Folkhemselen sänker nyproduktionen av el – och (S) trovärdighet

Kan ett politiskt parti tala sig varm för mer havsbaserad vindkraft ena dagen, och den andra dagen lägga fram förslag som de facto stoppar nybyggnation av samma kraftkälla?

Möjligtvis att några av riksdagens partier inte förväntas kunna leva upp till kraven att ha en heltäckande politik som fullt ut håller ihop, men de flesta partier som agerar så skulle drabbas av kritik i någon utsträckning.

För inom svensk statsvetenskaplig debatt skiljer man ibland på ”nischpartier” och ”fullsortimentspartier”. I Sveriges riksdag har vi alla slags varianter och kombinationer på det temat.

Miljöpartiet är ett typiskt mindre nischparti. I väljarnas medvetande är deras identitet rätt och slätt överstämmandes med vad de heter, fokuserade på att bevara flora och fauna. Detta trots flera interna viljeyttringar om att försöka bredda budskapet till fler profilområden. 

Liberalerna kan sägas själva ha valt att under perioder i praktiken vara ett nischparti för skolfrågor och utbildning. Men samtidigt har partiet sedan decennier ett heltäckande program som ett fullsortimentsparti. Sverigedemokraterna kan beskrivas som ett stort nischparti, med migration i fokus, men är sedan några år på väg att fullt ut skaffa sig uppfattningar i de flesta andra samhällsfrågor.

Moderaterna och Socialdemokraterna är förstås bägge fullsortimentspartier. De har heltäckande program och svar på i stort sett samtliga politiska områden. Men det har även exempelvis Centerpartiet, på samma sätt som Liberalerna. De två större partierna är dock de enda av de åtta riksdagspartierna som dessutom brukar definieras som ”statsbärande”.

Statsbärande partier gör typiskt sett inte utspel där ett förslag motverkar syftet med andra krav.

Det senare betyder främst att partierna har erfarenhet av regeringsmakt och har innehaft statsministerposten, är ledande på sina respektive sidor av politiken, men också att de ska klara de allra högst ställda kraven på att deras respektive politiska förslag logiskt hänger ihop. Statsbärande partier gör typiskt sett inte utspel, där ett förslag ena dagen motverkar syftet med andra framförda krav. För dessa två partier ska både delar och helhet tåla den strängaste granskningen.

När ett statsbärande parti innehar regeringsmakten så följer tillgången till kanslihusets alla utredningsresurser och beredningskrav. Jag har själv erfarit detta genom att ha arbetat på totalt sju olika departement inklusive Statsrådsberedningen. Logik och finansiering tvingas mer eller mindre fram. Intressant är därför att också titta på hur de två svenska statsbärande partierna beter sig i opposition, då de är utlämnade till sin egen interna kraft och förmåga.

Moderaterna under förra mandatperioden kan sägas ha fungerat som något av den S-styrda regeringens underleverantör av politiska förslag. Det var en strid ström av genomarbetad policyutveckling – profilen blev ett slags ”statsbärande oppositionsparti” om man så vill. I synnerhet inom inre och yttre säkerhet hade Moderaterna därför stort inflytande på den då parlamentariskt svaga regeringen.

Hur Socialdemokraterna kommer att bete sig i minst fyra års opposition vet vi ännu inte. Under valnatten, och de första veckorna efter valförlusten, kommunicerades att partiet trots allt nog hade vunnit valet – detta baserat på att de ökat väljarandelen något mellan det sämsta valresultatet i modern historia 2018 och nu det näst sämsta 2022. De blivande regeringspartierna, påpekades det, hade däremot samtliga backat. Något större behov av egen policyutveckling förelåg inte i den berättelsen. Så här flera månader efteråt ser vi ännu starka tecken på ett S-narrativ som går ut på att med olika medel försöka underminera den sittande regeringens demokratiska legitimitet. Valförlusten har på det sättet ännu inte riktigt sjunkit in.

***

Men i slutet av mars tillsatte oppositionspartiet trots allt interna arbetsgrupper för egen policyutveckling tänkt att pågå fram till den ordinarie S-kongressen 2025. Fokus ligger på ekonomisk politik, välfärd, segregation och klimatfrågor.

Ett förslag presenterades dock i förväg. För några dagar innan, som ett slags ”preview” innan de 11 arbetsgrupperna hunnit börja arbeta, lanserades ”Folkhemsel”. Syftet sägs vara att statens grepp över elmarknaden ska stärkas och ”kontrollen tas tillbaka”. 

Folkhemselen ska gälla för 60 procent av hushållselen till ett elpris om cirka 40 öre/kWh. Resten av den producerade elen i marknaden ska ligga på toppen, men denna rest blir i praktiken mycket liten eftersom här finns mängder av andra former av långa kontrakt mot både hushåll och industri.

Rent tekniskt tänker sig oppositionspartiet att staten ska auktionera ut långa kontrakt till elproducenterna. De elproducenter som bjuder lägst elpris ska vinna auktionen, därefter förmedlar staten elen vidare till hushållen. En statlig administration ska byggas upp för att fördela den billigare folkhemselen utifrån bostadsform, bostadsyta och uppvärmningsalternativ.

Här märks också hur snabbt kravet på ett statsbärande parti kan förloras i opposition.

Så här har vi en S-reform som hittills anger både tonalitet och kvalitet på det som nu ska definiera partiet. Här märks oviljan mot årtionden av avregleringar där individens och marknadens frihet stärkts – och den uppdämda längtan att åter stärka statens roll i ekonomin. Men här märks också hur snabbt kravet på ett statsbärande parti kan förloras i opposition. S-politiken på energiområdet hänger efter utspelet nämligen inte alls ihop. Det som länge krävts och hävdats motsägs nu av den nya elmarknadsreformen.

För det går inte att samtidigt fortsätta med nuvarande politiska S-retorik om snabb utbyggnad av havsbaserad vindkraft – som kräver ett betydligt högre elpris för att kunna bära investeringskostnaderna och alls bli byggd – och samtidigt politiskt vilja styra marknaden med hjälp av staten till ett lågt elpris om cirka 40 öre/kWh. Då blir ingen ny svensk havsbaserad vindkraft byggd. Medelvärdet för att producera sådan vindkraft ligger idag på cirka 55 öre/kWh och priset är ökande. För de svåraste projekten till havs talar vi om avsevärt högre kostnader än så.

***

Folkhemsel utgår inte från verkligheten, med den kunskap om teknikutveckling, utbyggnadsförhållanden och globala avkastningskrav som ett före detta regeringsparti bör känna till. Inte heller någon svensk vattenkraft, kraftvärme eller kärnkraft kan byggas ut om ”Folkhemsel” skulle bli verklighet. Inte heller dessa kraftslags nyproduktion ryms inom elpriset 40 öre/kWh. Möjligtvis är reformen utformad för att kunna generera viss fortsatt utbyggnad av landbaserad vindkraft.

Som tidigare statssekreterare för elmarknad och energifrågor kan jag också konstatera att det som Socialdemokraterna tror är ett marknadsmisslyckande i själva verket är ett politiskt konstruerat misslyckade. Främst genom att fullt fungerande planerbar el stängts ner. Men också för att de tidskrävande offentliga miljöprövningarna av ny elproduktion förstärker den knapphet som uppstår när utbudet på elmarknaden strypts. Till det ska läggas att den statliga systemoperatören inte upprätthållit kapaciteterna norr-syd. Allt detta har fått elpriserna att rusa.

Med tanke på att delar av Sveriges elproduktion kommande årtionden faller för åldersstrecket, samtidigt som energibehovet mångdubblas i takt med elektrifieringen av fordonsflotta och industriprocesser, så är förslaget om Folkhemsel en reform för kraftigt stigande svenska elpriser. Eltillförseln stoppas ytterligare en gång.

Rent strategiskt så har man därtill i ett slag skänkt miljöministern och energiministern en attraktiv mittenposition. Ministrarna har nu partier både till höger och vänster om sig som på olika sätt avser stoppa utbyggnaden av havsbaserad vindkraft.

Denna folkhemslängtan hos Socialdemokraterna påminner på energiområdet till sin konstruktion ganska mycket om gamla Konsum. Men det stora oppositionspartiet tycks ha missat att just Konsum, trots syftet från början att vidareförmedla lägre priser på livsmedelsprodukter till hushållen, numera i de flesta konsumentjämförelser har de högsta matpriserna.

Så kommer det alltså också att bli med folkhemselen – det är ett förslag för högre elpriser eftersom nyproduktionen stryps och skadas. Skadas gör rimligen också trovärdigheten som statsbärande parti.