EU:s klimatpolitik är ett farligt experiment

Idén om en ”mission oriented economy”, en uppdragsbaserad ekonomi, har blivit alltmer populär de senaste åren. Den italiensk-amerikanska forskaren Mariana Mazzucato nådde stjärnstatus med boken The Entrepreneurial State (2013). Uppföljaren Moonshot – A mission oriented economy (2021) är en vidareutveckling av tesen om staten som entreprenör och många länder är nu i färd med att omsätta hennes idéer i praktisk politik. Mazzucatos idéer ligger exempelvis bakom delar av hur EU:s så kallade Green Deal har utformats av EU-kommissionen – där hon har fungerat som rådgivare. 

Mazzucato menar att stater har dragit sig tillbaka, att de blivit mindre proaktiva och att detta är ett misstag som hämmar ekonomisk, miljömässig och social utveckling. Boken börjar med en genomgång av ett antal samtida strukturella problem i de västerländska ekonomierna. Mazzucato beskriver hur ekonomiska kriser och relaterade bailouts har gynnat höginkomsttagare och storföretag. Hon kritiserar storföretagen för att ägna sig åt återköp av aktier och kortsiktiga investeringar istället för att göra långsiktiga och meningsfulla satsningar. 

Mazzucato menar att privatiseringar och outsourcing är skadligt

Hon menar också att den våg av privatiseringar och outsourcing som svept över västvärlden har varit skadlig. Staten har som beställare förlorat kompetens och hamnat i händerna på företag som lurar dem i olika upphandlingsförfaranden. Konsultföretag som debiterar per timme låser in offentliga beställare i långa kontrakt, som de sedan kan utnyttja hämningslöst.

I bokens nästa del beskriver Mazzucato det tekniska och ekonomiska utvecklingsarbetet bakom månlandningen. Hon målar upp hur Kennedys storslagna ambition att sätta en människa på månen kom att mobilisera en hel ekonomi mot ett gemensamt mål. Med entusiasm beskrivs en till synes friktionsfri och dynamisk harmoni mellan en innovativ myndighet som NASA och dedikerade, kompetenta och målinriktade företag i den absoluta tekniska framkanten.

Bokens tredje och kanske viktigaste del handlar därefter om hur lärdomar från månlandningen och liknande uppdragsbaserad, visionär politik kan implementeras för att lösa vår tids största samhällsutmaningar. Mazzucato utgår i flera kapitel från FN:s hållbarhetsmål och förklarar hur en uppdragsbaserad politik kan användas. Bred, gränsöverskridande samverkan och symbiotiska partnerskap mellan stat och marknad pekas ut som kritiska framgångsfaktorer. Mazzucato berättar om hur EU:s Green Deal med hundratals miljarder euro från EU-kommissionen i form av direkta bidrag, billiga lån från Europeiska investeringsbanken och medfinansiering från medlemsländer baseras på hennes idéer om en uppdragsorienterad ekonomi.

Mazzucatos problemanalys är intressant. Det är svårt att inte hålla med om att bailouts, låga räntor och kvantitativa lättnader har medfört en skev fördelning av resurser och att många storföretag, inte minst banker, har tjänat oproportionerligt mycket på den finans- och penningpolitik som förts i västvärlden sedan finanskrisen. Det är också tydligt att avregleringar och privatiseringar av en del kollektiva nyttigheter inte haft önskade effekter på konkurrensen eller prisbilden. Bristande kompetens i den offentliga sektorn har inneburit att staten inte blir förmögen att upphandla tjänster och följaktligen blir man ett lätt byte för sluga företag med aktieägarnas främsta värde för ögonen.

Enligt författaren kan alla dessa problem härledas till en felaktig syn på relationen mellan stat och marknad. Staten har uppfattats som inkompetent och utan en roll i ekonomin bortom att korrigera marknadsmisslyckanden. Mazzucato menar att ett sådant perspektiv blir självuppfyllande. Om staten betraktas som inkompetent kommer den också att bli det.

Blir då lösningen på alla dessa problem att organisera ekonomin runt olika storslagna ”missions” som sätts upp av en visionär, altruistisk stat? 

Analysen faller ner i en självmotsägelse

En stor del av bokens analys och slutsatser verkar tyvärr falla ner i en självmotsägelse. Om det privata näringslivet är precis så kortsiktigt, girigt och ensidigt fokuserat på vinster för aktieägarna som Mazzucato i så uppskruvat tonläge gör gällande i bokens första del borde denna grundsyn också genomsyra bokens senare delar. Här lyser dock cynismen och den syrliga kritiken av näringslivet och politiken  med sin frånvaro. När ekonomin istället skall organiseras runt ”missions” verkar Mazzucato tro att företag plötsligt blir altruistiska, visionära och långsiktiga, eftersom de vägleds av dessa ”missions” som staten har satt upp. Precis hur denna transformation av företags och individers beteende skall gå till rent praktiskt är dock oklart.

Låt oss istället utgå från företag och individer fortsätter att bete sig som de enligt Mazzucato gjort tidigare. Inom nationalekonomin utgår man ofta från att såväl företag som individer är rationella och vill maximera sin egen nytta. Vad blir nu resultatet av att staten initierar magnifika uppdrag och visioner och ställer stora resurser till näringslivets förfogande i form av olika “green deals” i syfte att uppfylla dessa grandiosa ”missions”? 

Resultatet blir då rimligen att de stora och mäktiga företagen tillskansar sig dessa medel på bekostnad av de mindre, vilket hämmar konkurrensen. Vidare skulle vi få en bidragsorienterad ekonomi där företag blir allt skickligare på att manipulera till sig offentliga medel genom att artikulera rätt honnörsord, fylla i blanketter och förklara förträffligheten i sin verksamhet. De politiskt välförankrade bolagen skulle i ett sådant scenario tjäna oproportionerligt mycket på sina kontakter, Public Affairs-budgetar, hållbarhetskonsulter och compliance-jurister.

Gratispengar förvränger företagens beteende

Det finns många exempel i historien och nuet på hur stora mängder ”gratispengar” i form av bidrag från Energimyndigheten, EU-miljoner, ”gröna projektkrediter” och andra billiga lån förvränger företags beteenden så att de börjar ägna sig åt halsbrytande projekt. Historierna om exempelvis  Sekab i Örnsköldsvik, Gobigas i Göteborg och Vafab i Mälardalen visar att alla dessa gratispengar förvränger företagens incitamentsstrukturer så att det blir rationellt med systematisk kapitalförstöring. Fall av regelrätt korruption och skumrask har också uppdagats i denna jordmån. Om företag i genomsnitt är hälften så förfärliga som Mazzucato gör gällande vågar jag inte tänka på utfallet av de storslagna missions hon förordar.

Att skapa ett gott samhälle handlar om att forma institutioner som gör att ekonomins olika aktörer inte gör skada utan skapar värde trots att de kanske varken är rationella eller altruistiska. Mariana Mazzucato har i sin problemanalys pekat ut flera områden där så ej är fallet. Hennes idéer om en uppdragsbaserad ekonomi faller tyvärr i den grop hon själv grävt. Rationella, själviska och kortsiktiga företag har med Mazzucatos olika former av missions och ”green deals” fått fantastiska möjligheter att göra stor skada och samtidigt berika sig. Frånvaro av ekonomisk och miljömässig utveckling lär bli notan för det gigantiska experiment vi nu är mitt inne i.

Christian Sandström är en av redaktörerna för en ny forskningsantologi där 32 akademiker bidrar med olika kritiska perspektiv på Mazzucatos idé om staten som entreprenör – boken kan laddas ner gratis här.