För lite död och skräck i Alice Coopers coronalåt

Hårdrock och metal är inte till för att stryka medhårs. Genren bygger på ett symboliskt uppror där kaos, förstörelse och fara får uttryckas i strid med alla auktoriteter. Det konstaterar Deena Weinstein i sitt standardverk Heavy Metal: The Music and Its Culture: genren bryter mot tabun som det ”vuxna samhället” satt upp.

Sällan är detta lika tydligt som inom extrem metal. Nathalie Purcell argumenterar i sin avhandling Death Metal Music: The Passion and Politics of a Subculture att de brutala texterna handlar om att besvara frågor som många flyr från.

Death Metal lyrics … very vividly present a portrait of something most people would rather not think about, yet cannot help but ponder if seriously seeking answers about humanity. Who and what is a serial killer? However one chooses to respond to the question, it undoubtedly exists. Most people run from it. Metal heads seem to obsess over it.

Boken handlar om death metal men rötterna sträcker sig långt bak. Alice Cooper ”can be credited with donating a horror-film visual aesthetic to heavy metal’s bag of tricks”, skriver Deena Weinstein. Han slog igenom när han iscensatte halshuggningar av spädbarn och sin egen hängning på scen. Han sjöng om död och skräck och gjorde makabra ämnen underhållande. Och även han lever sig in i mördarens psyke, inte minst i temaalbumet Along Came a Spider.

Men metaltexter handlar inte bara om brutalt våld (som Cannibal Corpse) eller satanism och religionsmotstånd (som Deicide). Även sjukdomar beskrivs på samma grafiska sätt, med lidande i fokus och hopp som lyser med sin frånvaro. För att ta några exempel sjunger Death i Leprosy:

Their lives decay before their eyes

There is no hope of cure

Texten till Slayers låt Epidemic går:

Incapacitate

Fall into your fate

Pain results in screams

Bleed eternally

Years will pass before it can be cured

Autopsy inleder Ridden with Disease med:

Stricken with a horrible disease

Mankind falls victim to doom

Festering plague spreads across the earth

Rotting death, morbid curse

Brutalt? Absolut. Dödliga sjukdomar är brutala, och skildringar av dem är obehagliga. Det gäller oavsett om det är i death metal eller journalistiska reportage från IVA. Men det är inte mer behagligt att lyssna på klämkäcka sånger som blundar för det obehagliga, som U2-sångaren Bonos coronasång Let Your Love Be Known, där han uppmanar sin omgivning att sjunga: ”Sing and you’re never alone /…/ When you sing there is no distance / So let your love be known”.

Det ekar ungefär lika tomt som We Are the World eller Do They Know It’s Christmas. Skänk en slant för att förbättra världen så kan du blunda för svält, miljökatastrofer och krig sedan!

Just därför är Alice Coopers nya coronasång ”Don’t Give Up” en besvikelse (även utöver att det är en dålig låt). I den ger Cooper upp alla ambitioner om att låta det obehagliga vara närvarande. I stället låter han som en Bono-kopia.

Look, you’ve got 7 billion brothers and sisters all in the same boat

So don’t panic

Life has a way of surviving.

Sjukdomar och död är ett utmärkt ämne för skräckteman. Alice Cooper hade kunnat sjunga som i Brutal Planet: ”We’re only human, we were born to die / Without the benefit of reason why”. I stället beskrivs mänskligheten med det krystat peppiga ”We’re the blood and guts human race, and we win!”

Det finns utrymme för både ljus och mörker i världen. Men när Alice Cooper försöker lajva Bono solkar han ned det arv han själv varit med att både skapa och förvalta.

Lyssna vidare: Den som vill ta sig an corona på ett lite mer metal sätt kan lyssna på skribentens egen coronalista.