Samhälle Åsikt
Fettkrisen kräver personligt ansvar
Övervikt och fetma är en av de främsta orsakerna till ohälsa och förtida död, globalt och i Sverige. Trots detta är det få inom vården som vågar tala om det personliga ansvaret för vad vi har på tallriken, konstaterar Ann Heberlein.
Livstilsval som nikotinbruk, hög alkoholkonsumtion, osunda matvanor, ofrivillig ensamhet och bristfällig fysisk aktivitet ligger bakom en stor del av den ohälsa som drabbar svenskarna. Frågor angående snusning, rökning och hur många glas vin som konsumeras i veckan ställs som regel vid besök i vården. Mer sällan, för att inte säga aldrig, får den vårdsökande närgångna frågor om sina matvanor och endast i undantagsfall ställs vuxna patienter på vågen. Måttband runt midjan är det inte tal om.
”Levnadsvanor kan spela en avgörande roll för risken att utveckla cancer. Men vårdpersonal upplever att det är svårt att prata om övervikt, alkohol- och matvanor med sina patienter”, skriver Cancerfonden med hänvisning till studien ”Svårt och känsligt – Cancerprevention i primärvården”. Allra känsligast är det att tala om övervikt och fetma: ”Man vill inte skambelägga eller ge dåligt samvete”.
Karin Tegmark Wisell, avgående generaldirektör på Folkhälsomyndigheten och tillträdande ambassadör för global hälsa, för samma typ av resonemang som i citatet ovan: ”Hur vi lever spelar absolut roll, men vi får inte glömma att människors förutsättningar är väldigt olika. Det handlar inte om ett val man gör, utan det är livsvillkor som man föds in i”, säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet den 13 augusti med den alarmerande rubriken ”Ohälsosamma levnadsvanor skördar tusentals liv i Sverige”. Notera Tegmark Wisells bruk av passiv form – man väljer inte, man föds in i ”livsvillkor”. I Tegmark Wisells resonemang tycks individen inte ha någon som helst makt över sitt liv och sina handlingar – vad man väljer att stoppa i munnen och svälja, timmar i soffan i stället för i skogen – utan är blott ett offer för olika beklämmande livsvillkor.
I Sverige har det i decennier varit känsligt att hävda att individer äger ansvar för de konsekvenser hennes handlingar ger.
Retoriken är välkänd i den svenska kontexten. I Sverige har det i decennier varit känsligt, för att inte säga omöjligt, att hävda att individer äger ansvar för de konsekvenser hennes handlingar ger. Kriminalitet har ursäktats med ”socioekonomiska faktorer”, hedersvåld med ”kultur”, invandrares lägre deltagande på arbetsmarknaden har förklarats med hänvisning till ”rasism”, bristande integration med diverse hindrande strukturer. Vilken ursäkt som helst har varit giltig så länge som den pekar bort från individens eget ansvar.
Strategin har visat sig mindre lyckad. Numera tycks alla vara överens om att oförmågan att ställa krav på nya svenskar och oviljan att se den kriminalitet som först växte fram i landets utanförskapsområden och nu är en integrerad del av samhällskroppen – var föga framgångsrik. Naiviteten, det reflexmässiga avvisandet av problem, den banala godheten som valde att se människor som offer, som objekt för insatser och välgörenhet snarare än som aktiva subjekt med makt och ansvar har lett till ett antal genomgripande samhällsproblem med i det närmaste oöverstigliga konsekvenser för Sverige.
***
Den som vill har ett bra tag kunnat förutspå nästa stora samhällskris: Fettkrisen. All fakta finns på bordet, liksom prognoser och beräkningar av de konsekvenser svenskarnas ökade övervikt kommer att få. Ändå är det få som vill tala om problemet, och att lyfta individens eget ansvar för sin hälsa är i det närmaste tabu.
Övervikt och fetma är en av de främsta orsakerna till ohälsa och förtida död, globalt och i Sverige. I dag är mer än hälften av alla svenskar överviktiga – i åldersgruppen 45-64 är hela 60 procent överviktiga och bland barn och unga är ökningen i det närmaste explosionsartad. Det är väl känt att övervikt och fetma ökar risken för en lång rad sjukdomar, som typ 2-diabetes, olika former av cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Övervikt innebär också ökad belastning av knäleder och rygg och kan leda till social stigmatisering och psykisk ohälsa.
Den samlade tyngden av svenskarnas övervikt kostar – i mänskligt lidande, men också i reda pengar. Enligt Folkhälsomyndighetens beräkningar landar samhällskostnaden för övervikt och fetma för 2023 på hela 125 miljarder. Det motsvarar 2 procent av landets BNP – och inget tyder på att kostnaderna kommer att minska eller ens plana ut. Enligt en prognos från World Obesity Federation väntas samhällskostnaderna för svenskarnas fetma att trefaldigas fram till 2060. Övervikt är alltså inte på något sätt ett individuellt problem: Individens övervikt har stor påverkan på samhällsekonomin.
Fettet kostar därmed inte bara mänskligt lidande, utan också skattemedel.
Fettet kostar därmed inte bara mänskligt lidande, utan också skattemedel. Övervikt och fetma leder givetvis till stora kostnader för hälso- och sjukvården, men den enskilt största kostnaden handlar om något annat, nämligen det som stolpigt kallas ”produktionsförluster”, det vill säga sjukskrivningar och förtidspension på grund av sjukdom. Detta påverkar i sin tur också kompetensförsörjningen, eftersom färre står till arbetsmarknadens förfogande.
Trots att ovan är väl känt finns det inga förslag, ingen plan och inga strategier för att hejda något som i det närmaste är att beskriva som en epidemi. ”Det är känsligt för politiker att tala om för människor hur de ska leva sina liv”, säger Per Nilsson, rektor på GIH, i samma artikel som Tegmark Wisell viftar bort individens ansvar för sin hälsa. Nilsson har en poäng: Paternalism är impopulärt, men ibland krävs att någon pekar med hela handen. Det är känsligt att ha synpunkter på andras livstilsval, men i det här fallet nödvändigt för att förhindra destruktiva konsekvenser. Fettaktivismen som hävdar överviktiga kroppars estetiska kvaliteter och rätt att synas är inte ett uttryck för snällhet, utan för grymhet. Övervikt är nämligen inte främst en fråga om estetik, utan om funktion – och en fet kropp fungerar sämre än en normalviktig.
***
Sverige måste ta krafttag mot övervikten. Vi behöver ett nationellt program för att hejda den galopperande fetman, redskap för att hjälpa människor att ta ansvar för sin hälsa genom att äta rätt och röra sig. I all synnerhet måste åtgärder vidtas för att hejda ökningen av övervikt bland barn och unga. Att inte göra något är ett fruktansvärt svek mot barn som kommer att växa upp till överviktiga vuxna, med ohälsa och eventuell förtidspensionering som konsekvens av att ingen tog ansvar för att lära dem hur man väljer för att må bra.
Formeln för viktnedgång är enkel: Det handlar om att göra av med fler kalorier än man stoppar i sig. Ändå är det inte alltid så lätt i praktiken. Många människor som ätit sig sjuka har i det närmaste ett missbruksproblem: Man äter när man är trött, man äter för att trösta sig, man äter för att fira något, man äter för att döva ångest. Därför krävs mer än upplysning. Överviktskliniker som erbjuder samtalsgrupper, kostråd och hjälp till fysisk aktivitet bör inrättas på bred front. Läkemedel som Ozempic eller gastric by pass-operationer kan vara snabb hjälp till viktnedgång, men i längden krävs att varje individ tar ansvar för sin egen hälsa genom att äta rätt och röra på sig – helt enkelt behandla sig själv, sin kropp och sin hälsa med kärlek och respekt.