Under det svenska EU-ordförandeskapet har Sverige goda möjligheter att visa ledarskap inom klimat- och energiområdet. En viktig del av det ledarskapet måste vara Sveriges marknadsliberala kompass, eftersom det i tider av energikris och ekonomisk nedgång ständigt efterfrågas akuta krisåtgärder. Dessa krisåtgärder tenderar dessvärre att ofta gå tvärtemot hållbara ekonomiska principer och marknadsliberala spelregler. Att behålla lugnet, en marknadsliberal ryggrad och prioritera klimatfrågan kan här göra det svenska ordförandeskapet till en framgångssaga.

En partivän undrade om klimatfrågan är ett särintresse som bör lämnas till marknadens villkor eller om klimatet är av ett allmänt intresse som bör styras med hjälp av skatter och regleringar.

Jag anser att inget av svarsalternativen stämmer. Klimatförändringar som leder till klimatkris påverkar alla människor på jorden, och vårt sätt att leva. Man kan därför fundera på om vi egentligen inte borde tala om klimatkrisen som mänsklighetens kris. Oavsett benämning är klimatkrisen inte ett särintresse eller ett enskilt politikområde, det är ett övergripande samhällsproblem som kommer att påverka vår ekonomi, finansiella system, försäkringar, flyktingströmmar, försvarsförmåga, livsmedelsproduktion, ja – rent av alla politikområden. Att utmaningen är universell eliminerar dock inte på något sätt marknadsekonomi som den effektivaste lösningen på klimatkrisen.

Att inte använda marknader för att lösa klimatutmaningen vore huvudlöst och rentav farligt.

I dagens politiska debatt är det få som rycker ut till marknadsekonomins försvar, vilket är underligt med tanke på dess överlägsna förmåga att testa, etablera och sprida nya tekniker och tjänster. Historien har visat oss att marknadsliberala samhällen är de mest effektiva vad gäller att lösa utmaningar och samhällskriser. När tjänster och produkter prissätts och värderas skapas utrymme för innovation och för ny teknik att etableras och slå ut ineffektiva lösningar. Att inte använda marknader för att lösa klimatutmaningen vore huvudlöst och rentav farligt.

Klimatfrågan har dock en tydlig utmaning, nämligen prissättning av utsläpp. Utsläppens konsekvenser och baksidor kommer att kosta samhället och enskilda individer miljontals kronor, men dessa kostnader uppstår inte direkt eftersom det finns en fördröjning i jordens uppvärmning. Jämför exempelvis med kostnaden för att sanera en sjö vid utsläpp av giftiga kemikalier. I ett samhälle där äganderätter är tydligt definierade är det i fallet med sjön enkelt att utkräva skadestånd, och kostnaden för utsläppen står i direkt proportion till saneringskostnaden. I fallet med växthusgasutsläpp är kostnaden för den drabbade svårare att allokera och kvantifiera – och det är just där internationell klimatpolitik kommer in i bilden.

För att lösa problemet med prissättning har EU skapat en marknad för koldioxidutsläpp och utsläppshandel. EU Emission Trading Scheme (EU-ETS) har bevisat sig vara ett oerhört effektivt klimatverktyg för att prissätta och skapa incitament för att minska koldioxidutsläppen. Det är världens största klimatverktyg, då inget annat utsläppshandelssystem i världen omfattar lika många utsläppskällor. EU-ETS har redan minskat utsläppen hos de verksamheter som omfattas med 35 procent mellan 2005 och 2019. Marknadsbaserade verktyg är uppenbarligen de mest effektiva för att möta nya samhällsutmaningar och detta bör nyttjas i mycket högre grad för att pressa de globala utsläppen ytterligare.

Mycket talar för att en stor del av EU:s klimatpolitik kommer att avgöras under det svenska ordförandeskapet. Viktiga klimatlagstiftningar förhandlas nu under hösten, men om dessa inte hinner slutföras blir det upp till svenska ordförandeskapet att lösa de politiska knutarna som ska säkra EU:s klimatmål.

Det ger oss ett ypperligt tillfälle att fortsätta med den framgångsrika strategin; marknadsbaserade lösningar för att prissätta koldioxid.

Det innebär att nästa generations utsläppshandel som ska gälla fram till 2030, kan avgöras under det svenska ordförandeskapet. Tack vare de nya och mer ambitiösa klimatmålen görs hela ramverket för utsläppshandeln om, och detta ger oss ett ypperligt tillfälle att fortsätta med den framgångsrika strategin; marknadsbaserade lösningar för att prissätta koldioxid.

Det nuvarande handelssystemet omfattar nämligen enbart stationära förbränningsanläggningar. I dag omfattas industrier som tillverkar produkter som cement, stål, aluminium, papper och glas. En stor del av utsläppen sker dock när fossila bränslen förbränns i helt andra anläggningar, likt flygbränsle i flygplan, bensin och diesel i bilar, råolja i fraktbåtar, plastavfall i kraftvärmeverk eller gas i värmesystem för varmvatten. Revideringen av utsläppshandeln ger oss en möjlighet att inkludera alla dessa utsläpp och därmed skapa en större marknad för koldioxid som tar oss mot klimatmålen och utfasning av fossil energi.

Motståndet mot att expandera utsläppshandeln har dock växt sig starkare i och med den rådande energikrisen och de höga energipriserna. Till viss del fyller de stigande marknadspriserna utsläppshandelns funktion då priset på fossila bränslen ökar och gör alternativen konkurrenskraftigare. Det är dock viktigt att behålla fokus på problemen och inte dess symptom. Historiskt låga priser på fossila bränslen har gjort att exempelvis gas inte har fasats ut i uppvärmningssektorn i Europa, trots att det finns gott om alternativa tekniker. Att utvidga utsläppshandeln när rådande energikris har stillats säkerställer att utfasningen av fossil och rysk energi fortsätter även långsiktigt. 

Sverige ligger redan i framkant när det kommer till att prissätta utsläpp. Både avfall som förbränns samt bensin och diesel betalar för sina koldioxidutsläpp. Detta innebär att Sverige har bland Europas högsta bensin- och dieselskatter. Skulle dessa utsläpp i stället omfattas av ett europeiskt system skulle den höga kostnaden i Sverige kunna ersättas av en lägre europeisk kostnad, med en mycket högre klimatnytta.

Nästa område som måste vägledas av marknadsbaserade principer är krispaketet för Europas elmarknad.

Nästa område som måste vägledas av marknadsbaserade principer under det svenska ordförandeskapet är krispaketet för Europas elmarknad. I tider av energikris har det från högsta politiska nivå konstaterats att elmarknaden ”inte fungerar” eller har ”spelat ut sin roll”. Dessa typer av påståenden är grovt skadliga. Europas elmarknad präglas just nu av en enorm utbudskris av naturgas. På grund av strypta gasflöden från Ryssland har Europas gasimport fördyrats allt eftersom sanktioner träder i kraft och ledningar med rysk gas stängts av. Detta innebär att priset på naturgas har skjutit i höjden, vilket i sin tur påverkar elpriserna. Det rådande elpriskrisen är således ett tecken på att marknaden faktiskt fungerar. Utbud och efterfrågan går inte ihop och prissignalen visar oss hur allvarlig situationen är för att säkra vår tillgång på el. Detta bör tas på största allvar.

Hittills har den politiska debatten i Sverige främst ägnats åt att diskutera olika stöd till privatpersoner och konsumenter. I Bryssel pågår dock en het diskussion om att lägga om politiken för hela energimarknaden. Det är därför oerhört viktigt att det svenska ordförandeskapet behåller en marknadsliberal kurs och försvarar marknadsprinciper också i energipolitiken. Mycket kan göras för att se över och mildra energikrisen och gasprisets konsekvenser, som att exempelvis se över en tillfällig omläggning av gasprisets påverkan på elpriset. Men att skrota hela energimarknaden och dess principer och införa prisregleringar får långtgående och förödande konsekvenser. Sådana felsteg står hela energiomställningen dyrt och kommer leda Europa in på en farlig väg.

Mycket kommer att hända i både klimat- och energipolitiken under våren och det svenska ordförandeskapet. Två områden som påverkar samhället i stort, men där vi gör klokt i att bygga stabilitet och skapa förändring baserat på beprövade och effektiva system; nämligen marknadsliberal ekonomi.

Omslagsfoto föreställande SSAB:s anläggning i Luleå – stålkoncernen är ett av de svenska företag som idag omfattas av EU:s system för utsläppshandel: Henrik Montgomery