Ett land för bidragstagare

I helgen kunde man återigen läsa om vad som blivit ett återkommande svenskt fenomen. En invandrare som arbetar i Sverige, ofta sedan många år tillbaka, slängs ut ur landet på bisarra grunder. Den här gången heter offret Naveed Ur Rahman och kom hit från Pakistan för att studera när han var 22. Sedan stannade han kvar och arbetade, fram tills nu. På grund av han för flera år sedan tjänade några kronor för lite i månaden har Migrationsverket beslutat att neka honom uppehållstillstånd.

Egentligen tjänade han inte ”för lite”, eftersom han uppenbarligen var beredd att ta anställning för den lön han fick, vilket i ett sunt system är det som räknas. Men i Sverige har tyvärr fackförbunden fått makt över vem som får arbetskraftsinvandra, en makt de missbrukar i sann ”go home”-anda (se Vaxholmskonflikten) för att hålla människor ute. Den som hyser några illusioner om fackens syn på arbetskraftsinvandrare kan exempelvis läsa denna debattartikel av Annelie Carlsson, fackligt förtroendevald i Kommunal, som menar att arbetskraftsinvandring är ”fackligt understödd trafficking”.

Om inte Migrationsöverdomstolen tar upp Naveed Ur Rahmans fall blir han den senaste i en lång rad personer som utvisas på grund av rent löjliga teknikaliteter.

Samma land som gärna utvisar invandrare som arbetar och gör rätt för sig, valde nyligen att låta 9 000 ensamkommande som fått avslag på sin asylansökan stanna förutsatt att de studerar eller har för avsikt att studera. Detta är alltså personer som saknar asylskäl – men som kommer att kosta skattebetalarna 2,9 miljarder kronor de kommande tre åren, och varav hälften beräknas vara arbetslösa fortfarande om nio år.

Man kan fråga sig om det verkligen är en så bra idé att utvisa dem som betalar skatt, när man samtidigt välkomnar personer som kommer att vara beroende av ekonomiskt stöd från staten.

Sverige framstår mer som ett land för bidragstagare än som ett land för självförsörjande.

Förutom att det inte är knivskarpt tänkt rent ekonomiskt, är det talande att det offentliga Sverige verkar vara mer villigt att välkomna bidragstagare än skattebetalare. Exempelvis har hemsidan Sweden.se, som drivs av Svenska Institutet med syfte att marknadsföra Sverige utomlands, fått uppmärksamhet för hur det gör reklam för Sverige som ett bidragsparadis. Under rubriken ”10 saker som gör Sverige familjevänligt” tipsas den som funderar över att flytta hit om möjligheten att stanna hemma rekordlänge med sina barn på någon annans bekostnad, om graviditetspenning, barnbidrag, flerbarnstillägg, ”gratis” utbildning, nästan ”gratis” sjukvård och så vidare.

Ironiskt nog listar Sweden.se även de starka rättigheter arbetare åtnjuter som den allra främsta orsaken att komma och arbeta i Sverige. Om de stackars hoppfulla som kommer hit för att arbeta bara visste hur svaga dessa rättigheter är för just dem.

Den Sverigebild som förmedlas, medvetet eller omedvetet, är att den som migrerar hit för att söka asyl är välkommen även när asylskäl saknas – men den som kommer hit för att arbeta inte behöver bekymra sig om att packa upp väskorna. Det är dysfunktionellt ur ett ekonomiskt perspektiv, och moraliskt är det direkt förkastligt. Sverige framstår mer som ett land för bidragstagare än som ett land för självförsörjande.