Etablissemangsvänsterns blinda fläck
Vänsterpartiet är tillsynes oförmöget att markera mot sin egen våldsamma svans, och arbetarrörelsens organisationer samarbetar med aktivister som uppmanar till våld. Ändå är medieintresset för våldsvänstern ljummet. Stora tidningar försöker rentav tona ned våldsverkarnas ideologiska hemvist.
Reaktionerna på min ledartext om nazister och vänsterextremister lät inte vänta på sig. Samtidigt som min mejlkorg började fyllas av mer eller mindre hotfulla meddelanden från nazister och deras apologeter, för att jag haft mage att skriva kritiskt om Nordiska Motståndsrörelsen, drog etablissemangsvänstern igång sitt maskineri i sociala medier.
Aftonbladet mobiliserade både en ledarskribent och sin utrikesredaktör i sin strävan att misstänkliggöra min artikel. Den som uppmärksammar vänstervåldet förminskar nazismen, heter det, som om det hela vore ett nollsummespel.
Utrikesredaktören hävdar att Aftonbladet visst bevakat händelserna i Hamburg, med ett antal reportrar på plats. Ändå har tidningen misslyckats med att beskriva de närvarande svenskarnas inblandning i våldsamheterna, än mindre deras kopplingar till arbetarrörelsen och den svenska etablissemangsvänstern.
I stället är det, som så ofta nuförtiden, ledarskribenter som får utföra det journalistiska hantverket, där nyhetsredaktionerna misslyckas. På Göteborgs-Postens ledarsida kan vi läsa om hur förberedelserna inför kravallerna, med uppmaningar att delta i kravaller skedde i samarbete med Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), en av den socialdemokratiska arbetarrörelsens anrikaste institutioner. Sådana saker ”missade” alla de stora nyhetsredaktionerna.
I stället är det, som så ofta nuförtiden, ledarskribenter som får utföra det journalistiska hantverket, där nyhetsredaktionerna misslyckas.
I stället har Aftonbladet på ledarplats och i krönikeform arbetat hårt med att tona ned den ideologiska hemvisten hos våldsverkarna som skövlade Hamburg. Kolumnisten Wolfgang Hansson menade att vänsteraktivisterna i själva verket mest liknade fotbollshuliganer, det vill säga att deras drivkraft inte var politisk, och på ledarplats skrev den tillförordnade politiska redaktören att kravallerna inte var socialism.
Det är ett resonemang av samma slag som ofta möter den som kritiserar kommunismens illgärningar: Sovjetkommunismen var inte riktig kommunism, Kulturrevolutionen i Kina var inte riktig kommunism, Dödens fält i Kambodja var inte riktig kommunism, Nordkorea, Kuba, och alla andra kommuniststater genom historien var inte heller riktig kommunism.
Det är ett resonemang av samma slag som ofta möter den som kritiserar kommunismens illgärningar.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Ali Esbati menade att jag försökte ”tona ned nazism” för att jag skrev kritiskt om bevakningen av vänsterkravallerna, vilka han själv sammanfattade som ”när nån krossar skyltfönster”. I Riksdagsledamotens värld är en skövlad stadskärna och över 400 skadade poliser att jämställa med att ”krossa skyltfönster”.
Man hade kunnat tänka sig att en företrädare med en sådan lättsinnig inställning till politiskt våld skulle vara en belastning för Vänsterpartiet och att partiledaren skulle känna ett behov av att markera avstånd. I stället skämtade Jonas Sjöstedt bort det hela genom att hänvisa till en trevlig semester han haft i Hamburg.
När man skriver om de organiserade nazisterna kommer hatet och hoten från anonyma mejladresser och hemliga telefonnummer. När man kritiserar den antidemokratiska vänstern är det i stället riksdagsledamöter och ledarskribenter som rycker ut för att trivialisera.
När man kritiserar den antidemokratiska vänstern är det i stället riksdagsledamöter och ledarskribenter som rycker ut för att trivialisera.
Under Almedalsveckan underströk samtliga partiledare sin avsky för nazismen. Det var bra. Svenska medier och partier är bra på att bevaka och markera avstånd mot den organiserade våldsbejakande nazismen, men när det kommer till den våldsamma vänstern finns fortfarande mycket kvar att göra.