Ett äventyr i vårt inre
Själens biologi och vår fria vilja är en argumenterande upptäcktsfärd i vår kropp och vår hjärna. Tvärtemot att beröva oss tillvarons mystik öppnar Henrik Brändén dörren för en bättre förståelse för människan som den fascinerande skapelse hon är.
Vi människor har en fri vilja, det är rätt uppenbart både vid introspektion och när vi tittar på hur ett samhälle fungerar. Den är inte fri som i betydelsen fri från vårt biologiska arv och våra erfarenheter och alltså i stunden slumpmässig – och tur är väl det, då vore det inte min fria vilja. Den är inte heller fri i betydelsen enkel. Att bryta dåliga vanor och hålla fast vid vad vi föresätter oss är svårt – och våra tidigare och enklare val har ofta bidragit till att göra dem svårare.
Däremot fattar vi dagligen beslut baserade på erfarenhet, humör, vana och stundens ingivelse. De är påverkade av vår uppväxt, det kringliggande samhället och interaktionen med andra människor, men i hur hög grad detta ska tillåtas påverka är också en fråga om val. Detta är vår fria vilja som människor, och vi känner den väl.
Av denna anledning har jag länge varit uttråkad av både filosofisk och naturvetenskaplig diskussion där utgångspunkten ofta varit att determinismen är självklar och att vi snart är redo att kunna beskriva i närmare detalj hur det går till när människor väljer väg. Frågan har, för mig, snarare varit när vi närmar oss en naturvetenskaplig förklaring på det vi redan vet.
Lite rädd har jag förstås också varit för att de senare skulle ha rätt. Tänk om den ökade kunskapen om hjärnans vindlingar och vrår, och var exakt det händer saker när vi känner och tänker, skulle ge den där uttömmande beskrivningen som gjorde oss alla förutsägbara? Den där uppgiften om att vi har fattat beslutet långt före vårt medvetande hittat en anledning till det har skavt i mitt sinne, som sådana där jobbiga fakta som riskerar att trasa sönder ens fina slutsatser tenderar att göra.
Fri vilja förklarad och försvarad
Desto gladare blir jag därför av att läsa Henrik Brändéns populärvetenskapliga bok Själens biologi och vår fria vilja (Celanders förlag 2020). Eftersom jag starkt sympatiserar med författarens slutsatser kring vår fria vilja men har högst rudimentära egna kunskaper om biologi ska min entusiasm för boken förstås tas med vederbörliga nypor salt. Men jag läser den med en stigande känsla för hur oändligt fascinerande människan är.
Fattas bara annat när redan matematiken kring nervcellerna i vår hjärna – omkring 16 miljarder celler som var och en har 8000 kopplingar till andra celler och avger åtta vanliga och några ovanliga signalämnen i varierande dos – adderar till fler kombinationer än det finns atomer i universum. De används till de mest udda saker. Hos en amerikan aktiveras en specifik hjärncell varenda gång hen ser en bild av skådespelaren Jennifer Aniston. Människan är även utifrån naturvetenskaplig kunskap ett eget universum att utforska, och vi har bara börjat.
I tre delar tar sig Brändén an tre i hans tycke falska dualismer – kropp och själ, förnuft och känsla, arv och miljö – och förklarar pedagogiskt vad som talar för att separationen dem emellan är förvillande snarare än förklarande.
Att vår kropp via nervsystemet reagerar snabbare än vi blir medvetna om reaktionen utmynnar exempelvis, ihop med förståelsen av att kropp och medvetande båda hör till vårt jag och att våra beslut fattas genom interaktionen mellan olika medvetandenivåer i vår hjärna, till ett elegant argument för att vår fria vilja är just vår och inte någon annans, oavsett om den i stunden var medveten eller inte.
Brändén smashar hem poängen med följande retoriska fråga: ”Var det någon annan än Björn Borg som satte tennisracketen på precis rätt ställe när han långt innan han blev medveten om vad han gjorde dödade en tight serve i sin berömda sista Wimbledonfinal mot John McEnroe?” Förstås inte. Point, Brändén.
Argument mot att separera förnuft från känsla blir de stackare som fått den delen av hjärnan skadad där våra högst skilda emotionella reaktioner ser ut att vägas samman. Resultatet blir personer som förnuftsmässigt kan spalta upp och förstå beslutsalternativ och dess konsekvenser rent intellektuellt, men i avsaknad av känslan fattar de ofta idiotiska beslut eftersom ingenting framstår som viktigare än någonting annat. Utan känsloresponsen blir de likgiltiga inför resultatet. Förnuft utan känsla gör oss inte smartare som människor. Självklart inte heller det omvända, känsloimpulserna är många och flertydiga och en viktig del av människans långa mognadsprocess är att lära sig att förstå och bemästra vilka som ska ageras på och hur.
Många kommer säkert att ha störst utbyte av det tredje avsnittet, om arv och miljö, eftersom det är här många politiska skyttegravar grävts kring olika uppfattningar. Brändén tar sig orädd an sådana ”kontroversiella” och ”förbjudna” ämnen som exempelvis att svarta amerikaner hamnar lägre i IQ-test än vita och asiater, och visar att mycket talar för att också detta har sin förklaring i andra faktorer än något permanent arv. Exempelvis märks ingen skillnad mellan barn till svarta och vita amerikanska soldater som föddes i Tyskland efter andra världskriget. Likaså konstaterar han oförblommerat de många biologiska skillnaderna som följer kön och sexuell läggning, men förklarar också att de är beskaffade som genomsnittliga skillnader med stor variation och alltså säger väldigt lite om individen och vad som är normalt i biologisk mening. Mycket förklaras i slutänden också av vad vi kan och får göra och ge utlopp för i ett samhälle, vilket tar oss tillbaka till interaktionen mellan arv och miljö.
Dygder och individualism
Snarare än att fastna i politisk laddade kunskapsfält tycker jag att boken framför allt vidgar insikterna kring värdet av individualism och dygdemoral.
Gud blir som alltid med ökad kunskap en tilltagande överflödig hypotes. Här visas att inte heller vår fria vilja springer ur något utomvärldsligt, utan tvärtom högst påtagligt från vår egen fysiska kropp. Detta följer förvisso i stort lagbundenhet och är inget obegripligt kaos, men berövar oss inte heller ovisshet och överraskning. De individuella variationerna är oändliga och snarare än att göra vår förståelse rätlinjig och tråkig bjuder boken på flera ”åh fan!”-ögonblick för den lagom oinvigde.
Vår inre pluralism stämmer väl överens med klassisk dygdemoral som den formulerats av tänkare från Aristoteles till Ayn Rand
Inget i en biologisk kartläggning av vår hjärna och dess funktioner berövar oss den fascination, mystik om man så vill, som jag tror får humanistiskt lagda att ibland dra sig för naturvetenskapliga förklaringar. Att upplösa dualismer slutar inte i enfald (annat än vid diagnoser där någon del tar över och dominerar), inte heller i kaotisk mångfald (annat än i de fall då känslorna är utslagna och vi är utelämnade åt förnuftet allena), utan i en sant livgivande pluralism.
Denna vår inre pluralism stämmer i mitt tycke oerhört väl överens med klassisk dygdemoral som den formulerats av tänkare från Aristoteles till Ayn Rand och Deirdre McCloskey i modern tid. Mycket av livets äventyr handlar om att finna en hygglig balans mellan olika saker som alla är viktiga komponenter av ett gott liv: utbildning och en produktiv yrkeskarriär, kärlek, sex och familjebildning, vänner, fritidsintressen, träning, lekfullhet och avkoppling. Även om det finns tydliga principer för rätt och fel kan de förverkligas och balanseras på många goda sätt. Tvärtemot att vara en smal stig finns breda principer om det goda, det sanna och det sköna som tillåter en mängd sätt att blomstra på som människa. Moralen är ett spännande område där nyfikenhet och upptäckande är viktigt och där inte alla svar är givna på förhand, och den gäller danandet av vår egen person lika mycket som vårt beteende gentemot andra.
Insikterna om det värdefulla i ömsesidigt berikande mänskliga relationer är också hos dessa dygdemoralens tänkare betydligt bättre utvecklade än de basala begrepp som boken laborerar med i ett ganska blekt kapitel om moral. Mänskliga relationer ligger i en människas rationella egenintresse och andra människor är avgörande för ett gott liv. Men bara på vissa villkor, där frivillighet och ömsesidighet, trots att vi ofta kommer att göra fel, är den i mitt tycke bästa samhälleliga grunden för mänsklig utveckling.
Utilitarismens förmätna kalkyl
Människans kompetens att ständigt balansera och vara på väg mot flera goda ambitioner som i sig är helt olika, delvis överlappande och delvis motsatta, är moralens förlängning av vårt sinnes sammanvägning av olika känslor. Redan denna process som den beskrivs i boken demonstrerar att utilitarismen, ambitionen att maximera lycka och minimera lidande för alla människor/kännande varelser, är en förmäten kalkyl.
De egna känslornas komplexitet är betydligt rikare: lycka låter sig inte reduceras till summan av njutningar eller minimerandet av lidande. Redan uppskattandet av musik eller en måltid består av en komposition av olika samvarierande ingredienser, varav några som för sig låter eller smakar direkt illa.
Sammanvägningen av känslor och val av handlingar är dessutom något vi ständigt övar på, och något högst personligt. Att tro att något liknande kan göras för allt och alla utifrån en både grovt förenklad och ändå omöjligt komplex ekvation är att hoppa över alla väsentliga steg på vägen.
Utilitarismen saknar också den känslans intelligens som Brändén visar värdet av. Man kan utföra dess avancerade nyttokalkyler baserade på förenklade överslag, men det finns ingen enda människa som brinner för att genomföra resultatet, hur mycket vi än nickar bifall till den utförda ekvationens lösning.
Författaren, som inte gör någon hemlighet av sina egna tolerant socialdemokratiska/ socialliberala sympatier, skulle säkert invända att jag är starkt predestinerad utifrån vad jag läst och hur mina tankebanor redan formats att landa i en sådan slutsats. Vi har alla en tendens att se mönster, vare sig de finns eller inte, och särskilt när de bekräftar något vi redan anser. Det är alldeles korrekt. Så är det också min slutsats utifrån mina tankar, och andra är fria att invända. Själens biologi och vår fria vilja är hursomhelst en utmärkt bok att diskutera utifrån.