En ny mördare vid rodret i Zimbabwe

Välsignade är de som följer regeringens lagar, ty deras tid på jorden kommer att förlängas. Men ve dem som samarbetar med dissidenterna, ty vi skall sannerligen förkorta deras tid på jorden.

Dessa ödesmättade ord uttalades den 4 april 1983 av dåvarande säkerhetsministern i Zimbabwe, Emmerson Mnangagwa. Zimbabwes nya president.

Mnangagwa gick direkt från ord till handling och beordrade den mordkampanj i landet som har gått till historien som Gukurahundi. Vinden som skiljer agnarna från vetet, betyder det. Det var en operation som riktades direkt mot dem som påstods stödja oppositionspartiet Zapu under ledning av Joshua Nkomo.

Den militära styrka som utförde kampanjen mot Zapu och dess påstådda allierade hette Femte brigaden. Det var en specialenhet under högsta befäl av president Robert Mugabe. Brigaden hade skapats som ett direkt resultat av de personliga kontakterna mellan Mugabe och Nordkoreas dåvarande ledare Kim Il sung. De två männen hade stött ihop i Jugoslavien vid Josip Titos begravning. Kim Il sung hade föreslagit Mugabe att nordkoreanska militära experter, som visste att hantera dissidenter, skulle träna upp zimbabwiska elitsoldater med uppgift att slå mot oppositionen i landet. Femte brigaden ingick alltså inte i den reguljära armén.

Joshua Nkomo och hans parti Zapu hade sitt starkaste stöd i den del av landet som heter Matabeleland. Där inleddes terrorn våren 1983 och taktiken gick ut på att skrämma civilbefolkningen att ta avstånd från Zapu. Nkomos hem vandaliserades av Femte brigaden, tre anställda i huset mördades. Nkomo själv befann sig på annan ort men var inte sen att uppfatta skriften på väggen. Han flydde till exil i Storbritannien.

Under mitten av 1980-talet mördades omkring 20 000 människor i Matabeleland.

Därefter inleddes mordvågen i Matabeleland. De berättelser som framkom när överlevande lyckades ta sig därifrån handlade om groteska brott mot civila. Emmerson Mnangagwa höll ett massmöte i den norra delen av Matabeleland och inskärpte då för den samlade publiken att regeringen hade för avsikt att bränna alla byar som var ”infekterade med dissidenter”, som han uttryckte det. Han tillade att kampanjen mot dissidenterna bara kunde lyckas om den infrastruktur som skyddade dem förstördes. Han beskrev dissidenterna som kackerlackor och jämförde Femte brigaden med DDT som skulle utplåna dem.

Budskapet gick inte att misstolka. Under mitten av 1980-talet mördades omkring 20 000 människor i Matabeleland, enligt de uppskattningar som har gjorts.  

Terrorn framstod som en militärkampanj men egentligen var den av ren politisk art. Syftet var att en gång för alla slå fast att politisk opposition inte var tillåten i Mugabes Zimbabwe. Den som effektuerade detta var Emmerson Mnangagwa. Mugabe hade redan innan han fick makten i landet uttalat att flerpartisystemet var en onödig lyx, och att Zimbabwes folk skulle behöva lära sig den läxan ifall det var så att de inte redan kunde den.

Många författare har skrivit om mordkampanjen Gukurahundi, en av de mest namnkunniga är David Coltart vars 640-sidiga bok The Struggle Continues är en extremt detaljerad skildring av Zimbabwe under 50 år. Coltart är vit zimbabwier, jurist till yrket och satt under en period i parlamentet för oppositionspartiet MDC. Hans professionella bedömning är att mordkampanjen under 1980-talet skall betecknas som en ansats till folkmord, eftersom den var så exakt inriktad på ndebelefolket.

Vad visste då omvärlden om Mugabes och Mnangagwas mord på delar av den egna befolkningen? Zimbabwe betraktades allmänt som ett sällsynt lyckat exempel på svart befrielsekamp i Afrika. Storbritannien i synnerhet hade starka kopplingar till landet som hade varit en brittisk kronkoloni och under lång tid lockat britter att bosätta sig där. Den bekymmersamma perioden från 1965 till 1980 då Rhodesia, som landet då hette, styrdes av en illegitim vit minoritetsregering som hade utropat en ensidig självständighet ville alla glömma när Robert Mugabe tog makten. Britterna var mycket angelägna om att utveckla goda relationer till det nya styret. Detta gjorde att högt uppsatta politiska beslutsfattare bestämde sig för att se mellan fingrarna med Mugabes brott.

När Rhodesia blev Zimbabwe och Robert Mugabe fick makten erhöll landet 100 miljoner kronor i svenskt bistånd.

Den brittiske högste kommissionären – motsvarighet till ambassadör – Robin Byatt skrev i ett telegram i juni 1983 till sina överordnade i London att Zimbabwe var viktigt för Storbritannien på grund av ekonomiska och strategiska intressen, och att det var angeläget att undvika en massutflyttning av vita zimbabwier. Dessutom, skrev Byatt, var landet en bastion mot sovjetiskt inflytande i regionen. Zimbabwe stöddes ju av Kina.

Både brittiska Sunday Times och The Observer rapporterade om mordvågen i Zimbabwe, den senare citerade ögonvittnen med ohyggliga berättelser. I mars 1983 skulle brittiska BBC göra en dokumentärfilm om situationen och Byatt anklagade då journalisterna för att vara alltför negativa och sensationsinriktade. Dåvarande brittiske utrikesministern Geoffrey Howe visste inte vad han skulle tro och bad om Byatts reaktion på en artikel i amerikanska Newsweek som utförligt hade skildrat Femte brigadens mördande. Byatt sade att artikelförfattaren hade rykte om sig att vara sensationsinriktad.

”Femte brigaden har förvisso varit brutal men brittiska höga militära bedömare har intrycket att den inte står utom kontroll”, skrev Byatt.

Enligt historikern Stuart Doran var den här attityden allmän i diplomatiska kretsar i Zimbabwe. Han skriver att det inte bara var britterna som svalde Mugabes propaganda. Det hade blivit en vana, menar han, många andra västerländska diplomater gjorde likadant.

Sverige hade stött motståndskampen i Rhodesia under lång tid. Både Zanu och Zapu fick omfattande bistånd; Sverige blev det mest generösa landet i västvärlden. När Rhodesia blev Zimbabwe och Robert Mugabe fick makten erhöll landet 100 miljoner kronor i svenskt bistånd. Stödet ökades sedan kraftigt under hela 1980-talet. Robert Mugabe var inget mindre än en idol i svenska biståndskretsar. Han hade starka personliga band till Olof Palme och många andra ledande svenska politiker, de flesta socialdemokrater men även folkpartister.

Den sydafrikanska apartheidpolitiken fördömdes kraftfullt av den svenska regeringen samtidigt som mördandet i Zimbabwe beskrevs som att folk hade ”kommit i kläm”.

När nyheterna om mordvågen i Matabeleland nådde Sverige kände sig Sida och svenska regeringen föranledda att kommentera det hela. Jan Cedergren på Sida, tidigare chef för biståndskontoret i Zimbabwe, skrev 1983 en artikel i tidningen Rapport från Sida. ”I jakten på s.k. dissidenter har regeringsstyrkor gått hårt fram i de södra delarna av landet. Som vanligt har civilbefolkningen kommit i kläm. I bakgrunden skymtar traditionell misstro mellan Mugabetrogna shonagrupper och Nkomotrogna ndebeles”, skrev han.

”Det har aldrig varit tal om att avbryta biståndet”, skrev Jan Cedergren vidare. ”Ett så dramatiskt beslut vore en regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att använda biståndet som politiskt påtryckningsmedel.”

Att avbryta biståndet skulle alltså vara mer dramatiskt än att fortsätta stödja en regering som ägnade sig åt massmord på delar av den egna befolkningen. ”Det är Sidas styrelses och regeringens sak att bedöma vilken inrikespolitisk situation som skulle motivera att biståndet helt avbröts och vilka intressen som skulle gagnas av detta. Den senaste utvecklingen tyder inte på att den situationen är aktuell”, fastslog Jan Cedergren.

Mördandet var alltså välkänt i Sverige, även om det förringades från allra högsta ort. Det är här värt att notera att svensk politik gentemot Afrika är synonym med bistånd. De tjänstemän inom Sida som agerar och uttalar sig gör så i egenskap av representanter för en fastlagd svensk politisk linje.

Jan Cedergrens ord innehåller en isande kyla och man måste fundera över varför Sverige valde att reagera på så olika sätt på de dramatiska världshändelserna under 1970- och 80-talen. Kuppen mot Salvador Allende i Chile 1973 och förföljelsen mot dennes anhängare fick mycket stor uppmärksamhet i Sverige. Svenska regeringen fördömde kuppmakaren Pinochet i hårdaste möjliga ordalag. Ett par år senare iscensatte den kommunistiska militärjuntan i Etiopien en terrorkampanj mot sin egen befolkning, och kvitterade samtidigt ut svenskt bistånd. Utan svensk kritik.

Den sydafrikanska apartheidpolitiken fördömdes kraftfullt av den svenska regeringen samtidigt som mördandet i Zimbabwe beskrevs som att folk hade ”kommit i kläm”.

Västerländska diplomater svalde i allmänhet Mugabes propaganda.

Jag har alltid hävdat att den svenska regeringen i sina reaktioner och fördömanden inte har drivits av omsorg om offren, utan snarare har beaktat förövarens identitet och i vilken relation Sverige har stått till vederbörande. Vänsterinriktade regeringar har i allmänhet sluppit svensk kritik.

Nu när Mugabe är borta och Mnangagwa skall ta över blir det angeläget för somliga att snygga till historieskrivningen. När jag onsdagen 22 november lät mig intervjuas i Sveriges Radios P1 Morgon, påpekade jag att Sverige har en historisk skuld för att vi överförde biståndspengar till Zimbabwe samtidigt som mördandet pågick. Att Sverige i praktiken var med och finansierade mördandet. Det föranledde Sten Rylander, tidigare svensk ambassadör i Zimbabwe, att på sin Facebooksida skriva att mitt uttalande var orimligt. ”Läget var komplicerat och oklart och vi visste länge mindre än vad vi borde ha vetat tidigare. I princip intog vi samma hållning som andra i det internationella biståndssamfundet”, skrev Rylander.

Men Rylanders påstående stämmer ju inte. Läget var inte oklart. Vittnesmålen fanns där och de publicerades i en mängd internationella tidningar. En av dem som nu intygar det är Ola Säll, mångårig Sydafrikakorrespondent för Svenska Dagbladet som i en replik till Rylander skriver: ”Sten, massakrerna publicerades i detalj världen runt redan 1983. Svenskt bistånd till statskassan frigjorde Mugabes resurser till arméns framfart i Matabeleland. Jag var själv i Matabeleland under massakrerna och delar Bengts åsikt.”

Rylanders påpekande att Sverige intog samma hållning som andra i det internationella biståndssamfundet är intressant. Det stämmer med det som den tidigare nämnde historikern Stuart Doran skrev, att västerländska diplomater i allmänhet svalde Mugabes propaganda. I det svenska fallet sannolikt därför att det passade den svenska positionen så väl. Sanningen var ju så obekväm. Bland diplomater och biståndsfolk i Zimbabwe gällde nog den gamla principen att det är tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam.

Zimbabwe betraktades allmänt som ett sällsynt lyckat exempel på svart befrielsekamp i Afrika.

Den 11 februari 1989 reste statsminister Ingvar Carlsson till Zimbabwe på officiellt besök. Dagen därpå rapporterade Dagens Nyheter om hur han blivit mottagen. Hans värdar utgick ifrån att han hemma i Sverige var föremål för samma Koreainspirerade personkult som Robert Mugabe, och ville därför hänga upp stora porträtt på statsministern utmed kortegevägen från flygplatsen in till huvudstaden.

Det undanbad sig Ingvar Carlsson. Han framhöll dock att besöket var angeläget eftersom ”Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra”.

Då hade mördandet i Matabeleland varit känt i sex år.