Finansministern måste vara den främste värderingskrigaren

Det finns många goda argument för sänkta skatter. Om du vill skapa förutsättningar för en mer dynamisk ekonomi och ekonomisk tillväxt, som gör ett land och dess invånare rikare, då brukar sänkta skatter vara en bra start. I det läge vi nu befinner oss, där Sverige under lång tid halkat efter andra europeiska länder i välståndsutveckling och i år förväntas ha den lägsta tillväxten bland EU:s medlemsländer, är skattesänkningar direkt avgörande för att säkra vårt framtida välstånd.

Men man kan också sänka skatter för att, som med jobbskatteavdragen, göra det mer attraktivt att gå från bidrag till arbete. Lägre och enklare skatter är dessutom ett sätt att se till att människor faktiskt betalar skatt, och inte planerar bort den. Det var exempelvis ett viktigt argument för den stora skattereformen i början av 1990-talet. Att en skatt av de flesta upplevs som omoralisk är naturligtvis också ett argument för att avskaffa eller sänka den. Fastighetsskatten är ett tydligt exempel. Eller så tänker man som politiker helt enkelt att folk brukar bli glada om de har mer kvar i plånboken vid månadens slut. 

Det finns alltså en rad utmärkta argument – samhällsekonomiska såväl som politiska – för att sänka skatter. Även om borgerliga regeringar tenderar att vara ivrigare skattesänkare än vänsterlutande regeringar, är inte något av detta nödvändigtvis unikt borgerligt tankegods. Snarare kan det betraktas som sunt förnuft för finansministrar.

Ett rimligt skattesystem med rimliga skattenivåer är nödvändigt i en modern välfärdsstat. Om skatterna inte upplevs som legitima eller uppmuntrar till arbete kommer det att bli svårt att finansiera de offentliga åtagandena. Därför kan även socialdemokratiska politiker från tid till annan ställa sig bakom skattesänkningar med argument av det slag som nämnts. 

Men det som gör att sänkta skatter ofta har, och bör ha, en framskjuten plats i borgerliga partier och regeringars program är inte bara omsorg om den långsiktiga välståndsutvecklingen och möjligheten att finansiera offentliga åtaganden. Det handlar om människors egenmakt.

***

Kärnan i all borgerlig politik är tilltron till det personliga ansvaret. När vi lämnas i fred att ta ansvar för oss själva och andra växer vi som människor samtidigt som samhället blir rikare och bättre. Den insikten är central i det kapitalistiska, eller borgerliga, samhällskontraktet. 

Den enskilt mest effektiva politiska reformen för att uppmuntra individuellt ansvarstagande är att sänka skatten. 

Det är ofrånkomligt att nivån på skatterna sätter ramarna för människors frihet att rå om sig själv och forma sin egen tillvaro. Ett högt skatteuttag innebär en högre grad av kollektivt beslutsfattande genom politiken än ett lågt skatteuttag som ger enskilda möjlighet att förfoga över en större del av de pengar de har arbetat ihop.

Den enskilt mest effektiva politiska reformen för att uppmuntra individuellt ansvarstagande är därför att sänka skatten. Det premierar värden som arbete, sparande, egenförsörjning och därmed möjligheten stå på egna ben utan att vara beroende av politikens nycker. För borgerliga politiker handlar skattepolitiken ytterst om att uppmuntra de värderingar man vill se genomsyra samhället. 

***

I dag förknippar vi i allmänhet begreppet kultur- eller värderingskrig med frågor som invandring, rasism, mångkultur och könsidentiteter. I många avseenden är kulturkriget i svensk politisk debatt en kopia av det som i Danmark beskrevs som värderingskampen, værdikampen, och som satte sin prägel på dansk politik från åren kring millennieskiftet och knappt två decennier framåt. Och precis som i Danmark, där borgerligheten sedan några år tillbaka genomlider en svår identitetskris, riskerar kulturkriget i Sverige att driva borgerligheten vilse i fråga om sina långsiktiga politiska mål.

Därför är det, intressant nog, värt att återvända till det danska kulturkrigets rötter. För det som upptog den blivande statsministern och Nato-generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussens intresse när han 1993 utkom med boken Fra socialstat til minimalstat var varken invandring, islamism eller någon av de andra frågor som skulle dominera den danska debatten. Vad Fogh skrev om var i stället hur den danska välfärdsstaten och de höga skatterna omyndigförklarat danskarna.

Välfärdsstaten, menade Fogh, hade skapat en inlärd hjälplöshet, rentav en slavmentalitet, bland danskarna. Och för att göra det möjligt för danskarna att leva fria och värdiga liv krävdes en radikal omprövning av välfärdsstaten. ”Jag ser mig som revolutionär i förhållande till socialstaten”, förklarade den blivande statsministern. 

Att sänka skatterna och avveckla välfärdsstaten var för den tidigare skatteministern förstås ett ekonomisk-politiskt projekt, men det var lika mycket ett värderingskrig – ett kulturkrig om vilka värderingar som skulle prägla det danska samhället. Den ekonomiska politiken var medlet. Målet var ett samhälle där människor gavs utrymme att ta ansvar och växa. 

Men det blev inte mycket av denna värderingskamp. Bokens budskap, och inte minst titeln, provocerade och Anders Fogh beskrevs som en liberal grottman. Och när Foghs liberala parti Venstre några år senare förlorade ett val på målsnöret, efter hårda socialdemokratiska attacker mot partiets skattesänkningsförslag, övergavs idéerna. Värderingskampen förvandlades till en kombination av restriktiv invandringspolitik och löften att skydda välfärdsstaten.

Vilka värderingar främjas av höga skatter och vilka beroenden skapas egentligen av välfärdsstaten?

Men Foghs ursprungliga frågeställningar förblir relevanta – även i Sverige. För vilka värderingar främjas av höga skatter och vilka förväntningar och beroenden skapas egentligen av välfärdsstatens anspråk att kunna göra oss fria och trygga? Det är frågor som inte minst satts i blixtbelysning när räntehöjningar och höga elpriser tydliggjort hur många medelklasshushåll som lever ur hand i mun månad efter månad, utan marginaler och buffertar för det oväntade. Det är inte utan att man saknar Dick Klings Timbro-projekt för folkhemskapitalism.

Det finns tyvärr borgerliga politiker som inte tagit det verkliga värderingskriget på allvar.

***

När Ulf Kristerssons regering tillträdde för snart ett år sedan konstaterade många med rätta att tryggheten är den för tillfället största frihetsfrågan. Utan tryggheten beskärs så många andra delar av livet. Men en borgerlig regering måste även ta det långsiktiga arbetet för att göra Sverige till ett mer borgerligt samhälle på allvar – och då är arbetet med att stärka värden som personligt ansvar, sparande och egen försörjning centralt. Mot den bakgrunden finns skäl att vara bekymrad över de senaste månadernas skattedebatt.

Moderaterna, som alltid varit det parti som framför andra burit skattefrågan, gömmer sig idag bakom krisberättelsen om inflationen och kommunernas behov. I stället för att påtala det uppenbara, att kommunsektorn har stora buffertar och att många kommunala verksamheter skulle kunna utföras med högre kvalitet och ökad effektivitet av privata företag, faller man till föga för trycket att prioritera pengar till kommunerna framför skattesänkningar.

Liberalerna, som de senaste åren haft en tydlig skattesänkarprofil som bidragit till att göra partiet attraktivt för moderata stödröstare, har gjort klart att man nu har andra prioriteringar. Inte ens paradnumret sänkt skatt på sparande på ISK-konton anser man sig längre kunna driva.

Kristdemokraterna har visserligen aldrig varit ett utpräglat skattesänkarparti, men det är ett parti som ideologiskt begriper betydelsen av att familjer kan stå på egna ben och inte blir beroende av staten. Ändå väljer man att göra andra prioriteringar.

Förhoppningsvis kan Socialdemokraternas utspel om att man vill sänka skatten för breda inkomstskikt få regeringspartierna på bättre tankar. För om det var något det socialdemokratiska utspelet visade var det ju att S inte kan anförtros skatterna. De utlovade skattesänkningarna skulle finansieras med höjda skatter – som naturligtvis kommer att få betalas av samma personer som skulle få sänkt skatt. 

Men situationen synliggör att något viktigt gått förlorat hos svensk borgerlighet.

***

Ingen finansminister vill förstås bli betraktad som värderings- eller kulturkrigare. Att odla en aura av teknokratisk nödvändighet är närmast en del av tjänstebeskrivningen, sannolikt också en förutsättning för att bli framgångsrik i ämbetet. Men en skicklig borgerlig finansminister vet att uppdraget rymmer så mycket mer.

När Anne Wibble, folkpartistisk finansminister i Carl Bildts regering, i början av 1990-talet konstaterade att alla svenskar borde ha en årslön på banken gjorde hon sig enormt kontroversiell. För många framstod ambitionen som orealistisk, rentav tondövt verklighetsfrånvänd. Wibble utmanade en socialdemokratisk föreställningsvärld där människors ekonomiska trygghet är något som bäst hanteras av det offentliga. En årslön på banken är en självklar borgerlig ambition. ”Fuck off-kapital”, som Liberalernas Birgitta Ohlsson sedermera skulle kalla det. Pengar på banken skapar oberoende – från den du lever med, från din arbetsgivare och från det offentliga.

Att uppmuntra sparande förblir en central uppgift för en borgerlig finansminister. 

För Wibble var det en självklarhet att människor blir friare och tryggare med ett sparkapital, som gör det möjligt att hantera det oförutsedda, oavsett om det handlar om arbetslöshet, en skilsmässa eller en eländig omorganisation på jobbet. Att uppmuntra sparande förblir en central uppgift för en borgerlig finansminister. 

Alliansregeringarnas arbetslinje och jobbskatteavdrag framställdes ofta i termer av reformer för att öka arbetskraftsutbudet. Men kärnan var både borgerlig och moralistisk i betydelsen att den byggde på en övertygelse om att samhället blir bättre om det premierar värden som arbete och egen försörjning. Arbetslinjen handlade om att fler skulle uppleva glädjen över att kunna stå på egna ben och den tillfredsställelse det innebär att kunna komma hem efter en arbetsdag och känna att man gjort en bra insats på jobbet. Och det handlade om att fler barn skulle växa upp i familjer där det är självklart att mamma och pappa går till jobbet på morgonen.

Jobbskatteavdragen innebar dessutom en tydlig förändring i synen på skatter. För många blev det under alliansåren uppenbart att mer egna pengar i plånboken gör betydligt större skillnad än politiska löften om aldrig så stora satsningar på välfärden. Finansministern Anders Borg, som i hög grad var den som ideologiskt bar både Moderaterna och alliansregeringarna, bidrog på så sätt både till att slå hål på det socialdemokratiska tolkningsföreträde som tidigare funnits i skattepolitiken och till att göra Sverige värderingsmässigt mer borgerligt.

Det är i denna anda varje borgerlig finansminister bör verka.