Fler unga borde få älska att äga

Pandemin har förändrat vår syn på den permanenta arbetsplatsen. I dag jobbar många hemifrån ett par dagar i veckan. Det har lett till många arbetsplatser skrotar egna skrivbord och låter de anställda sitta lite var de vill.

En som sörjer detta är kulturskribenten Greta Thurfjell. Hon beskriver sin kontorsplats på Dagens Nyheter som en noggrant utformad oas, fylld av romaner, affischer och vackra prydnadssaker. Allt detta är ett minne blott, sedan ledningen bestämt sig för en postpandemisk ommöblering. Numera är hon och kollegorna förpassade till sterila skrivbord, där ”det enda som vittnar om min existens är läppstiftsavtrycken på min kaffekopp”.

Thurfjells smått vemodiga vardagsbetraktelse väcker tankar kring känslan av att inte kunna bygga en stabil tillvaro. Den tillvaron som bygger på att människan kan omge sig med föremål som hon kan kalla sina och som ingen kan ta ifrån henne.

Ofrivilligt eller ej – trenden i samhället tycks dock gå mot minskat privat ägande. De unga drabbas värst.

Trenden i samhället är minskat privat ägande

I vintras kom en larmrapport från Stockholms handelskammare. Samhällsviktiga yrkesgrupper, som poliser och barnskötare, har inte längre råd att bo i staden. Det rör sig om nästan 20 000 personer. Mellan 2009 och 2019 ökade det genomsnittliga pendlingsavståndet för yrkesgrupperna med sju procent.

Stefan Eklund, ordförande för Polisförbundet i region Stockholm, menar att den förkastliga bostadssituationen har bidragit till att det fattas 700 poliser i regionen. Det är svårt att både nyrekrytera och behålla befintlig personal. ”För många handlar det om att behöva bo i andra hand, tredje hand eller inackorderade. Det blir ett bekymmer och leder till dålig stämning. Många söker sig bort så fort man kan”, säger han.

Andrahandsmarknaden, ja. Är du mellan 18 och 35 är du förpassad till den utan nåd. Boverket uppskattade år 2018 att som mest bor 131 000 – 202 000 hushåll i andrahand. Den som inte kan tjäna ihop till en kontantinsats eller uppfyller bankernas krav på en hög månadsinkomst är förpassad till bostadskön, där man kan tvingas stå i många år.

Så även transporten. Att äga bil är dyrare än att åka kollektivt. Trots att vi går mot ökad klimatmedvetenhet kan inte bilens betydelse för individuell rörlighet – och därmed frihet – underskattas.  

Framtiden verkar stavas elbil. Bensin- och dieselbilar kommer förmodligen inte förbjudas direkt, åtminstone inte i Sverige, men däremot kommer försäljningen fasas ut och utsläppskraven höjas. Samtidigt är de höga bränslekostnaderna här för att stanna ett bra tag till. På grund av de ökade elpriserna har intresset för elbilar minskat en del, främst bland yngre utanför storstadsregionerna.

Till råga på står sig trenden med så kallad ”car-sharing” stark.

Äganderätten hämmas inom kulturen

Äganderätten hämmas till och med inom kulturen. Minns ni den tid då alla köpte böcker, DVD:er och CD-skivor? År efter år kunde de sedan stå i hyllorna, utan att någon plockade upp dem. I dag har den tryggheten ersatts med streamingtjänster, där kulturen endast existerar till låns. Netflix. Spotify. Storytel. I dessa finns ingen egentlig stabilitet, eftersom favoritserien kan tas bort och favoritartisten lämna. Eller bli cancellerad, för all del.

Vem orkar tro på äganderätten i ett samhälle som motarbetar ägande från alla håll? Där såväl marknadsregleringar som nya marknadstrender drabbar den människa som blott vill odla sin egen trädgård?

Istället för kulturkrigsfrågor borde konservativa försvara grunden för ett värdigt liv

Den konservativa vågen tycks ännu inte ebbat ut. Men istället för kulturkrigsfrågor borde dess företrädare fokusera på att försvara de beståndsdelar som utgör grunden för ett värdigt människoliv.

Det sägs att vi gifter oss och skaffar barn senare på grund av instabiliteten på bostadsmarknaden. Hur det än är med den saken underlättar det för familjebildningen om  de potentiella föräldrarna har stabil inkomst, förstahandskontrakt/bostadsrätt och en bil. Även huskvinnan som påstås ha gjort en återkomst behöver få vardagen att gå ihop.

Vi behöver en ny äganderättsrevolution. Och den kan för all del planeras vid våra egna skrivbord.