Endera är man med Alliansen, eller mot den

Alliansen ligger av allt att döma på sin dödsbädd. Sedan 9 september har den fått konstgjord andning, och nu står de borgerliga partiledarna och diskuterar huruvida de ska stänga av de livsuppehållande funktionerna. Är det värt att försöka rädda Alliansen, eller dags för de borgerliga partierna att börja slåss om arvet i stället?

Om det senare inträffar, vill förstås ingen partiledare vara den som bär skulden för att den konstgjorda andningen stängdes av. Det skulle se dåligt ut, med tanke på att Alliansen trots allt varit rätt populär. Därför är det viktigt för oss åskådare att komma ihåg att oavsett vad som påstås, är det den som drar ur sladden som drar ur sladden. Ingen annan.

På onsdag röstar riksdagen om huruvida den ska tolerera Ulf Kristersson som statsminister. Eftersom det enda han behöver är att inte få hälften av riksdagen mot sig, måste en majoritet av riksdagsledamöterna aktivt rösta nej. Med andra ord: För att de rödgröna ska kunna fälla Ulf Kristersson måste endera Sverigedemokraterna eller Centerpartiet rösta emot honom. De är båda tillräckligt stora för att var för sig skapa en majoritet tillsammans med de rödgröna.

Det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna kommer att rösta för Kristersson, eller ens lägga ned sina röster. Förra veckan hotade Jimmie Åkesson med att trycka på den röda knappen om inte Ulf Kristersson gör någon form av eftergifter till hans parti. Åkesson har dock inte makten att ta död på Alliansen. Hans parti utgör ett separat block som bara kan försöka påverka, men inte fatta beslut om, Alliansens vara eller icke vara.

Vad Lööf tycker är orimligt är alltså att ledaren för den allians hennes parti ingår i bildar en alliansregering.

Tyvärr finns det inte heller några garantier för att Centerpartiet kommer att rösta för Ulf Kristersson. Det är desto konstigare, eftersom partiet är en del av Alliansen och gick till val på att bilda en alliansregering, vilket Annie Lööf senast förra veckan bekräftade. I samma intervju påpekade hon även att det ”är rimligt att man gör det man sade innan även efter valet”. Det borde alltså inte råda några frågetecken i frågan huruvida hon vill bilda en alliansregering.

Problemet är bara att hon i samma intervju kallade Kristerssons försök att bli statsminister ”olyckligt och orimligt”. När hon sade det var Kristerssons senaste bud att han helst ville bilda en alliansregering, men om ett eller flera allianspartier inte längre vill bilda regering med honom är hans andrahandsalternativ en regering med de allianspartier som återstår. Vad Lööf tycker är orimligt är alltså att ledaren för den allians hennes parti ingår i bildar en alliansregering.

Hon verkar försöka porträttera situationen som att Kristersson splittrar Alliansen genom att pressa henne att ingå i en regering som Sverigedemokraterna eventuellt skulle rösta ja till. Här passar ord som ”olyckligt och orimligt” bättre in. Det var olyckligt att Centerpartiet gick till val på motstridiga vallöften: Att bilda en alliansregering och att aldrig ta stöd av SD, trots att Alliansen är i minoritet och aldrig skulle få Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets stöd. Talet om en överenskommelse med Miljöpartiet är en tunn dimridå, eftersom dess 16 mandat inte skulle räcka till för att ge Alliansen majoritet.

Och för ett parti som ingår i Alliansen är det orimligt att varken vilja sitta i en alliansregering eller ens stödja andra allianspartier – och samtidigt låta påskina att det är någon annan som sliter sönder Alliansen. I den kommande statsministeromröstningen är man endera med Alliansen eller mot den. Det är den som lämnar sin egen allians och aktivt röstar ned den som drar ur sladden och låter den dö. Ingen annan.