Samhälle Recension
Farsoter och främmande kroppar
Vaccinets historia är en berättelse om nyfikenhet, systematiskt arbete och en förmåga att se bortom vidskepelse och fördomar, men även om att orka kämpa mot förstockade makthavare och religiösa dogmer. Patrik Strömer har läst historikern Simon Schamas nya bok "Foreign bodies" om den medicinhistoriska jakten på vaccinet.
Kan det verkligen vara en bra idé att medvetet se till att sjukdomar kommer in i den mänskliga kroppen? Ja, det kan det verkligen. Men det kräver nyfikenhet, systematiskt arbete och en förmåga att se bortom vidskepelse och fördomar, kanske även att orka kämpa mot förstockade makthavare och religiösa dogmer. Historieprofessorn Simon Schama beskriver ingående i den nya boken Foreign Bodies (Simon & Schuster 2023) den fascinerande historien om människor som har varit villiga att gå långt för att människoliv inte ska gå till spillo. Och på köpet får vi en hel del nedslag i personliga öden, märkliga inslag av prestige och fåfänga, samt något som liknar en deckargåta.
Samtidigt bör läsaren vara medveten om att detta inte i något avseende är en rak kronologisk historia; utvikningarna är många och ibland kan man bli lite snopen över att den nya personen som plötsligt introducerades lika snabbt försvinner ut igen. I de flesta fall är det intressant och visar på bredd och noggrannhet hos Schama, men vid något tillfälle går det att undra över om inte en mer bestämd redaktör hade kunnat stryka något.
***
Titeln Foreign Bodies (främmande kroppar) är dubbeltydig; den syftar både på de smittoämnen som tar sig in i kroppen och på de personer som vuxit upp eller verkat i andra länder. Båda betraktas ofta med misstänksamhet. Bakterier, virus och sjukdomar bryr sig mindre om nationsgränser, medan människor kan se andra människor som annorlunda, bara konstiga eller rentav hotfulla.
Den korta inledningen är en beklagan över det moderna livet och att människor och djur tillsammans innebär risker för att sjukdomar överförs mellan arter. Kritiken mot storskalig djuruppfödning hamnar vid sidan av berättelsen, eftersom den inte tar i beaktande i vilken utsträckning människor och djur levt sida vid sida under gångna tider. Att det är enklare att resa jorden runt nu för tiden än vad det var under 1300-talet, medför också att även sjukdomar kan spridas snabbare. Ja, det är såklart Covid-pandemin som ligger och spökar genom hela boken.
Makthavarnas intresse för att finna botemedel var starkt av flera skäl.
Efter den korta inledningen tar berättelsen sin början med Voltaire som drabbas av smittkoppor och är nära att dö i unga år. Smittkopporna var ofta dödliga, eller så vanställdes de överlevandes ansikten av ärr. Detta var inte bara ett olyckligt öde för miljoner människor under 1700-talet, det kunde också medföra att adelsfamiljer fick svårt att hitta lämpliga kandidater för barnens äktenskap och att kungliga dynastier ibland blev utan naturliga tronföljare. Makthavarnas intresse för att finna botemedel var alltså starkt av flera skäl.
Intressant nog fanns det metoder för att skydda sig mot smittkoppor. I dåtidens Kina och Indien användes variolisation, alltså att rispa lite i huden på en frisk människa och sedan föra in smitta i såret. Det var ingen ofelbar metod, men betydligt bättre än att hoppas på naturligt immunförsvar – ett slags tidig vaccination. Italienska läkare i Istanbul kom i kontakt med metoden som där hade utvecklats till att bli en festlig ritual där barnen bjöds på dadlar och annat gott i samband med att de ”vaccinerades”.
För vaccin blev det egentligen inte tal om förrän Benjamin Jesty och senare Edward Jenner under 1700-talet använde en liknande metod, men där det i stället för smittkoppor var kokoppor som inympades, vilket gav samma skydd. Ordet vaccin kommer från det latinska ordet för ko: vacca. Metoden sågs inte med blida ögon i England och den då etablerade medicinska vetenskapen byggde fortfarande på föreställningen om ”miasma” – en teori enligt vilken sjukdomar orsakades av dålig eller skämd luft. Bakterier och virus existerade inte i denna teori. .
År 1722 höll prästen Edmund Massey en predikan där han varnade för ”den farliga och syndiga vanan” att genomföra vaccinationer. Men då det fanns läkare som ville skydda sina patienter fortsatte de att bruka och sprida vaccinationsmetoden med övertygande resultat. Byar där folk blivit vaccinerade klarade sig mycket bättre än där sjukdomen kunde härja ”naturligt”. Ja, snart dök det i stället upp präster som i tacksägelse prisade Gud för att ha skapat botemedel för människan att upptäcka.
***
Schama fortsätter sedan med att följa koleran och pesten. Dessa sjukdomar var (och är) än mer förödande än smittkopporna i sin omfattning. Och även här rådde det delade uppfattningar om vad som egentligen orsakade utbrott och epidemier. Den traditionella synen var fortfarande att miasma, alltså någon sorts skadliga ångor, låg bakom sjukdomen. Dessa ångor fanns lite varstans, men särskilt i områden som präglades av bristande hygien och möjligen låg vandel kunde sjukdomen få fäste. Louis Pasteur i Paris och Robert Koch i Berlin var nyfikna på andra förklaringar. Det var även den person vi får följa mest i boken, Waldemar Haffkine, en jude från Odessa som hamnade i Frankrike och så småningom i Indien. Han testade koleravaccinet på sig själv och klarade sig. Senare gjorde han jämförande tester med slående resultat. I en by blev 71 personer vaccinerade och tre av dessa avled, medan av 27 ovaccinerade personer var det endast en som klarade sig.
Inte ens sådana resultat var tillräckligt tydliga för att det medicinska etablissemanget skulle ändra uppfattning. Haffkine var en särling i den brittiska kolonin, men oförtrutet fortsatte han att skydda människor mot kolera. Han odlade till en början bakterierna i getbuljong för att inte stöta sig med hinduer eller muslimer och utvecklade en metod för att nå tillräcklig effekt på immunförsvaret utan att riskera fullt utvecklad sjukdom.
Den gav inte fullständigt skydd och risken för biverkningar var stor. Men det var bättre än alternativet.
Som om inte kolera vore nog, tog sig Haffkine också an pesten. Samma bakterie kan ge böldpest eller lungpest. 1896 fick han den brittiska regeringens uppdrag att ta fram botemedel mot epidemin i Bombay. Det var inte enbart av medlidande och omsorg om människoliv; hamnstaden var viktig för imperiets handelsflöden. Den första varianten av vaccin tog Haffkine fram på tre månader, den gav inte fullständigt skydd och risken för biverkningar var stor. Men det var bättre än alternativet. Och alternativet var att bränna eller desinficera byggnader, kläder och möbler. Genom att analysera huruvida det fanns bakterier där, drog Haffkine slutsatsen att sådana åtgärder inte var bättre än placebo. Tvärtom fanns det en risk att råttor med loppor som bar på bakterien sökte sig till nya platser när de gamla bränts ned och därigenom påskyndade spridningen av pest.
Boken erbjuder spännande läsning, för det mesta är den inskjutna kuriosan tankeväckande, men ibland ter sig sidorna enbart fyllda med detaljer som gör att själva berättelsen gör halt. I avrundningen av boken knyter Simon Schama ihop historiens nyss beskrivna exempel med nutidens största smitta, Covid. Även om det verkar som om vidskepelse och fåfänga förhoppningar fortfarande kan trumfa beprövad vetenskap och fungerande metoder, var människors längtan efter att få ta ett vaccin redan ett år efter pandemins utbrott stor.
Att det alls var möjligt att ta fram något som kan skydda mot sjukdom och mildra effekterna på så kort tid är i sig en bedrift för mänskligheten. Men precis som framhävs i boken går det inte helt att frigöra sig från tanken att även om bakterier är virus nog kan ställa till det, så är det ändå människor med onda avsikter eller som agerar i ren okunskap som är det största hotet mot liv och hälsa.