En utväg ur vabruarifällan
Den politiska utvecklingen går mot ständigt mer utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring. Konsekvensen blir att föräldrar får ett allt snävare utrymme att göra alternativa val. Den utvecklingen måste vändas.
”Nu har vi nyss repat oss från influensan. Och så kommer det meddelande om att det går löss, magsjuka och vattkoppor på förskolan.” En lätt desperat förälder i Facebookflödet vittnar om en vardag som är bekant för många. Det låter ju inte klokt. Måste det vara så här? Visst, små barn får lätt infektioner av olika slag. Men apotekskedjans reklambudskap, ”Visste du att vabruari brukade kallas februari förr i tiden?”, antyder att det åtminstone fanns en tid när saker såg annorlunda ut.
Jag är varken epidemiolog eller förskolepedagog. Men enligt studier gjorda i Danmark, som svenska Socialstyrelsen refererar till, är risken för förskolebarn att bli sjuka nästan sju gånger högre än för barn som mest vistas hemma.
Det är inte så konstigt att föräldrar kan ledsna när den ena infektionen avlöser den andra. För arbetsgivare innebär det att vabbande anställda plötsligt kan utebli från jobbet. I ärlighetens namn låter det inte särskilt roligt för barnen heller. Tänk dig att dagligen forslas iväg till ett ställe där du riskerar både springmask och svinkoppor.
Tänk dig att dagligen forslas iväg till ett ställe där du riskerar både springmask och svinkoppor.
Så, vad är lösningen? Jag vet inte. Kanske borde småbarnsföräldrar ta ut semestern i februari? Kanske borde föräldrar vara hemma längre med barnen? Kanske är det inte självklart att förskola ska vara den dominerande barnomsorgsformen? Kanske borde det finnas sjukis, dit de som är krassliga får gå?
Framför allt borde det finnas större möjligheter för människor att pröva olika lösningar. Varje tid och kultur tycks ha sina egna, oerhört bestämda, idéer om barnomsorg. I Belgien, upplyser en kompis, är det självklart att lämna barnen till barnomsorg när de är tre månader gamla. Här vore detta förstås fullkomligt otänkbart. Barn ska ju inte börja förskolan förrän de fyllt ett och ett halvt år. Men efter det är det å andra sidan nästan otänkbart att de inte ska gå där. Förskolan är, som bekant, central i barnens pedagogiska utveckling och för kvinnornas frigörelse, samt ekonomiskt gynnsam för både familjer och samhälle i stort. (Har man tagit med vabruari i den kalkylen?)
Men vänta nu… Sverige har en exceptionellt omfattande föräldraförsäkring. Sitter jag här och pläderar för att denna ska utökas? Kanske till och med för ett införande av Socialdemokraternas familjevecka?
Tvärtom! Den är ett exempel på precis samma politiska micklande. Å ena sidan byggs förskolan ständigt ut. Obligatorisk förskola från två år, föreslår Nils Karlsson i Dagens Samhälle (1/2). Visserligen är en filosof och före detta kommunalråd (MP) är ingen tung makthavare. Men han kan mycket väl komma att få rätt. 1998 var 61 procent av alla barn mellan ett och fem år inskrivna i förskolan. 20 år senare var siffran 84 procent.
Sedan i höstas omfattas förskoleklassen av skolplikt. Regeringsunderlaget Liberalerna vill införa obligatorium redan från tre år, åtminstone för nyanlända barn. Och så vidare.
Å andra sidan vill Socialdemokraterna införa en extra ledighetsvecka, per förälder och år. Utöver föräldrapenningens 480 dagar. Och vab-dagar. Och maxtaxa. Generöst, brukar det sägas. Men allt är förstås skattefinansierat. Vilket innebär oerhört små ekonomiska frihetsgrader för den som vill inrätta vardagen på ett annat sätt.
En nyutkommen rapport från Företagarna, ”Föräldrafällan 2.0”, skildrar exempelvis hur illa detta system är anpassat för småföretagare, som har svårt att ta ut föräldraledighet, men som ändå måste bidra till att finansiera den.
Där skissas på en så kallad opt-out-lösning. Ett förslag är till exempel att företagare får möjlighet att själva bygga upp buffertar och ta ansvar för sin sociala trygghet, men i gengäld betalar lägre, eller inga, sociala avgifter. Den möjligheten borde finnas även för andra föräldrar.