EU har lagliga vapenägare i siktet

Startskottet är lätt att identifiera. Natten mellan 13 och 14 november 2015 föll 130 personer offer för koordinerade bombdåd och masskjutningar i Paris. Fem dagar senare låg EU-kommissionens förslag om ett nytt vapendirektiv där på bordet.

Att det gick så snabbt berodde delvis på att vapenfrågan redan hade funnits på agendan i Bryssel ett tag. 2013 inledde Sveriges kommissionär Cecilia Malmström, som då ansvarade för inrikesfrågor, en översyn av unionens vapendirektiv. Illegala vapen var även då ett problem i Europa. Översynen presenterades i december 2014, men lades åt sidan.

Sedan svepte terrorvågen in över Europa, en marknad för politiska åtgärder uppstod, och där låg en massa text om skärpt vapenlagstiftning och bara väntade.

Stora delar av kommissionens förslag var ganska oförargliga, som förbättrat polissamarbete. Några av huvudpoängerna fick däremot lagliga vapeninnehavare att spetsa öronen: psykologiska tester, tidsbegränsning av alla licenser till fem år, förbud mot semiautomatiska vapen.

Semiautomatiska vapen är sådana som automatiskt laddar om sig själva när ett skott avfyras, men som kräver att man trycker in avtryckaren en gång för varje skott. De vapen där det räcker att hålla inne avtryckaren för att avfyra flera skott i följd, kulsprutor och kulsprutepistoler, är redan i princip förbjudna för privatpersoner. EU-kommissionens förslag handlade om konventionella jaktgevär och vad vi snarast tänker på som ”vanliga pistoler”. James Bonds klassiska pistol, Walther PPK, var bland dem som riskerade att förbjudas.

Problemet med ett sådant förbud är uppenbart. Striktare vapenlagstiftning påverkar dem som följer lagar. Terrorister bryter däremot per definition mot lagar, och när de behöver vapen vänder de sig till den snabbare och billigare svarta marknaden. Männen som utförde massakern i konsertlokalen Bataclan i Paris var beväpnade med Kalashnikovs, automatkarbiner av militärt ursprung som redan är så förbjudna som ett vapen kan bli.

De som däremot påverkas av ett strängare vapendirektiv är Europas många jägare och sportskyttar. Bara i Sverige finns 600 000 vapenägare. Enligt Naturvårdsverket löser närmare 300 000 personer statligt jaktkort varje år, och den största organisationen för sportskytte har omkring 90 000 medlemmar.

Det är en stor grupp människor, men EU-kommissionens förslag väckte missnöje i ännu bredare kretsar än så. Försvarsmakten påpekade att det som skadar civila skytteorganisationer också skadar totalförsvaret. Polismyndigheten avrådde från tidsbegränsade licenser, eftersom arbetsbördan skulle bli för tung för den redan hårt belastade myndigheten.

Riksdagen valde att ställa sig negativ till vapendirektivet. En av orsakerna var just frågan om hur vissa av regelskärpningarna egentligen var tänkta att öka säkerheten för EU:s medborgare. Den frågan hade kommissionen kanske haft ett svar på om den följt praxis och gjort en konsekvensutredning, men i kaoset efter Paris-attentaten verkade förmodligen behovet av att agera mer akut än behovet av konsekvensanalys.

Samma bedömning gjorde kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, när tre terrorister sprängde sig själva och mördade 32 personer i Bryssel 22 mars. Dammet hade knappt hunnit lägga sig innan han tog tillfället i akt att göra reklam för vapendirektivet, och uppmana EU:s ministerråd att ”inte ge efter för press från lobbygrupper”.^[1] Det handlade ju om trygghet och säkerhet.

Bara några timmar innan bomberna exploderade på Zaventem-flygplatsen i Bryssel hade Europaparlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd, IMCO, publicerat ett förslag till betänkande om vapendirektivet. Utskottet leds av Vicky Ford, en konservativ brittisk EU-parlamentariker som vann flera vapenägares förtroende med sin syrliga kritik av kommissionens ”otroligt dåligt formulerade”^[2] förslag.

IMCO gick visserligen på kommissionens linje att förbjuda semiautomatiska vapen. Däremot innehöll det, till vapenägarnas glädje, ett förslag att medlemsstater ska kunna bevilja undantag från förbudet, till exempel för jägare och sportskyttar. Förbudet begränsades också till semiautomatiska vapen som kan skjuta fler än 21 skott i rad om ett magasin med mer än 20 skott sätts in i vapnet.

Nackdelen med formuleringen är att ett enda vapen på några ögonblick skulle kunna förvandlas från lagligt till förbjudet till lagligt igen, bara genom att byta magasin.

Under tiden arbetade ministerrådet, den tredje EU-institutionen i lagstiftningsprocessen, med ett parallellt förslag. Sverige representerades av inrikesminister Anders Ygeman, som reste till Bryssel med uppdrag att driva riksdagens linje: Nej till tidsbegränsade vapenlicenser, nej till psykologiska undersökningar och nej till regler som är ”onödigt betungande eller ingripande för enskilda”.

EU får ständigt kritik för sin ogenomskinlighet. Vad som pågår bakom de olika institutionernas höga glas- och betongväggar i Bryssel är svårt för allmänheten att få veta något om. Ibland läcker dock papper ut. Det är långt ifrån alltid de ger ett bra intryck.

Våren 2016 läckte ett protokoll från arbetsgruppen Genval ut. Ministerrådet, där Ygeman ingår, sköter egentligen bara toppen av isberget i förhandlingarna. Mycket avgörs på tjänstemannanivå i någon av de hundratals arbetsgrupperna under rådet – i det här fallet i Genval.

Protokollet, ironiskt nog daterat 1 april, visar att Sverige inte var bland de länder som motsatte sig ett förbud mot semiautomatiska vapen. I stället ville Sverige förbjuda semiautomatiska vapen med en magasinskapacitet över fem skott.

Ett annat dokument som har cirkulerat på nätet är en instruktion till Sveriges Genval-förhandlare inför ett möte i början av februari. Instruktionerna handlar om vilka ståndpunkter Sverige ska driva. Man kunde vänta sig en upprepning av vad riksdagen hade beslutat. I stället är flera stycken maskade, så att texten inte går att läsa.

Ygeman fann sig själv i skottgluggen (bildligt talat, förstås) för oroliga vapenägare. Han hade tidigt sagt att han står på svenska jägares och sportskyttars sida, och han höll fast vid den linjen. När EU-ländernas inrikesministrar 10 juni klubbade ministerrådets ståndpunkt meddelade han stolt att ”vi har klarat att hålla jägare och sportskyttar skadelösa”.^[3]

Mycket riktigt ställde sig rådet bakom att sportskyttar ska få undantag från förbudet mot semiautomatiska vapen, om de uppfyller en gedigen kravlista. Däremot sänkte det gränsen för hur stora magasin långa skjutvapen får ha från 20 till 10. Den skytt som påträffas med ett större magasin än så föreslås förlora sin vapenlicens – eventuellt alla sina licenser.

Svenska vapenägare kände sig inte riktigt så skadeslösa som de påstods vara.

Ett par veckor senare vaknade Europa upp till nyheten att Storbritannien hade röstat för att lämna EU. Tanken på att Brexit skulle orsaka en dominoeffekt oroade Bryssel. ”Jag tror att man nu är mer lyhörd för åsikter och kritik efter Brexit”, sade Torbjörn Larsson, vice ordförande i Svenska Jägareförbundet, förhoppningsfullt till medlemstidningen Svensk Jakt.^[4]

Hösten kom, och kommissionen, parlamentet och rådet samlades i Bryssel för att enas om vapenägarnas framtid. Den sortens möten kallas trialogmöten och är i det närmaste hermetiskt förslutna. De förs bakom lyckta dörrar, finns inte med i offentliga dagordningar och inga anteckningar tas. Ytterst lite information sipprar ut till allmänheten.

Det stod dock klart att en skarp skiljelinje gick mellan kommissionen å ena sidan och parlamentet och rådet å andra sidan. Kommissionen, som inte är demokratiskt vald och därför har svagast incitament att följa eventuella opinionsvindar, gjorde sitt bästa för att hålla fast vid sitt förslag. Parlamentet och rådet drev på för en förmildrad lagstiftning.

Ibland förefaller kommissionen snarast vilja gå emot opinionen av princip. Den svenska Genval-förhandlaren Nils Hänninger skrev i en rapport från ett möte i februari 2016: ”[Kommissionen] sade att man fått många hat- och hotbrev om just kravet på läkarundersökningar, vilket gav ytterligare stöd för kravet på ett obligatorium.” Hat- och hotbrev är givetvis oacceptabla, men det är ändå ett konstigt resonemang att lagstiftning blir viktigare ju mer upprörande den är för medborgarna.

5 december bänkade sig de tre institutionerna för sitt fjärde och sista trialogmöte. Vicky Ford rapporterade i förväg till Europaparlamentet att hon och ministerrådets representanter var eniga om att sportskyttar ska kunna äga semiautomatiska vapen med hög magasinskapacitet trots förbudet. ”Parlamentet trycker på för detta och vi gör framsteg”, skrev hon på sin Facebooksida.

Kommissionen vek mycket riktigt ned sig. Semiautomatiska vapen kommer visserligen att förflyttas från den tungt reglerade till den i princip helt förbjudna kategorin i vapendirektivet, men medlemsstaterna kommer att få göra vissa undantag. Sportskyttar kan komma undan, förutsatt att de deltar i tävlingar eller tränar för att tävla.

Vad gäller magasinsstorleken gick kommissionen på rådets linje. Den jägare som påträffas med ett magasin med fler än elva skott kommer att förlora sin vapenlicens. De psykologiska kontrollerna blir frivilliga för medlemsländerna. Vad gäller tidsbegränsade licenser är läget fortfarande oklart. Texten är formulerad på ett sätt som lika gärna kan innebära att en ny ansökan måste göras vart femte år, som att det räcker med kontinuerliga kontroller av vapenägare mot polisens register.

– Det är inte säkert att de svenska politikerna har rätt i att vi kommer att kunna fortsätta som vi gör, förklarar Svenska Jägareförbundets jurist Ola Wälimaa. Det kan innebära problem. I Sverige finns ungefär två miljoner tillståndspliktiga vapen och vapendelar. Om de alla skulle behöva förnyas vart femte år innebär det 400 000 licensansökningar för polisen att hantera årligen. Det är en viss skillnad mot dagens 60–70 000 ansökningar om året.

– I Sverige har vi problem med långa handläggningstider på vapen som det är. Om man skulle ha den här nivån av magnitud på förändringar skulle det innebära en katastrof för licenssystemet som polisen har i dag, avslutar Wälimaa.

EU är inte färdigt ännu. I januari röstade IMCO ja till kompromissen från trialogmötena. Tisdag 14 mars kommer hela parlamentet att rösta, och det mesta pekar på att förslaget kommer att gå igenom. Alternativet är att det tuggas ett varv till av kommissionen, rådet och parlamentet, röstas ned ytterligare en gång, behandlas av en förlikningskommitté och röstas ned igen innan det nya vapendirektivet till slut kan skrotas. Det vore visserligen det bästa för vapenägarna, men är inte ett lockande alternativ för en majoritet av Europaparlamentarikerna.

Flera av dem är nöjda med vapendirektivet. Moderaten Anna Maria Corazza Bildt, vice ordförande för IMCO, menar att det vore direkt oansvarigt att rösta emot direktivet. Hon hör till dem som har lyckats förbättra kommissionens förslag radikalt, och hon är inte övertygad om att det skulle lyckas en gång till. I stället ser hon hellre att parlamentet röstar för vapendirektivet och att det sedan implementeras på ett sätt som inte gör svenska vapenägare någon skada.

Historien talar dock emot ett sådant scenario. Sverige är nitiskt vad gäller EU-lagstiftning och tenderar att tolka ”bör” som ”ska”. I den här sortens lagtext finns djävulen i detaljerna, och en lätt skiftning i en formulering kan innebära skillnaden mellan tillstånd och förbud. Dessutom finns en tendens hos nationella politiker i hela Europa att skylla sina egna impopulära beslut på Bryssel. Då riktas väljarnas ilska bort från dem själva, mot en avlägsen, förvirrande byråkrati.

– Man kan inte vara emot direktivet för att man är rädd för hur det ska genomföras i Sverige, kontrar Corazza Bildt. Hon sätter sitt hopp till Moderaterna och resten av Alliansen:

– Implementeringen av vapendirektivet i Sverige är ett ledarskapstest och vi kan inte förvänta oss ledarskapsförmågor från regeringen, tyvärr.

Turerna kring vapendirektivet har piskat upp ett missnöje bland en stor grupp medborgare, och det visar inga tecken på att lägga sig. Kommissionens ursprungliga förslag gjorde ett så svidande intryck att många fortfarande talar om det i stället för den nuvarande versionen. Även om parlamentet och rådet har lyckats förhandla bort de allvarligaste inskränkningarna, minns alla vilka intentioner kommissionen hade från början.

”När medborgarna märker av EU i sin vardag har något ofta blivit tokigt”, skrev den moderate Europaparlamentarikern Christofer Fjellner på sin blogg i somras.^[5] Det var vapendirektivet han syftade på. Själv tänker han visserligen rösta för det, men hans poäng kvarstår: EU är som bäst när det verkar utan att märkas. När effekten av politiken träffar vanliga människor, påminns de om hur långt det egentligen är till Bryssel – inte bara i geografiska termer, utan vad gäller inflytande.

Då vacklar legitimiteten, och det är ett problem för unionen. Dess rykte är redan slitet, och Storbritannien var inte det enda landet som sneglade mot dörren.

Vapenägarna är med andra ord inte ensamma om att förlora på vapendirektivet. EU har också tagit skada. Terrorister runt om i Europa, de som direktivet är tänkt att påverka, kommer däremot inte att märka av det. När semiautomatiska vapen med hög kapacitet med största sannolikhet snart förbjuds, kommer terroristerna förmodligen inte ens att känna till det.

---

Noter

1. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/video/juncker-after-brussels-terror-attacks-we-need-a-security-union/ ↑
2. https://www.youtube.com/watch?v=MHuMuBEr8Ac ↑
3. http://www.jaktjournalen.se/eus-ministrar-overens-om-vapendirektiv/ ↑
4. http://svenskjakt.se/start/nyhet/brexit-kan-paverka-vapendirektivet/ ↑
5. http://www.fjellner.eu/summerar-tankar-om-vapendirektivet/ ↑