”Nu tror jag tiden är inne för ett nytt bondetåg”, konstaterade Svenska Arbetsgivareföreningens informationschef Sture Eskilsson sommaren 1983.

Småländska företagare hade i ett brev uppmanat näringslivets organisationer att genomföra en manifestation för att visa det starka och utbredda motståndet mot förslagen om löntagarfonder. Manifestationen skulle genomföras när riksdagen öppnade den 4 oktober. 

SAF:s styrelse under ledning av Curt Nicolin tog initiativet till en 4 oktober-kommitté med 24 företagare från små, medelstora och stora företag – från Asta Olssons blommor i Växjö till Jens Spendrup i Grängesberg och Antonia Ax:son Johnson i Stockholm. Ordförande blev Gunnar Randholm, initiativtagare till brevet från de småländska företagarna. I mitten av augusti inrättades ett kansli. Samtidigt ansöktes om polistillstånd för en planerad demonstration med 5 000 deltagare.

Under september engagerade sig näringslivets olika organisationer åt att bjuda in och rekommendera företagare att komma till Stockholm för att demonstrera.

Sture Eskilsson fick rätt. Demonstrationen 1983 kom att samla mer än dubbelt så många deltagare som Bondetåget 1914.

Dagligen mättes intresset att delta. Planeringen ökade från 5 000 till 25 000 deltagare. Sista dagarna i september ökade intresset markant. Planeringen dubblerades till 50 000 deltagare. Allt fler funktionärer förbereddes och ”tränades” för att hantera en värdig manifestation. Erfarenheterna från demonstrationer i företagarsammanhang var nära nog obefintliga.

Sture Eskilsson fick rätt. Demonstrationen 1983 kom att samla mer än dubbelt så många deltagare som Bondetåget 1914: mellan 75 000 och 90 000, att jämföra med böndernas 30 000.

Den 4 oktober tågade demonstranterna till riksdagshuset. Gunnar Randholm läste upp manifestet som avslutades:

Vi företagare vill att alla svenskar samlas i en gemensam ansträngning att lösa landets allvarliga ekonomiska problem. Vi företagare begär därför av Sveriges riksdag att kollektiva löntagarfonder inte genomdrivs. För Sveriges bästa. Nej till löntagarfonder.

***

Demonstrationen blev en vändpunkt. Och den handlade inte bara om löntagarfonder. Fonderna blev en symbol för politisk och facklig övermakt, och demonstrationen utgjorde kulmen på drygt tio år av intensivt informationsarbete om fria företags roll i ett demokratiskt samhälle.

Låt oss backa till hur det började. 

Studentdemonstrationerna 1968 öppnade för en genomgripande vänstervåg i hela samhället. De stora idolerna på universiteten var Marx, Mao, Castro och Che Guevara. Ja, faktiskt hyllades till och med Stalin – liksom Pol Pot. Det amerikanska kriget i Vietnam var en viktig katalysator som gjorde att många blundade för grymheter begångna i kommunistiska stater.

I takt med vänstervågen växte också kammen på svenska LO. 1975 lanserades ett förslag om en successiv socialisering av det svenska näringslivet genom införande av fackligt styrda löntagarfonder. Förslaget innebar att 20 procent av varje årsvinst skulle konverteras till aktier och överföras till löntagarfonderna. Inom 20-30 år beräknades fonderna vara majoritetsägare i alla företag med över 50 anställda. ”Med fonderna tar vi över successivt” löd den lyriska rubriken i LO-tidningen.

Sverige hade med en sådan reform blivit ett socialistiskt land ungefär samtidigt som socialismen avskaffades i Östeuropa.

I ett senare gemensamt LO/SAP-förslag 1981 hade vinstskatt kombinerats med arbetsgivaravgift, att använda för aktieköp. Med detta förslag skulle fonderna redan efter 6-7 år kunna vara majoritetsägare i samtliga börsföretag. Sverige hade med en sådan reform blivit ett socialistiskt land ungefär samtidigt som socialismen avskaffades i Östeuropa.

I dag har de flesta svårt att tro att dessa genomgripande socialiseringsförslag var på riktigt. Men sådan var tidsandan åren efter vänsterrevolten. Och den svenska åsiktskorridoren var smal redan då. SAF och andra näringslivsorganisationer borde inte ens yttra sig om politik, hette det. Samtliga politiska partier utom Moderaterna anslöt sig till – om inte till förslagen i detalj – så till LO:s problemformulering: att det fackliga ägandet i näringslivet var för litet och måste öka. 

Sveriges Industriförbund strävade efter att hitta kompromisser. Kompromissvilliga direktörer utan inre kompass och ryggrad ville förhandla i förhoppningen att få en långsammare takt i kollektiviseringen av Sverige.

Det var Svenska Arbetsgivarföreningen som under ledning av ordförande Curt Nicolin och den informationsansvarige Sture Eskilsson bröt feghetsvallen. Under åren 1975 fram till demonstrationen 1983 drevs ett outtröttligt informationsarbete. Steg för steg ökade insikten hos svenska folket att löntagarfonder var en snäll och förskönande benämning på en socialisering av svenska företag.

När man frågar traditionella socialdemokrater i dag om hur detta kunde ske möts man ofta av en huvudskakning. Löntagarfonder infördes visserligen 1984, men reformen var en skugga av det ursprungliga förslaget och fonderna avvecklades 1991.

***

Den 4 oktober 1983 var en härlig höstdag i Stockholm. Tåg och bussar från hela landet kom till Stockholm där samling skedde i Humlegården.

Korta anföranden, varvade med musik, skapade god stämning medan hundratals funktionärer ordnade leden. Mitt på dagen startade så demonstrationståget till Norrbro där vi byggt en scen. Efter tåget gick en grupp som samlade in skräp. Ett bra tips från Anders Carlberg – legendarisk vänsterledare som var van att demonstrera. Nedskräpning förtar budskapet.

Många har skrivit om denna dag. Många blev förvånade över engagemanget. Många underskattade det djupa folkliga motståndet mot fackföreningsstyrda löntagarfonder.

Det intensiva arbetet för fri företagsamhet gav resultat. När Socialdemokraterna halkade snett igen med förslag från Reepalu-utredningen 2016 om att avveckla privat verksamhet inom vård, skola och omsorg reagerade både politik och näringsliv snabbare. Avstod från att ge sig in i kompromisser kring en i grunden dålig idé för att istället lägga förslaget helt åt sidan.

Reepalus idéer stoppades innan det behövdes någon massdemonstration. Men om det kommer nya liknande förslag som skulle riskera att bli verklighet, skulle säkert många av alla som i dag kan välja mellan olika vårdgivare och skolor vara beredda att demonstrera.

Omslagsfoto från demonstrationen den 4 oktober 1983: Anders Holmström/SCANPIX/TT