Feberdrömmar om en värld utan liberalism

Joel Halldorf har profilerat sig som en ihärdig kritiker av samtiden. I sin bok Gud: Återkomsten (Libris förlag, 2018) såväl som åtskilliga texter i Expressen, Fokus och Dagen beskriver han hur mycket i vårt samhälle som är fel och att det mesta är den moderna liberalismens fel. Den gör oss ensamma och olyckliga och misslyckas med att ge oss mening. Det finns ingen ände på eländet som dagens liberalism skapar.

Tyvärr stannar Halldorf vid problembeskrivningen, och lämnar frågan om bättre alternativ obesvarad. I boken Politik efter Gud: Återkomsten (Libris förlag, 2020) tar därför John Kvarnero vid, och försöker fylla tomrummet med konkreta politiska förslag (påhejad av Halldorf själv, som skrivit förordet).

Ondskefull halmdocka

Redan från inledningen undviker boken att ta sitt ämne på allvar. Liberalismen reduceras till en ondskefull halmdocka. Allt som är dåligt klumpas ihop till växande problem som beror på för okristen politik.

Liberalismen, som Kvarnero beskriver den, innebär alla är fiender och att de sociala banden slits sönder så att människor blir ensamma och våldsamma, vilket i sin tur innebär att staten måste bli måttlöst centraliserad och extremt stark. Vi riskerar ”därmed att få socialt kaos i kombination med extremt förtryck”.

Kvarneros liberalism är inte så mycket en beskrivning av en ideologi som en slasktratt för allt som är dåligt. Den liberala idévärlden reduceras till två ord av Locke (”självägande individer”) och fyra av Hobbes (”allas krig mot alla”). Flera gånger skriver Kvarnero att Sverige har en ”extremt nyliberal ekonomisk politik”. Det verkar på texten som att Kvarnero knappt vet vad liberalism är, och definitivt inte har läst några liberala tänkare.

Som följd av det individualistiska samhället menar Kvarnero att Sverige har världens ensammaste folk. Hyllandet av rationalitet leder till att vi ersätter vänskap med juridik. Även våld är ”djupt och intimt sammanflätat med dagens liberala system”. Det låter onekligen dåligt. Om liberalismen innebär ensamhet, våld och mindre vänskap är det högst förståeligt att man är emot liberalismen! Men inget av detta stämmer. Vi umgås mer med vänner än någonsin, Sverige är ett av de minst ensamma länderna i världen och mer liberalism i ett land är förknippat med både mindre ensamhet och mindre våld. Det får läsaren inte veta; Kvarnero är notoriskt ointresserad av att pröva sina teser mot verkligheten.

Det märks även när Kvarnero målar upp sina politiska visioner. Det finns ingen antydan till att politik skulle kunna slå fel, ingen försiktighet motiverad av att politiker – liksom andra människor – är felbara eller risk för oönskade effekter. Det är en riskabel utgångspunkt. Politik är svårt och leder ofta till oväntade effekter. Ett mer teknokratiskt sätt att hantera risken är att utreda förslag noga i förväg och försöka belysa alla konsekvenser. Ett mer liberalt sätt att hantera risken är att hålla den politiska styrningen av samhället på så låg nivå som möjligt. Kvarnero gör ingetdera.

De dygdigas privilegier

Stora delar av Kvarneros förslag kretsar kring att människor ska ”dygdigt sträva mot det gemensamma goda”. De som gör det ska få sänkt skatt, statliga utmärkelser och medlemskap i det återinförda skråväsendet. De som inte är dygdiga nog ska få aktiebolag likviderade, straffbeskattas och riskera att få sina avtal upphävda.

För att få driva ett aktiebolag måste ens verksamhet ”bidra till en dygdig strävan efter det gemensamma goda”. Kvarnero ger några exempel: snickare, bagare och städare är dygdiga, och får ha aktiebolag. Porr, våldsamma datorspel och nätcasinon är däremot inte dygdigt, och ska alltså inte få drivas som aktiebolag.

Hur man ska lära sig frivillig organisering genom obligatorisk föreningsverksamhet beskrivs inte närmare.

Avtalsrätten ska inskränkas kraftigt – normen ska inte vara att ett avtal är giltigt bara för att parterna ingått det frivilligt, utan priser som upplevs orättvisa eller inte strävar efter det allmänna bästa ska kunna ändras i efterhand. ”Frågor som rättvist pris, rättvis lön och rättvis del av vinsten” ska kunna omprövas och omvärderas – för vilket avtal som helst.

Särskilt dygdiga skolbarn ska belönas med ”rejäla stipendier, studieresor och ceremonier”. Och från att ett barn fyller elva ska barn genom obligatorisk föreningsverksamhet för det gemensamma godas skull, så att de lär sig frivillig organisering. Hur man ska lära sig frivillig organisering genom obligatorisk föreningsverksamhet beskrivs inte närmare.

Personer som arbetar deltid ska få kraftigt sänkt skatt om de lägger sin frigjorda arbetstid på ”verksamhet som dygdigt strävar mot det gemensamma goda”. Som en illustration av hur genomtänkta förslagen är skulle Kvarneros förslag kräva en skattesats långt under noll procent för att gå ihop.*

Kvarnero vill till och med byta ut våra kändisar mot dygdiga förebilder, som ska belönas med ”särskilda titlar och medlemskap i olika branschspecifika och/eller intressespecifika föreningar”. Dessa föreningar ska också ha till uppgift att genom titlar, medlemskap och stipendier ytterligare belöna särskilt dygdiga personer.

Kvarnero vill återinföra skråväsendet, som avskaffades 1864 i Sverige, och låta dessa nya skrån (eller ”yrkesgillen” som han kallar dem) bedöma vilka nya företag i sin bransch som ska släppas in i gillet. Företag som godkänns ska få ”offentliga förmåner”, medan de som inte är med i sitt skrå straffbeskattas.

Ingen rättsstat

Hur ska man då avgöra vad som är en dygdig strävan efter det allmänna goda, eller vem som är en dygdig person? Det här ska inte behandlas förutsebart eller rättssäkert, utan ”bedömningen av om en näringsverksamhet uppfyller kravet [att] bidra till en dygdig strävan efter det gemensamma goda, bör först och främst underkastas ett lokalt förankrat råd.”

Det här rådet skulle ha möjlighet att häva vilket avtal som helst, ändra priser i efterhand, riva upp andras överenskommelser, tillåta eller förbjuda ett aktiebolag. Kvarnero skriver själv: ”hot om prövning bör ständigt hänga över och tämja [alla] överenskommelser och ekonomiska initiativ”.

Det är oförenligt med rättsstaten, som Kvarnero ändå säger sig vilja behålla. I slutordet skriver han att ”alla tendenser till framväxt av separata rättsordningar måste bekämpas med full kraft”. Vad tror Kvarnero att de lokalt förankrade råden som kan överpröva alla företag, avtal och ekonomiska initiativ kommer att innebära, om inte en separat rättsordning? Hur ska rättsstaten kunna värnas om ett råds bedömning av människors dygd avgör deras skatter, näringsfrihet och avtal? Blir ett samhälle verkligen dygdigare för att en gigantisk bostadsrättsföreningsstyrelse har makt över hela ekonomin? Och stärks ett frivilligt civilsamhälle av obligatorisk föreningsverksamhet för skolbarn?

Boken ställer inga sådana motfrågor. Inga invändningar mot de egna förslagen lyfts fram. Antingen tror inte Kvarnero att det finns några baksidor eller möjliga risker med den politik han föreslår, eller så vill han inte att läsaren ska tro det. Som en omedveten men effektiv illustration av den naiva synen på förslagen som fria från målkonflikter, skriver han att bokens förslag skulle ge både Göran Greider och Ulf Kristersson vad de vill ha!

Inte ens när förslagen står rakt emot varandra erkänner han någon målkonflikt: Han vill till exempel att högskolan ska sluta styras av politiska nycker, samtidigt som han vill ”göra upp med pseudovetenskaperna” nationalekonomi, sociologi och genusvetenskap. (Varför de skulle vara mindre vetenskapliga än exempelvis teologi, som han vill göra obligatoriskt, förklaras inte.)

I en ovanlig passage i boken varnar han dock för vad som kan hända om man lägger för mycket makt i fel händer: ”Det allra värsta är vad som riskerar att hända … om det statliga ansiktet, som i dag ändå ser hjälpligt välvilligt ut, skulle förvandlas till ett varggrin. Vad skulle hända då?” Det är en otroligt viktig fråga. Även om alla politiker skulle vara goda är det ingen garanti för att nästa generations politiker är goda. Därför bör man vara väldigt försiktig med att ge makt till politiker – oavsett om de sitter i regeringen eller i ett lokalt råd för att utvärdera sina grannars dygdighet.

Tar man politiska förslag på allvar måste man våga pröva dem kritiskt och fundera på vilka konsekvenser de skulle leda till. Politik efter Gud: Återkomsten lägger fram förslag som skulle riva upp rättsstaten och marknadsekonomin, och ersätta dem med lokalt godtycke. Institutionerna som skissas upp ligger närmare ett klansamhälle än en rättsstat. Det skulle rasera både frihet och välstånd.

Jag tror inte att det är en framtid som John Kvarnero eller Joel Halldorf vill se. Den relationella liberalismen de längtar efter fortsätter att vänta på konkret politik som håller för prövning.

Läs också

Markus Uvells recension av Gud: Återkomsten: En välsignelse för den postsekulära borgerligheten

Läs fler texter av Caspian Rehbinder