En progressiv fingerfälla

Från det intimt personliga till det brännande aktuella leder Hynek Pallas läsaren i sin essäsamling Ex: Migrationsmemoar 1977–2018 (2018, Atlas). Man får följa författaren och professorn i filmvetenskap från barndomens första grubblerier om att vara annorlunda till de övertygade och bearbetade tankarna kring migration. Pallas följer en klassisk dramaturgi där de tidiga åren i Gottsunda utanför Uppsala, präglade av föräldrarnas exil- och dissitentstatus, blir till stötestenar i ungdomens identitetsskapande.

Med åren öppnas vägarna, rent fysiskt genom järnridåns fall, till sammanhang i det nygamla landet Tjeckien och familjens berättelser där. Om mormodern som levde i fem olika nationsbildningar trots att hon bara flyttade tjugofem kilometer under sitt liv. Och om släkten som flydde för eller gick under i nazisternas jakt på avvikande.

Pallas varvar scener som format hans syn på migration med ställningstaganden och öppna funderingar. Det är ett effektivt grepp som gör boken tillgänglig och engagerande. I en svensk debatt som präglas av framvaskandet av konsensus och monolitiska sanningar – en åt gången! – är boken en välkommen fördjupning. Inte minst passagerna om hur Sverige kom att omfamna mångkulturen som ideal.

Den är som så många av våra ansträngningar ett resultat av föräldrakärlek. Pallas ser en tangent som sträcker in i en möjlig framtid där hans barn inte ses som verkligt svenska och kan komma att behandlas illa för det. Därför gör han nu vad han kan för att varna för farorna. Hotet som han identifierat är nationalism och främlingsfientlighet.

Genom sin bakgrund har han insyn i både Sveriges och Tjeckiens moderna utveckling och kan jämföra dessa. Trots att ländernas nittonhundratal varit mycket olika resor menar han att det finns skäl att vara vaksam på utvecklingen i Sverige. Den typ av inskränkthet som han sett i Tjeckien finns även här, i sverigedemokratiska bruksorter. Nu gäller det att inte låta hela Sverige bli en bruksort i det internationella samfundet.

I dagens postmoderna värld krävs inte mycket för att människor skall tappa tron på mänskliga rättigheter.

Pallas noterar att entusiasmen inför internationella konventioner och påskrifter lyser med sin frånvaro i dagens Sverige. Han når dock aldrig riktigt fram till hur det kommer sig. I en passage nämner han att vi faktiskt skrivit på Genèvekonventionen och inte kan neka flyktingar utan vidare. Senare i boken nämner han Helsingforskonferensen 1975 som gav mod åt individer i diktaturer att hävda sina mänskliga rättigheter ”medvetna om att demokratiska länder stod som garanter”.

Det är en nyckelmening i boken. Under de senaste tjugofem åren har dessa garantier visat sig vara tämligen kostsamma, och färre är beredda att utsträcka dem. Saken har inte hjälpts av att Kina och andra totalitära stater inte ser ut att liberaliseras trots intensiv handel. Krigen i Afghanistan och Irak och de efterföljande insatserna för att samla länderna under de mänskliga rättigheternas paraply har blottat svagheten i dagens version av mänskliga rättigheter. De har sin förankring i ett trovärdigt våldskapital och inte i en allmän övertygelse om människans okränkbara värde och värdighet.

Allt färre i väst tror på objektiva värden eller på en naturrätt grundad i kristendomens världsbild. När man började tala om mänskliga rättigheter var det med denna naturrätt som utgångspunkt. I dagens postmoderna värld krävs inte mycket för att människor skall tappa tron på mänskliga rättigheter, då de har kommit att kopplas till internationella auktoriteters möjligheter att utdöma sanktioner mot den som förgriper sig på dessa rättigheter, i stället för djupt grundade moraliska övertygelser.

När till exempel FN upplevs som handlingsförlamat eller hycklande i vilka nationer som skall sättas på plats drabbar det tilltron till de mänskliga rättigheterna. I det läget framstår sedvanerätten i gamla nationer som ett mer pålitligt sätt att värna individens rätt. En sådan inställning gör det också lättare att leva med att andra länder mer eller mindre långt bort inte visar samma intresse för demokrati eller universella rättigheter.

Kristendomen är en kraft som under århundraden har krävt av människor att de värnar de svaga.

Hur skall man då öka förtroendet för universella rättigheter? Pallas faller in i rollen som förmanare när han skall ta sig an frågan. Han noterar att människor både i Tjeckien och Sverige, två av Europas mest sekulariserade länder, nyligen har börjat tala om sina länder som kristna eller delar av en kristen kultur. Detta är förstås något som har skett i mötet med ”den andre” i form av muslimska invandrare. Pallas ser det yrvakna identitetsskapandet som cyniskt och ett tillfälligt bakslag för framåtskridandet. En otrygg majoritetsbefolkning som tar sin tillflykt till gamla urholkade myter kommer bli farlig för minoritetsgrupper och stå i vägen för inkluderande identiteter, om man skall tro författaren.

Oron är inte obefogad men analysen är grund. Kristendomen är en kraft som under århundraden har krävt av människor att de värnar de svaga. Dess världsbild var också den som en gång i tiden utgjorde grunden för dagens krisande mänskliga rättigheter. Att människor söker sin identitet i en kristen kultur behöver inte vara något negativt för den som vill återupprätta universella rättigheter. Det paradoxala i detta är att framstegsvurmare ofta riktat in sig just på den traditionella kristendomen i Europa när de sökt undanröja hindren för den moderna världen och inkluderande identiteter.

Mönstret går igen när Pallas skriver om den akademiska disciplinen kritiska vithetsstudier som han är en del av och ”white rage”, reaktionerna på den samma. Pallas lägger ett stort ansvar på bruksortens människor, att de skall omfamna en allt vagare humanism och låta sig dissekeras utan knot. Problemet med att kritiskt granska människor för deras oreflekterade liv är att man då ställer dem inför valet mellan att leva i förkrosselse inför det som granskningen blottlägger och att omfamna rollen som nu inte längre omedvetet rasistiska monster.

Både i USA och på kontinenten kan man se hur identitetsvänstern och -högern göder varandra på detta sätt. Det är oklart hur Pallas ser på sin roll i detta. Ibland måste man göra sin ståndpunkt tydlig även om den kan motverka ens syften. Migrationsmemoar 1977–2018 är en bok som bidrar till fördjupning av debatten och förståelse för en del ståndpunkter, men det är också en skrift som lär bidra till den utveckling som författaren uttryckligen vill motverka.