Utblick Krönika
Fascistarvtagare slutstation för högerpopulismen i Italien
Partiledaren för det högernationalistiska partiet Fratelli d’Italia Giorgia Meloni har utropat sig som segrare i det italienska valet. Men hur kommer det sig att väljarna i ett land som haft en fascistisk diktator lockas av ett parti med rötter i samma rörelse? Christian Brundu skriver om valet i Italien.
Den stora koalition som den tidigare chefen för europeiska centralbanken Mario Draghi rått över har inkluderat alla viktiga partier förutom Giorgia Melonis högernationalistiska parti, Fratelli d’Italia (Italiens Bröder). I söndagens val nådde partiet ett valresultat på 26 procent. Förra gången italienarna gick till vallokalerna fick partiet fyra procent.
Det är anmärkningsvärt med tanke på att att Italien redan haft ett starkt nationalistiskt parti i parlamentet, Matteo Salvinis Lega. Många trodde att högernationalismen nått kulmen när Lega låg runt 20 procent. De högerextrema fick mer än var tredje röst i valet. Som så många gånger tidigare underskattades den nationella högern.
Giorgia Meloni är ingen Bert Karlsson
Det politiska stjärnskottet Giorgia Meloni är 45 år gammal. Hon har redan hunnit vara Italiens yngsta minister någonsin, i en regering ledd av Silvio Berlusconi 2008. Under hennes ledning har FdI rusat i opinionen. Hennes sikte är inte bara inställt på Italien, hon är ordförande för det europeiska partiet ECR, kopplat till gruppen med samma namn i Europaparlamentet, där bland andra Sverigedemokraterna ingår. Meloni har även goda kontakter med Republikanerna i USA. Det här är ingen Bert Karlsson, som vill samla några missnöjesröster. Hon siktar på att förändra den europeiska kontinenten.
***
FdI är arvtagare till italiens fascistparti, Movimento Sociale Italiano. FdI anställde en betydligt mindre noggrann tvättfirma än Sverigedemokraterna när man skulle tvätta rent sitt förflutna. Man behöll fascismens eviga flamma som logotyp, istället för att byta till en harmlös blåsippa. Jimmie Åkesson åtminstone låtsas som att partiet har en nolltolerans mot rasism.
Det är fel att likställa Giorgia Melonis tankegods med Jimmie Åkessons, även om det finns beröringspunkter. Åkesson längtar tillbaka till stabiliteten från efterkrigstiden, Meloni ville i sin ungdom omkullkasta hela systemet. Meloni är stolt över att ha lett Azione Giovani, ungdomsförbundet till det som tidigare var fascistpartiet. Hon berättar om, eller närmast skryter om, hur många i dagens Fratelli D’Italia som har varit fascister i unga dar. Det är inte en nationalism som talar om att skriva en vitbok.
***
Giorgia Melonis självbiografi och manifest, Jag är Giorgia, är byggt på hennes identiteter: mamma, höger, kristen, kvinna och italienare, och innehåller mycket av det tankegods förknippas med det som brukar beskrivas som identitära högern. Hon menar att den globala vänstern, ihop med finanskapitalet, vill reducera folket till siffror “perfekta konsumenter”. Rotlösa och identitetslösa.
Meloni tror även på konspirationsteorin om The Great Replacement, som innebär att eliter genom muslimsk invandring försöker utrota etniskt vita. Hon vill se ett uppvärderande av den heterosexuella kärnfamiljen, bland annat genom mammabidrag, rätt till hemarbete och förbud av homoadoptioner. Men framförallt vill hon se Italien först. EU ska sluta lägga sig i Italiens interna angelägenheter. Migrationen ska stoppas med en blockad. Italienska företag ska skyddas från utländsk konkurrens.
Läs också:
Partiet Fratelli d’Italia har sitt namn efter nationalsången som skrevs 1847, ett bevis om något för nationalismens tidlösa dragningskraft. Sångtexten skulle kunna komma från vilket nationalistiskt tal som helst.
I århundraden har vi blivit nedtrampade och utskrattade. För att vi inte är ett folk. För att vi är delade. Låt oss samlas kring en unik flagga. Ett eget hopp. För att svetsa oss samman. Nu klämtar klockan för oss.
Som Melonis treåriga dotter lär ha uttryckt det – ”Titta, det är mammas flagga” – när hon såg en italiensk flagga.
***
I den ekonomiska politiken kombinerar Meloni idéer om en aktiv stat med önskan om en låg platt skatt och minimal byråkrati för nystartade företag. En stor del av stödet för Meloni beror på den ekonomiska situationen Italien befinner sig i. Besvikna företagare i norr, som tidigare röstat på både Forza Italia och Lega gick i valet över till FdI.
Andra mittenorienterade partier har hamnat i samma ringhörna som socialdemokraterna, vilket tvingat dem att gå vänsterut i den ekonomiska politiken.
Att Melonis regering kommer få problem är en lågoddsare
Italiens historia talar emellertid för att även den här regeringen blir kortvarig. I förra valet fick den vänsterpopulistiska Femstjärnerörelsen otroliga 37 procent, vilket av många togs som intäkt för att Italien skulle få en vänsterlutande regering. Så blev inte fallet. Istället krokade Femstjärnerörelsen arm med högerextrema Lega och bildade en regering som inte ens varade i två år. Att även Melonis regeringen kommer få problem är en lågoddsare.
Det som dock talar för att Meloni kommer lyckas bättre är att hennes koalition redan före valet lovat att stötta henne och att hon har en majoritet i både senaten och underhuset. Unite the right-strategin fungerade där som här.
***
Det går att skönja ett mönster i hur konservativa och nationalistiska rörelser utvecklas. Det verkar som att arvtagarna och utmanarna ständigt blir råare. John McCain med parhästen Sarah Palin var en sväng högerut för det republikanska partiet. Dess nästa president blev Donald Trump. I Frankrike har Marine Le Pen fått en utmanare i Eric Zemmour som står till höger om henne, i takt med att hon slipat ner de mest kontroversiella åsikterna. Meloni har under valrörelsen haft en tillfällig vapenvila med Salvini, men har tidigare varit mycket kritisk mot att Lega ingick i den storkoalition som Mario Draghi basat över.
Tron att nationalhögern ska absorberas av den vanliga högern verkar felaktig
Det har funnits en förhoppning om att nationalhögern genom att bli normaliserad ska bli mer anständig. Och visst är Melonis parti mer polerat än Salvinis Lega som fram till för tio år sen hade sloganen ”Vår är hård”, syftandes på det manliga könsorganet. Men tron att nationalhögern plötsligt ska absorberas och bli en mer vanlig del av ”högern” verkar vara felaktig. För ständigt skapas nya rivaler högerut.
Samma mönster syns i Sverige. Flera riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna har lämnat partiet för det högerextrema AfS. I skrivande stund pågår en falangstrid i Sverigedemokraternas absoluta toppskikt. Det är en lågoddsare att ett parti som på bara ett decennium gått från 4 procent till 20 procent kommer att uppleva interna slitningar.
Säkerligen kan utvecklingen gå åt andra hållet också. Nationalistiska partier kan sluta med sin splittrande retorik, kasta ut sina mest extrema kandidater och bedriva en mer mittenorienterad politik. Men en sak är säker. Nationalismen som parlamentarisk kraft är här för att stanna. Och Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna är inte slutpunkten för svensk nationalism.