Faran med att regelmoralisera spelreklam
En tydlig definition av begreppet måttfull spelreklam ska nu fastställas i domstol. Den moraliska uppfattningen om spelande är nu lag, men att den är svår att förstå är det minsta problemet. När staten börjar omvandla allmänhetens moraliserande om spelreklam till lagtext är steget betydligt kortare till att göra detsamma på fler områden.
Statsrådet Ardalan Shekarabi (S) har inte gjort någon hemlighet av sin entusiasm inför den nya spellagen, som började gälla i år. Den tvingar alla bolag som verkar på den svenska spelmarknaden att följa våra lagar. Sedan 2017 krävs att deras reklam ska vara ”måttfull”.
Det är inte särskilt komplicerat att förstå vad ordet måttfull betyder. Ordboksdefinitionen, att inte gå till överdrift, gör sig dessvärre sämre i lagtext. Exakt var går gränsen mellan det som är olagligt och det som är tillåtet? Tanken är att de ansvariga myndigheterna, Konsumentverket och Spelinspektionen, i varje enstaka fall ska göra en helhetsbedömning. Det är dock till liten hjälp för företag som på förhand vill se till att vara på rätt sida lagen.
Nu ska Patent- och marknadsdomstolen förenkla situationen en aning, genom ett avgörande som meddelas på fredag. Det sker efter en lång tid då ingen har kunnat säga exakt vad måttfull spelreklam innebär. Ett bolag som vill ha ett klart och tydligt svar om en reklamkampanjs eventuella lagvidrighet måste uppenbarligen provocera fram en ”helhetsbedömning” från ansvarig myndighet.
Tydlig avgränsning mellan det som är lagligt och olagligt är dock inte det enda syftet med spellagen. Enligt den ansvariga ministern Shekarabi handlar det om att ha en ”folklig förankring”. Att lagen inte strider mot den allmänna uppfattningen om vad som är rätt och fel är en sak, men så snart lagtexten går längre än så och blir moraliserande är det ett problem. Moral är något vi människor upprätthåller och reagerar på. Gör man något omoraliskt får det sociala konsekvenser. Så länge handlingen inte skadar någon bör det dock vara fullt lagligt att vara omoralisk.
Moral är något vi människor upprätthåller och reagerar på.
De allra flesta människors inställning till spelande är just att det bör göras med måtta. Den uppfattningen avspeglas i frågan om spelreklam. Enligt en studie beställd av Spelbranschens etiska råd är 70 procent av befolkningen negativt inställd till spelreklam, och när det gäller spelreklam där kändisar deltar är hela 80 procent negativa.
Att många människor tycker illa om spelreklam har alltså direkt översatts till en diffus skrivning i lagen, som säger att marknadsföringen ska vara måttfull. Men lagen varken kan eller bör vara en spegling av allt det som människor uppfattar som moraliskt eller dygdigt. Det behövs ingen lag som avskräcker spelbolagen från överdriven reklam. Reaktioner och fördömanden från allmänheten kommer i alla fall, då de upplever reklamen som besvärande. Ett exempel är då många i början av året förfasades över mängden spelreklam i Stockholms kollektivtrafik.
Så länge spelbolagen följer marknadsföringslagens förbud mot aggressiv marknadsföring, vilseledande påståenden eller rena lögner bör de få marknadsföra sig som de vill. Det innebär också att ta konsekvenserna om de väcker ogillande hos allmänheten.
Omtanken om människor med spelproblem är viktig i sig, men det får inte innebära att vi inskränker yttrandefriheten.
Moraliserande lagstiftning om spelreklam är dessutom ett sluttande plan mot att lagstifta bort allt som människor tycker är jobbigt att se i kollektivtrafiken eller höra på radio. Varför inte även förbjuda reklam för sådant som bryter mot allmänhetens uppfattningar om barnuppfostran, resvanor eller kosthållning? Det senare är redan verklighet i London, där borgmästaren förbjudit reklam för snabbmat i kollektivtrafiken. Det sluttande planet leder till sådant som är uppenbart absurt enligt de allra flesta. Det gör det tydligt att moraliserande lagstiftning är absurd också när det gäller spelreklam.
Något som komplicerar regelverket för just spelreklam mer än det borde göra är att vissa människor drabbas av problemspelande, och klarar därför inte av att spela måttligt. De som har sådana problem får dessutom, helt förståeligt, sympatier från många fler. För dessa personer känns det fel att se reklamkampanjer för något som kanske har försatt en släkting eller bekant i stora skulder.
Omtanken om människor med spelproblem är viktig i sig, men det får inte innebära att vi inskränker yttrandefriheten. Bara 0,6 procent av alla som spelar har spelproblem, och inte mer än 2,9 procent löper viss risk för att drabbas av det. De allra flesta kan alltså hantera sitt spelande, och begränsar det själva till att kanske satsa pengar på en fotbollsmatch eller skrapa en lott då och då.
Det vore fel att kraftigt begränsa reklam riktad mot det stora flertalet med hänvisning till en ytterst liten grupp personer. Den lilla gruppen behöver personlig hjälp, inte allmän moraliserande lagstiftning som inskränker yttrandefriheten.