Den socialdemokratiska partiledaren Sanna Marin blev i en undersökning för två år sedan utnämnd till Finlands mest omtyckta statsminister under 2000-talet. Idag, två år senare, har hon avgått som partiledare, och är på väg till ett nytt jobb som strategisk rådgivare på Tony Blair-institutet.

I valet tidigare i år tog de finska väljarna ett stort kliv åt höger när Marin förlorade valet mot Petteri Orpos och hans Samlingsparti som bildade regering tillsammans med Sannfinländarna och småpartierna Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna.

Det verkar som ett av Sanna Marins misstag var att hon underskattade den politiska kraften i Finlands växande offentliga statsskuld medan Petteri Orpos gick till val på att minska den.

– Marin hade utnämnt Samlingspartiet till sin huvudmotståndare och i det här valet såg vi mer vänsterretorik än någonsin från Socialdemokraterna sida. Bland annat tonade Marin ned statsskuldens betydelse. Det visade sig vara fel taktik, menar Göran Djupsund, professor emeritus i statsvetenskap vid Åbo akademi och politisk kommentator.

Men den nya regeringen har fått en minst sagt turbulent start. Det tog inte lång tid innan media grävde fram uppgifter om att Sannfinländarnas partiledare, och finansminister i den nya regeringen, Riikka Purra skrivit ett antal blogginlägg i slutet 2000-talet där hon uttryckt sig nedsättande om invandrare.

Även näringsministern och sannfinländaren Wille Rydman hamnade i blåsväder och blev anklagad för rasism samt för att ha uppfört sig olämpligt mot unga kvinnor.

De här skandalerna har helt dominerat den finska politiska debatten under sommaren och regeringen var nyligen tvungen att göra avbön via ett uttalande i den finska riksdagen där man tog avstånd från rasism och sexism. Det hindrade dock inte oppositionspartierna att lägga fram en misstroendeförklaring mot den nya regeringen. Här klarade sig dock regeringen med god marginal.

– Den här rasismdiskussionen har tagit all plats under sommaren. Hela diskursen i offentligheten har bara trampat på runt de här frågorna, menar Göran Djupsund, 

Nu hoppas finländarna på att den politiska debatten ska gå in i ett mer konstruktivt läge där det är regeringens förda politik som står i fokus.

För det saknas inte politiska utmaningar i Finland. 

***

Den gryende ekonomiska tillväxt som landet upplevde under våren har saktat in och Danske Bank varnar i en färsk analys för att Finland går in i en mindre recession under hösten. Det är inte bra tajming med tanke på den växande statsskuld som inte bara Orpos varnar för, utan som allt fler nu menar att det är dags att ta tag i.

Det som oroar är att statsskulden fortsätter att växa.

Med statsskulden menas den så kallade Maastrichtskulden som avser ett lands offentliga och statliga konsoliderade bruttoskuld. Det är EU:s mått för jämförelse av skulder mellan medlemsländerna. Finlands statsskuld i förhållande till BNP var 72,5 procent det första kvartalet 2023. 

En skuld på cirka 73 procent är från ett Europeiskt perspektiv inte någon katastrof. Det är under EU-27 genomsnittet på 83 procent av BNP och långt ifrån medelhavsländerna som kämpar på med skulder på mellan 110–160 procent. I sammanhanget kan nämnas att Sveriges skuld var drygt 31 procent av BNP det första kvartalet.

Det som oroar är att statsskulden fortsätter att växa. För 15 år sedan var den bara 30 procent i förhållande till BNP men sedan dess har den fortsatt att växa och sedan bara under de senaste fyra åren har den ökat med 13 procentenheter.

Den nya regeringen har sagt att den ska skära ned de offentliga utgifterna med 6 miljarder euro under den kommande mandatperioden i ett försök att hejda utvecklingen.

Och det ser ut att behövas.

***

När Riika Purra i slutet av augusti presenterade budgeten för de kommande fyra åren stod det nämligen klart att  staten kommer att fortsätta att gå back med cirka 10 miljarder euro om året under mandatperioden.

Görs inget kan Finland hamna i samma onda cirkel som medelhavsländerna.

Det betyder att statsskulden kommer att växa från dagens nivå på 152 miljarder euro till drygt 190 miljarder år 2027. Den främsta orsaken är den svaga framtida ekonomiska tillväxten och de stigande räntorna.

Pengarna räcker helt enkelt inte.

Jarkko Kivistö är specialist på monetära frågor på den finska centralbanken, Finlands bank. Han anser inte att situationen är ohållbar, men understryker att Finland måste börja hantera det växande underskottet för att skapa bättre manöverutrymme i framtiden. Särskilt de stigande ränteinbetalningarna är oroande.

– Det är inte en katastrofal situation. Vi kan fortfarande hantera skulden men det är oroande att trenden ser ut som den gör. Vi kan se att räntekostnaderna växer rätt snabbt och det kan skapas en ond cirkel om vi låter skuldkvoten öka för mycket.

Räntorna på den finska statsskulden beräknas uppgå till 3,2 miljarder euro under åren 2024–2026 och till 3,6 miljarder euro år 2027. Det är över hälften av det sparpaket som Orpos regering ska försöka få till.

Görs inget kan Finland hamna i samma onda cirkel som medelhavsländerna där höga ränteinbetalningarna tar udden av reformer och sparpaket, menar han.

– Särskilt i ett läge där tillväxten i ekonomin är låg. Det skapar en situation där vi blir beroende av att fortsätta låna mer och mer om vi ska klara av dagens välfärdsnivå, menar Jarkko Kivistö.

Sixten Korkman, professor emeritus i nationalekonomi och samhällsdebattör, tonar dock ned hotet från den växande skulden. Han håller med om att den vuxit snabbt och måste hanteras. Det han vänder sig emot är hur skulden användes som slagträ i den politiska debatten.

– Jag tycker nog att man kan säga att högern vann valet på att dramatisera den offentliga skulden. Visst, vi har ett underskott som man kan säga blivit kroniskt, men vi är absolut inte i en skuldkris och vi har fortfarande ett gott förtroende för våra kreditinstitutioner.

***

De nuvarande regeringspartierna och Socialdemokraterna under Sanna Marin var oense om hur den växande statsskulden skulle hanteras. Den användes också som ett politiskt slagträ i debatten. 

Men när Göran Djupsund tar några timmar och tittar närmare på hur den finska statsskulden har utvecklats över tid är hans slutsats att skuldens storlek och svängningar genom åren snarare kan härledas till olika makroekonomiska chocker och inte så mycket till vilken regeringen som suttit vid makten.

– Nog tog den finska statsskulden ett rejält skutt upp från och med 2020 men man får inte glömma att det sammanföll med coronakrisen då alla i princip var överens om att det var nödvändigt med en större upplåning för att rädda företagen från att gå i konkurs.

De senaste 15 åren av stigande skuldsättning kan härledas till finanskrisen 2008 och Nokias begynnande kollaps.

På samma sätt kan Finlands djupaste ekonomiska kris i modern tid (som inföll i början av 1990-talet) spåras till Sovjetunionens fall.

– Mellan 1991 och 1995 ökade vår statsskuld med flera hundra procent i förhållande till BNP. Sedan, från mitten av 1990-talet, sjönk den kraftigt. Det sammanföll i tiden med IT-boomen och Nokias framgångar.

På samma sätt kan de senaste 15 åren av en stigande skuldsättning härledas till perioden runt finanskrisen 2008 och Nokias begynnande kollaps i början av 2010-talet när konkurrensen på smartphonemarknaden sänkte företaget.

***

Så hur ska Finland klara av att mota Olle i grind?

Den växande statsskulden står i direkt relation till en annan av Finlands utmaningar framöver – den demografiska. 

Med rekordlåga födelsetal, få ungdomar och en snabbt växande andel äldre som snart kommer att behöva samhällets vård måste arbetskraftsutbudet öka.

Lyckas inte Finland här kommer landet inte ha förmåga och kraft för att få fart på tillväxten i ekonomin och därmed kunna börja pressa tillbaka statsskulden. Det är princip alla bedömare överens om.

– Vi behöver inte bara arbetskraft med expertkompetens. Vi behöver det i alla sektorer av arbetsmarknaden och den arbetskraften kan bara inhämtas via arbetskraftsinvandring, säger Göran Djupsund, 

 – Vi har inte täppt igen hålen med en betydande invandring som till exempel skett i Sverige under lång tid. Att få ordning på den demografiska obalansen är det viktigaste uppdraget för att i sin tur få ordning på de offentliga finanserna, fyller Sixten Korkman i.

Arbetskraftsinvandringen är en känslig fråga som splittrar landet. 

Problemet är att Sannfinländarna inte är så pigga på arbetskraftsinvandring. Partiet säger sig inte ha något emot invandring av så kallade spetskompetens men man vill inte se en låglöneinvandring.

– Det här är inte något stort problem i ekonomisk teori. Invandring är till nytta när de som kommer är i stort sett på samma nivå som finländarna vad beträffar sysselsättningsgrad, inkomster, beroendet av sociala stöd och så vidare. Men det här förverkligas inte i Finland, uppgav Riikka Purra i en intervju tidigare i år.

– Sannfinländarna vill begränsa invandringen av arbetskraft när vi i själva verket behöver all hjälp vi kan få och borde eftersträva en ökad arbetskraftsinvandring, menar Sixten Korkman.

Men det är uppenbarligen en känslig fråga som splittrar landet. I en enkät som genomfördes av tidningen Helsingin Sanomat i slutet av 2022 framkommer det att inställningen gentemot invandring till Finland har skärpts. 

Hälften av respondenterna i enkäten svarade negativt på påståendet att ”alla som vill komma till Finland och bo och arbeta här borde få göra det”.

 – Det som påverkat diskussionen är den svenska utvecklingen med gängvåld och kriminalitet. Man är rädd för att det ska bli likadant i Finland. Det ska man ta på allvar, men jag tror att de flesta håller med om att Sverige på det hela haft en stor nytta av att de flesta invandrare som kommit till Sverige arbetar, fortsätter Sixten Korkman.

***

Göran Djupsund anser att Samlingspartiet gjorde ett strategiskt misstag när man valde att regera tillsammans med Sannfinländarna. Det fanns en större samsyn med Socialdemokraterna i de stora frågorna som arbetskraftsinvandringen, den gröna omställningen och Europapolitiken. Det var bara i frågan om statsskulden som man var överens med Sannfinländarna.

– Man låg närmre Socialdemokraterna i de här stora frågorna. Det var skuldfrågan som splittrade, men det var under Sanna Marins ledarskap. Jag tror att Samlingspartiet skulle ha kunnat komma överens med den nya socialdemokratiska partiledaren Antti Lindtman om man kunnat förhandla direkt efter valet, menar Göran Djupsund

– Jag tror att den här koalitionen bygger på att Petteri Orpos främsta vilja var att ta tag i statsskulden. Priset är att han låter Sannfinländarna och Rikka Purra definiera frågorna kring invandring och arbetskraftsinvandring. Det är regeringens största misstag anser jag, fortsätter han.

Sannfinländarna driver bland annat frågan att utlänningar ska kunna utvisas om de blir arbetslösa och inte hittar ett nytt jobb inom tre månader. Ett förslag som är mycket kontroversiellt.

***

För att lyckas skära ned statens utgifter med 6 miljarder euro under mandatperioden driver den nya regeringen en stram klassisk finanspolitik med nedskärningar i de offentliga utgifterna kombinerat med strukturella reformer som skattesänkningar på arbete. 

Man säger också nej till skattehöjningar med undantag för några momshöjningar och en justering av fastighetsskatten. Samtidigt sänks inkomstskatten för små- och medelinkomsttagare med 100 miljoner euro under 2024 och bränsleskatten med 156 miljoner euro.

Jarkko Kivistö hoppas att regeringen klarar av det självpåtagna uppdraget att skära i de offentliga utgifterna med 6 miljarder euro, men menar att det är i minsta laget.

– Jag skulle säga att det är ett minimum för att hindra skuldkvoten från att fortsätta växa.

Han är också kritisk till att regeringen helt utesluter skattehöjningar.

– Vad vi noterat är att regeringen satsar alla sina kort på utgiftssidan, och på strukturella reformer som skattesänkningar som man hoppas kan få fart på den ekonomiska tillväxten men jag anser att man inte helt skulle utesluta skattehöjningar för att balansera sin budgetstrategi.

Vad gör man om de strukturella reformerna inte biter?

Här får han medhåll av Niku Määttänen, professor i nationalekonomi vid den Finska Handelshögskolan. Han menar att regeringen begränsar sig genom att benhårt utesluta skattehöjningar. Det skapar också en osäkerhet kring de nedskärningar och strukturella reformer regeringen gör. Vad gör man om de inte biter?  Han utesluter inte heller att Finlands samlade skatteintäkter kan sjunka i framtiden.

– Jag stöder i och för sig den nuvarande regeringens ambition att inte höja skatterna, men jag menar bara att man riskerar att låsa fast sig vid det här löftet. Om det blir så att skatteinkomsterna sjunker av olika skäl så lär man knappast kunna ta in tappen endast via nedskärningar och strukturella reformer.

Att skära i välfärden kan bli ett problem eftersom stor makt i dessa frågor nu ligger hos de 21 välfärdsområden (regioner) som skapades för två år sedan, menar Sixten Korkman.

– Det är de som har sista ordet här och de är under stark press just nu vilket betyder att det kan bli svårt för regeringen att spara in här. Det är snarare optimistiska förhoppningar som jag ser det.

***

Nu är frågan om inte Finland står inför en ny makroekonomisk chock. Den finska byggsektorn, som står för 15 procent av Finlands totala BNP, är illa ute. Det är så klart de snabbt stigande räntorna som totalt vänt upp och ned på marknadens förutsättningar. På bara ett år har bostadspriserna sjunkit med 8 procent räknat på hela Finland och med 10 procent i huvudstadsregionen. Det som utlöst farhågorna om en krasch är att hustillverkaren Jukkatalo nyligen gick i konkurs.

– Problemen inom byggsektorn har varit ett av de hetaste temana den senaste tiden. Min känsla är att regeringen nog kommer att göra något, men att det blir ganska symboliskt som att man medverkar till en ”sanering av branschen”. Men det finns helt klart en risk för att fler bolag kommer att gå omkull vilket leder till en ökning av arbetslösheten, säger Göran Djupsund. 

Finska staten kritiseras för att allt för lättvindigt rycka ut och betala. 

Frågan är hur Finland ska lösa denna begynnande kris. Ska man låta en sektor som länge blåsts upp av rekordlåga räntor självsanera även om konsekvensen blir konkurser och hög arbetslöshet? Eller ska staten kliva in och erbjuda olika stödpaket för företag och drabbade?

Det återstår att se.

Klart är att den finska staten den senaste tiden från olika håll kritiserats för att allt för lättvindigt rycka ut och betala när man drabbats av någon av de makroekonomiska chocker som Göran Djupsund pekar på.

Ledarskribenten Torsten Fagerholm är en debattör  som menar att det är ohållbart i längden.

”Det går inte att hålla igång en ekonomi med höga offentliga utgifter eller statligt förmyndarskap. Privata investeringar trängs undan, risktagandet uteblir, passiviseringen blir ett faktum och välfärden urholkas”, skrev han nyligen i en ledare i Hufvudstadsbladet.

***

När regeringen samlades den 18 september för att förhandla om den första statsbudgeten saknades det inte heller krav på stödpengar från branscher som kommit i kläm när ekonomin nu saktar in och utöver det möter Petteri Orpos tryck från vänster att ställa in de planerade nedskärningarna välfärden.

Men finns det inga uppsidor av den finska ekonomin just nu?

Jo, de bedömare som Smedjan har talat med nämner en – den gröna omställningen. 

Det har skett rätt stora investeringar i framför allt landbaserad vindkraft i Finland de senaste åren. Förra året investerades cirka 3 miljarder euro och i år kommer siffran att landa på 2 miljarder euro.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

I kombination med att det försenade finska kärnkraftverket Olkiluoto 3 togs i drift tidigare i år innebär det att Finland nu är mer självförsörjande på el. Billig och förnybar el kan i sin tur locka till sig investerare i olika gröna projekt. Det norska företaget Blastr Green Steels planer på att producera fossilfritt stål i Finland är ett exempel. Niku Määttänen menar dock att man inte ska dra för stora växlar på de här investeringarna.

– De har tagit fart de senaste åren och de skapar så klart tillväxt men jag tror inte att omställningen på något mirakulöst sätt kommer att rädda den finska ekonomin.

Summa summarum är Finland är i en knepig situation. Det står klart redan nu att underskotten kommer att fortsätta att växa. Samtidigt är ett av de stora regeringspartierna emot ökad arbetskraftsinvandring som de flesta bedömare, inklusive näringslivet, efterlyser som en viktig ingrediens för att klara det växande demografiska underskottet.