Idéer Essä
En renässans för en humanistisk liberalism
Liberaler behöver hitta tillbaka till ideologins humanistiska rötter. Henrik Dalgard har läst Francis Fukuyamas nya bok Liberalism and its Discontents, och skriver om varför liberaler bör sluta låta som Gordon Gekko.
Ända sedan han skrev essän The End of History and the Last Man (1992) har Francis Fukuyama varit en av vår tids mest kända och citerade statsvetare. I sin senaste bok Liberalism and its Discontents (2022) ger han sig in i debatten om liberalismens kris. Det är en debatt som kan spåras tillbaka till 2016, och valet av Donald Trump och Storbritanniens utträde ur EU. Liberaler började idka självkritik när man såg hur människor vände sig mot de liberala institutioner som byggs upp efter Berlinmurens fall. Framförallt Patrick J. Deneens kritiska bok Why Liberalism Failed (2018) resulterade i en rad texter och böcker som försökte ställa en diagnos på varför liberalismen fick allt fler fiender och allt färre vänner.
Det är utifrån denna diskussion Fukuyama i mörka ordalag skriver sin prolog. Enligt den amerikanska statsvetaren har liberalismen inte bara fått fler fiender utan liberala institutioner och liberal politik har under en tid varit på tillbakagång. Politiska fri- och rättigheter har enligt Freedom House Index fallit runt om i världen de senaste femton åren, och liberala institutioner utmanas av en populistisk höger samtidigt som liberala kärnvärden kritiseras av en identitetspolitik vänster.
Det är en problembeskrivning som är ofta förekommande i den politiska debatten. I bokens inledning presenterar dock Fukuyama en mindre förekommande poäng genom att göra en distinktion mellan liberalism och demokrati. Liberalism är framförallt en legal doktrin byggd kring maktdelning och upprätthållandet av individens fri- och rättigheter. Demokrati å andra sidan åsyftar folkstyre som tar sig uttryck genom fria val. Enligt Fukuyama är det liberala institutioner som är under attack snarare än demokratin. Det är en god poäng. Både den populistiska högern och vänstern har bredare demokratiideal än liberaler, och vill se ett större inflytande för den omedelbara folkviljan på bekostnad av maktdelning och lagstyre.
För att ge en mer konkret teoretisk definition av liberalismen spårar Fukuyama dess idéer tillbaka genom historien. Det är här han är som bäst. Få kan likt Fukuyama på ett enkelt och tydligt sätt beskriva komplexa idéers utveckling genom århundradena, och för att vara statsvetare är han bra på att placera in idéer i deras historiska kontexter.
Liberalismens startpunkt kan enligt Fukuyama spåras tillbaka till 1600-talets mitt. Det var en tid då Europa under drygt 150 år präglats av bittra religiösa konflikter, något som kom att påverka tidens liberala tänkare. Istället för att använda staten och dess tvångsmedel för att upprätta det goda livet med religiösa doktriner som mall sökte de skydda livet i sig. Och istället för att etablera den enda sanna tron försökte de konstruera ett system där människor kunde leva sida vid sida utan att slå ihjäl varandra.
Det var bland annat utifrån detta perspektiv John Locke i Avhandlingen om styrelseskicket argumenterade för att varje människa hade rätt till liv, frihet och egendom. Och det var den föreställningen Thomas Jefferson hade i tankarna när han hundra år senare skrev de klassiskt inledande textraderna i den amerikanska självständighetsförklaringen: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”
Maktdelning, individuella rättigheter och tolerans är ideologins bärande principer
Liberalismen är enligt Fukuyama med andra ord en politisk doktrin vars primära syfte är att begränsa politisk maktutövning och maximera den enskildes rätt och valmöjligheter. Maktdelning, individuella rättigheter och tolerans är ideologins bärande principer.
Fukuyamas förmåga att konkretisera komplexa idéer syns även när han ska beskriva liberalismens två huvudkritiker i form av den identitära vänstern och den populistiska högern. Framförallt sammanfattar han i ett stycke problemet med debatten om det som brukar benämnas som kritisk teori och postmodernism:
In recent years, there has been a noisy fight in the United States over ”critical race theory” and other critical theories related to ethnicity, gender, gender preferences, and other issues. Contemporary avatars of critical theory are more popularized and political advocates than they are serious intellectuals making sustained arguments, and their right wing critics (the vast majority of whom have not read a word of critical theory) are even worse.
Istället för de halmgubbar om postmodernism och kritisk teori som ofta förekommer på ledarsidor i Sverige, går Fukuyama i dialog med några av teoriernas förgrundsfigurer, och läsaren ges en kort introduktion till tänkare som Saussure, Foucault och Derrida. De presenterar alla enligt Fukuyama en relevant kritik av liberalismen. När de liberala principerna först formulerades var det inte som ett direkt brott mot den gamla tiden. Det fanns fortfarande, och finns fortfarande, kvar sociala maktordningar som begränsar individers möjligheter.
Att fördomar, rasism och snäva sociala roller existerar bör dock inte vara en anledning till att förkasta den liberala doktrinen. De liberala principerna var början på en frigörelse av individen från maktordningar och regleringar, och den kritiska teorins verktyg bör snarare användas för att demaskera och motverka begränsande strukturer inom det liberala ramverket.
På precis samma sätt går Fukuyama i dialog med konservatismens och populismens kritiker. Exempelvis ger han den kommunitära kritiken en poäng genom att erkänna att det liberala ramverket kan te sig kallt och tomt på betydelsefulla gemenskaper. Lösningen ligger dock återigen i att inte förkasta de liberala principerna och gå tillbaka till en tid där staten genom kyrkan fyllde människors liv med en påtvingad mening, utan att människor själva bör fylla ramverket.
Fukuyama beskriver vidare att orsaken till att liberalismen idag har så många kritiker inte har att göra med den liberala doktrinen i sig utan vad den utvecklats till: under efterkrigstiden fick liberalismen ett allt mer ekonomistiskt fokus, den blev kall och stelbent och utvecklades till den dogmatiska nyliberalismen. Här blir Fukuyama förvånansvärt slapp, och faller märkligt nog offer för de myter och halmgubbar som ständigt dyker upp i diskussionen runt begreppet nyliberalism.
Läs också:
Det största felslutet Fukuyama gör är att beskriva nyliberalismen som en radikal dogmatisk doktrin där liberaler började få en blind tro på en helt fri marknad. Här misslyckas Fukuyama med att göra det han gör väl i bokens inledande idéhistoriska kapitel – att placera idéer i dess historiska kontext. I västvärldens länder präglades efterkrigstiden av expanderade välfärdsstater, ständigt ökande skattenivåer, utökade statlig utgifter och en tilltagande byråkratisering.
När 1970-talskrisen slog till stod man inte bara inför stagnation utan också inför en statlig byråkrati som blivit så omfattande och stelbent att människor uppfattade den som kvävande. Det var i denna kontext som ekonomer likt Milton Friedman föreslog sina marknadsekonomiska reformer. De som brukar beskrivas som nyliberala tänkare var enbart extrema om 1970-talets byråkratiserade högskattesamhälle betraktas som det normala.
Många nyliberala nationalekonomer var långt mer pragmatiska än sina motsvarigheter under 1800-talet. De vände sig till marknaden och dess mekanismer för att hitta sätt att effektivisera en statlig byråkrati som hade blivit ett hot mot människors handlingsfrihet snarare än en garant för den.
Liberaler har låtit som Gordon Gekko
Det finns dock ett spår av sanning i Fukuyamas beskrivning av utvecklingen av liberalismen – liberaler har blivit för ekonomistiska. Liberalismen anklagas ofta av sina kritiker för att vara en kall ideologi som enbart utgår från individens egenintresse. Det är en orättvis kritik, men likväl en bild liberaler själva hjälpt till att skapa. I försvaret för sin ideologi har liberaler de senaste decennierna ofta hänvisat till effektiviseringar, goda makroekonomiska effekter och arbetslinjen. Man har låtit lite som en nationalekonomisk Gordon Gekko – marknadsekonomi och liberalism är bra för att den leder till goda effekter.
Det handlar inte om att tron på vad den fria marknaden kan åstadkomma är felaktig utan att försvaret för den, och liberalismen i stort, i för hög grad utgjorts av effektivitetsargument. Det är inget fel med att hänvisa till effektivitet men försvaret för liberalismen och marknadsekonomin måste även utgöras av andra värden.
Här utgör Deirdre McCloskey, som Fukuyama hänvisar till friskt i sin bok, en god utgångspunkt. I sin omfångsrika trilogi The Bourgeois Era (2006-2017) beskriver hon hur marknadsekonomins framväxt och den industriella revolutionen hängde samman med ett brett värderingsskifte.
Den gamla aristokratiska moralen började ersättas med nya ”borgerliga dygder”. Hederlighet och hänseende kom inte längre från att tillhöra rätt släkt eller rida ut i krig, det följde från att hålla det man lovat och ta ansvar för sitt liv. En människas karaktär började bedömas utifrån hur hon handlade i världen snarare än den ståndsbaserade börden. Det var ett värderingsskifte där kommersiell aktivitet och marknader var något man började se upp till istället för att, likt tidigare, förakta.
McCloskey beskriver hur detta värderingsskiftet syns i den framväxande borgerliga litteraturen. Istället för att skildra adelsmän i hovets korridorer och kungars prövningar på slagfältet, började författare, poeter och skådespelare porträttera den framväxande medelklassens vardag: hur människor i ett nytt mer fritt samhälle behövde väga olika värden mot varandra och aktivt handla för att leva ett gott liv. På så sätt visar McCloskey att den moderna marknadsekonomin, och framväxten av den, inte bara bygger på rationellt egenintresse, utan även en rad olika dygder, som rättvisa, hederlighet, hopp och rationalitet.
Om liberalismen inte ska bli beskylld för att vara en kall ekonomistisk ram bör ett sådant perspektiv vara en självklar del i försvaret av den liberala ideologin. Man bör först och främst i högre grad komplettera effektivitetsargumenten genom att återvända till det Fukuyama menar är liberalismens grund – försvaret för tolerans, individens frihet och rättigheter, principer som gör det möjligt för människor med olika uppfattningar om det goda livet att leva sida vid sida.
Som Fukuyama påpekar utgör dessa principer dock enbart en ram för individen att verka inom. Liberaler bör kanske även försöka fylla denna ram med innehåll. Här kan hjälp hämtas från den borgerliga litteratur som McCloskey menar porträtterar människor som gjorde just det. Liberaler borde kanske inte bara referera till nationalekonomer och filosofer utan också till Johan Henric Kellgrens dikter, Carl Jonas Love Almqvists romaner och Henrik Ibsens pjäser. Det är i alla fall en början.