Fredrik Segerfeldt: Faktan du inte fick i Historien om Sverige

Jag har verkligen älskat SVT:s storsatsning ”Historien om Sverige”. Jag har vaknat på söndagsmorgonen, lagat frukost och med lika stora delar vördnad som förväntan bänkat mig i tv-soffan. Under juluppehållet hade jag allvarlig abstinens.

När det gäller seriens tio avsnitt som helhet har jag inga större invändningar, även om man kan tycka att förlusten av östra rikshalvan kunde fått något större uppmärksamhet och att en europeisk kontext hade gett en större förståelse för vårt lands utveckling. Vi är långt mindre unika än vi tror.

Däremot gjorde det sista avsnittet mig besviken, eftersom det förde fram ett antal uppfattningar som visserligen är vitt spridda bland allmänheten, men som icke desto mindre har kunnat avfärdas av forskning och data. Här kunde SVT gjort ett mer noggrant jobb.

För det första kunde berättelsen om Ådalen 1931 nämnt att det knappast var en enad arbetarklass som stod mot arbetsgivarna. I stället ville Moskvatrogna aktivister utnyttja den globala depressionens upprörda stämningar för att få till en revolution och införa diktatur. Flera av de kommunistiska demonstranterna dömdes till straff för sin inblandning i händelserna. Det stora arbetarpartiet, Socialdemokraterna, hade en minst sagt tvetydig inställning till demonstrationen. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. Han vägrade av detta skäl delta i offrens begravning.

Programmet blandade ihop tillväxt, välfärdsstat och små inkomstskillnader.

För det andra kunde avsnittet om rekordåren formulerats annorlunda. Som vanligt sades det att Sverige gynnades av att ha en produktionsapparat som efter kriget stod intakt och att det gjorde Sverige till ett av världens rikaste länder. Visst hade vi en hög tillväxttakt på 1950- och 1960-talen. Men det hade jämförbara länder också. Så till den grad att mellan 1949 och 1974 växte Sverige långsammare, inte snabbare, än andra västeuropeiska länder.

För det tredje blandade tv-programmet ihop tillväxt, välfärdsstat och små inkomstskillnader, som vore det tre delar av en och samma berättelse, som att de uppstod samtidigt och i samklang med varandra. Så är det inte. Den period som Sverige hade högst tillväxt i världen var mellan 1890 och 1950. Då var Sverige ett lågskatteland.

Skatter som andel av BNP, procent 

Land/Årtal	1900	1928	1938	1950
Frankrike	8,7	16,8	18,4	28,5
Storbritannien	7,9	Ingen uppgift	Ingen uppgift	36,9
USA	Ingen uppgift	11,3	17,9	20,6
Sverige	8,2	10,5	13,9	21,3

Det var alltså inte utbyggnaden av välfärdsstaten på 1950- och 1960-talen som gjorde Sverige relativt rikt. I stället såg den svenska utvecklingen ut som i de flesta rika västerländska länder: först välstånd, sedan välfärdsstat. Det är först när vi har råd med en sådan vi kan unna oss den.

Även Sveriges jämlikhet jämfört med andra länder uppstod före den stora välfärdsstaten. Daniel Waldenström och Jesper Roine, professorer i nationalekonomi och två av landets främsta experter på ekonomisk fördelning, har nämligen kunnat visa att den svenska inkomstjämlikheten uppstod innan skattetrycket höjdes och den stora välfärdsstaten växte fram. Vidare visade den av Socialdemokraterna tillsatta Långtidsutredningen visa att av de skatter vi betalar till välfärdsstaten går 82 procent tillbaka till oss själva.

Historieskrivning väcker ofta känslor, ibland av löjliga orsaker. Men när stora delar av ett samhälle har accepterat en bild av det förflutna som inte stämmer med fakta, då bör man reagera. Så att man sedan kan peka ut en rimligare väg framåt.