, för att inte bara förstå andras relation till miljö- och klimatfrågor utan även möta dem.
För natursyn är en av de faktorer som binder samman rörelser och agerar grund för hur vi tolkar, men även producerar lösningar för, hotet mot miljön och klimatet. Värderingen bakom viljan skydda eller bruka, att använda eller bevara och huruvida en människas intressen kan väga tyngre än naturens rätt att existera ostört, är moralisk. Bakom det ligger en komplex tolkning av människans roll i relation till naturen, alltså i vilken grad ens natursyn är antropocentrisk.
Läs också:
Även här finns såklart nyansskillnader. Antropocentrism är i grunden ett uttryck för åsikten att naturen står i människans tjänst, men kan även användas för att tolka i vilket syfte klimat- och miljöåtgärder ska utföras. I icke-antropocentriska natursyner är människan som del av naturen inte berättigad att styra den, eller värdera sina egna intressen över naturens. Klimat- och miljöpolitiken blir då en metod för att återställa den balans som borde råda mellan naturens alla parter. I antropocentriska natursyner har människan, även om hon ses som en aktör i naturen eller som en aktör frånskild från naturen, rätt att prioritera sina egna intressen. Att bruka eller förvalta naturen, är ett medel genom vilken man kan säkra sin egen existens eller sitt eget intresse.
Huruvida människan är en del av naturen, varvid det finns ett ansvar för att rätta till våra misstag, eller om människan behöver förvalta naturen som en förutsättning för mänsklig överlevnad, är ställningstaganden kan resultera i små nyansskillnader i praktiska politiska förslag. Ur en moralisk synpunkt, är de dock vitt skilda. De två olika ställningstagandena går att exemplifiera med hjälp av EU-kommissionens klimatkommissionär Frans Timmermans och Greta Thunberg, två personer som ofta håller med varandra vad gäller politiska förslag men som inte delar samma natursyn.
Frans Timmermans visar ofta på en antropocentrisk natursyn i hur han uttrycker sig vid anföranden relaterade till EU:s miljö- och klimatarbetet, som han motiverar som en plikt inför kommande generationer. I sitt inledningsanförande vid presentationen av EU-kommissionens Klimatmålsplan för 2030 sade Timmermans till exempel:
“Let me say upfront that this is not something we do to save the planet, because the planet is perfectly well capable of taking care of itself. It did so for ages without human beings on it and it could do so for ages, if we don’t take care of ourselves. […] This is about creating a future for humanity, creating a balance between our natural environment and ourselves, so that we have a sustainable future.”
Uttalandet visar på en antropocentrisk natursyn, eftersom Timmermans väljer att tala om en plikt mot framtida generationen snarare än mot planeten i sig. Utgångspunkten i varför klimat- och miljöarbete är viktigt tar därför avstamp i att vårda människans möjlighet att fortsatt existera i samvaro med naturen, inte som en del av naturen.
Även Greta talar ofta om ansvar inför kommande generationer, inte minst vid sitt uppmärksammade tal i FN 2019, men bara som en av en rad anledningar till varför miljö- och klimatfrågor måste prioriteras upp. Istället för att beskriva det som att skapa en framtid för mänskligheten, påtalar hon ofta att människans relation till naturen är trasig. Hon menar att när människan skyddar naturen, är vi naturen som skyddar oss själva. Ett uttalande som visar på en icke-antropocentrisk natursyn, eftersom den uttrycker att människan själv är en del av naturen.
Åsikten behöver inte vara politiskt, i den mening att den skulle bära en politisk färg. Det är istället ett uttryck för en natursyn som tar avstamp i den moraliska och ontologiska ståndpunkten att människors roll i världen inte är överordnad naturens eller djurens. Denna natursyn har färgat flera andra rörelser, vars intressen och grund till aktioner delas i högre grad av vänsterorienterade än högerorienterade. Bland dessa finns miljörörelsen, vars gröna ideologi är framvuxen ur en natursyn som delas med Greta. Men, det finns högerorienterade och liberaler som också delar denna natursyn.
Frågan om varför man vill bevara natur kanske kan kännas basal, men den är långt ifrån enkel. Människors syn på och relation till natur är olika. Den påverkas av så enkla saker som var du vuxit upp, vilka barnprogram du såg på som liten och vilken typ av naturmiljö du interagerat med.
Vi behöver inte leva med politiska diskussioner som inte erkänner att beslut färgas av moraliska ställningstaganden.
Natursynen påverkas samtidigt av så komplexa förutsättningar som moraliska ställningstaganden och etik. Att det är så och att moraliska skillnader på individbasis är en mänsklig natur är något vi som samhällen får leva med, åtminstone till viss del. Likt många andra frågor som grundar sig i existentiella ställningstaganden.
Vad vi däremot inte behöver leva med är att politiska diskussioner inte erkänner att beslut färgas av moraliska ställningstaganden, inte ens när det kommer till miljö och klimat. Att miljö- och klimatproblematiken existerar är ett konstaterande, liksom att den uppstått på grund av mänsklig aktivitet. Hur den ska lösas och med vilka medel, är dock inte en fråga med ett enda svar. Inte förrän vi accepterar det, kan vi med öppna kort söka gemensamma lösningar på de utmaningar världen står inför.