Jag vill inleda denna text med följande påstående: vi behöver en liberalism som på allvar funderar över den nationella gemenskapens tillstånd, betydelse och utmaningar i vår tid, globaliseringens, IT-revolutionens och migrationens tid.

Merparten av texten ägnas åt att underbygga detta påstående och laborera kring liberalismens tillkortakommanden och möjligheter i detta sammanhang. I avslutningen kommer också ”rosens namn” att beröras, det vill säga hur vi bäst kan benämna ett liberalt alternativ till de politiska strömningarna som på sistone har frodats kring frågan om nationen.

Jag vill utgå i min argumentation från den essä som den framstående liberala tänkaren Timothy Garton Ash publicerade i tidskriften Prospect i december 2020. I texten som hade rubriken “The future of liberalism” resonerar Garton Ash kring den slående diskrepansen som finns mellan 1990-talets optimistiska liberala tongångar och utvecklingen i en tydlig illiberal riktning som har präglat 2000-talets inledande decennier. Man kan väl säga att ingenting blev så som vi liberaler hade tänkt och önskat efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut. Det är inte liberalismen som firar triumfer i våra dagar, utan olika former av trångsynt nationalism, konservatism och populism.

Det är denna sorgliga utveckling som Garton Ash tar upp och hans slutsats är att det som har inträffat beror, åtminstone till viss del, på den nutida liberalismens tillkortakommanden, inte minst vad gäller frågan om nationen och den nationella gemenskapen.

I texten påminner Garton Ash oss om en reflektion som Pierre Hassner, en briljant politisk filosof som var född i Rumänien och verksam i Frankrike, gjorde redan 1991. Mitt i de liberala illusionernas storhetstid varnade Hassner för att ”vi inte får glömma att mänskligheten inte bara kan leva av frihet och universalism”. De strömningar som ledde till nationalism och socialism skulle säkerligen återkomma. Han förutsåg och namngav dem: längtan efter gemenskap och identitet å ena sidan, och efter jämlikhet och solidaritet, å andra.

Dessa varnande ord har besannats, inte minst på grund av en samhällsutveckling där alla dessa så viktiga dimensioner, gemenskap, identitet, jämlikhet och solidaritet, har hotats eller försvagats på ett markant sätt. 

Ta som exempel den på så många sätt avgörande ekonomiska jämlikheten. Här har utvecklingen gått i en riktning mot växande inkomstklyftor inom länderna, där oproportionerligt mycket av de vinster som har gjorts under globaliseringens snabba frammarsch har koncentrerats hos vissa redan privilegierade samhällsgrupper. En långvarig utveckling mot växande ekonomisk jämlikhet bröts på 1970-talet i de gamla industrialiserade västdemokratierna och det blev uppenbart att det fanns vinnare men också förlorare i den pågående globaliseringsprocessen.

Denna utveckling försvagade i sin tur känslan av gemenskap och solidaritet inom dessa länder, men också grunderna för mångas trygghet och identitet, ofta starkt relaterade till ett visst yrke, en industri, en lokal gemenskap och inte minst en social ställning som många inte längre var i stånd att upprätthålla. Det blev allt fler, särskilt bland de traditionella industriarbetarna, som började anse att de politiska, kulturella och ekonomiska eliterna höll på att lämna dem i sticket.

En sådan utveckling hade tidigt uppmärksammats av nationalekonomen Robert Reich, som 1991 publicerade boken The Work of Nations, ett i detta sammanhang banbrytande verk. Han skrev om utvecklingen i USA, men hans utsagor skulle så småningom göra sig gällande i allt fler utvecklade länder.

Reich, som 1992 blev Bill Clintons arbetsmarknadsminister, menade att nationen inte längre hängde ihop, den var inte längre ett slags gemensamt skepp, där i stort sett alla samhällsgruppers välstånd steg eller sjönk samtidigt. Nationen hade i stället splittrats i flera mindre farkoster, några som raskt seglade framåt med hjälp av globaliseringens mäktiga vågor och andra som höll på att kapsejsa. I de gynnade farkosterna åkte de som behärskade de nya teknikerna: högst rörliga och välutbildade individer som efterfrågades och kunde finna sig väl till pass på många olika håll i den globala ekonomin. I de sjunkande fartygen åkte merparten av de gamla rutinarbetarna, vars arbetsplatser utlokaliserades och vars löner pressades ned av konkurrensen från hundratals miljoner nya arbetare från de stora asiatiska utvecklingsländerna.

I detta sammanhang varnade Robert Reich för elitens eventuella svek mot det som han betraktade som ”varje nations främsta politiska uppgift” i framtiden, nämligen ”att ta itu med den globala ekonomins centrifugala krafter som sliter på de band som förenar medborgarna”. 

***

För en annan framstående författare, Christopher Lasch, vars mycket omtalade bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin publicerades 1994, kort efter författarens bortgång, var eliternas svek ett faktum. I denna bok skriver han om framväxten av ”en klass av kosmopoliter”, som förlorat såväl kontakten som känslan av ansvar för och solidaritet med resten av nationen. I USA:s fall var det ”medelamerikanen”, det vill säga de vanliga arbetarklassamerikanerna, som den nya eliten av globetrotters föraktfullt betraktade, med Lasch egna ord, som ”efterblivna på det teknologiska området, politiskt reaktionära, bigotta i sin sexualmoral, med medioker smak, självbelåtna och trångsynta, tråkiga och gammalmodiga”.

Lasch beskriver framväxten av ”en klass av kosmopoliter”, som förlorat känslan av ansvar för och solidariteten med resten av nationen.

Denna ekonomiska och inte minst kulturella klyvning av de gamla nationella gemenskaperna var densamma som britten David Goodhart lyfte fram drygt 20 år senare i en lysande text som publicerades i mars 2017 i Financial Times med den fyndiga rubriken ”Why I left my London liberal tribe” (texten publicerades senare samma år i svensk översättning i Axess med rubriken ”Jag har gjort slut”).

Goodhart, som själv betecknar sig som postliberal, laborerar med ett begreppspar som skulle vinna stor framgång: å ena sidan står de människor som trivs var som helst, ”anywheres” kallar han dem eller ”varsomhelstarna” som det blev på svenska. Det handlar om välutbildade och rörliga kosmopoliter, som uppskattar oberoende och flexibilitet, ofta unga individer från storstadsmiljöer som London, New York eller Stockholm. Å andra sidan står de individer som är mer rotade någonstans, mindre rörliga och lägre utbildade, dessa ”somewheres” eller ”någonstansare” som ofta är bosatta i medelstora städer eller mindre orter, som prioriterar grupptillhörighet och trygghet, som ser både sina utkomstmöjligheter och sina existentiella livsvillkor hotade av globaliseringen och invandringen, de som, för att säga det kort, saknar nationen och en elit som bryr sig om dem. 

Enligt Goodhart, är det just denna fundamentala klyfta som kan förklara så omskakande och oväntade politiska händelser som Storbritanniens Brexit eller valet av Donald Trump som USA:s president. Och vi kan tillägga att de allt större väljargrupperna som har röstat på exempelvis Marine Le Pen i Frankrike eller på Sverigedemokraterna hos oss har, sociologiskt men också kulturellt och värderingsmässigt, mycket gemensamt med de som röstade på Brexit eller Donald Trump. 

På detta vis kan vi konstatera att det eliternas uppror som Christopher Lasch varnade för i slutändan har gett upphov till ett motsatt uppror, massornas uppror, ”la rebelión de las masas”, för att begagna mig av spanjoren Ortega y Gassets berömda boktitel. Det handlar om en protest mot det som uppfattas som eliternas svekfulla likgiltighet, ett desperat rop på den skyddande och solidariska nationens återkomst som ofta kanaliseras av populistiska ledare och rörelser.

***

Låt mig nu återgå till Garton Ash. Han menar att liberaler radikalt har misslyckats både med att förstå det som har inträffat och att erbjuda övertygande svar till den utveckling som här har skisserats. Enligt honom handlar det “om vilka gemenskaper som liberaler har favoriserat, och vilka de har negligerat. Medan vi med rätta har ägnat mycket uppmärksamhet åt den andra halvan av världen under de senaste årtiondena, har vi kosmopolitiska liberaler ägnat alldeles för lite uppmärksamhet åt den andra halvan av våra egna samhällen. Vi pratar mycket om ‘den internationella gemenskapen’, men väldigt lite om den ‘nationella gemenskapen’.”

Det motiverar hans plädering för en ”förnyad liberalism” där nationen och den liberala patriotismen spelar en central roll. Det kan låta uppseendeväckande och till och med hädiskt i många liberala öron, men det är egentligen ingen nyhet i liberalismens idéhistoria och Garton Ash lyfter med all rätt upp kontinuiteten med 1800-talets klassiska liberalism, den liberalism som inte fruktade nationen utan såg den som de frihetliga principernas naturliga säte. 

Om den samtida liberalismens blindhet inför nationens centrala betydelse i våra dagar skriver han några varnande ord av största betydelse: ”nationen är alldeles för viktig, och alltför stark i dess emotionella appell, för att bli lämnad åt nationalisterna.” Därför menar han att vi liberaler borde stå för ”en inkluderande liberal patriotism (…) som kan omfamna medborgare med en mångfald identiteter” inom ramen för ”en öppen, positiv och varmhjärtad version av nationen”. 

Samma varning har utfärdats av Francis Fukuyama i den läsvärda boken Liberalism and Its Discontents, som publicerades förra året. Enligt Fukuyama kommer det främsta hotet mot liberalismen inifrån, från en extrem och ensidig tolkning av liberalismens grundläggande principer som borde problematiseras och nyanseras. Detta gäller inte minst den liberala universalismen, som ofta tenderar att nedvärdera och bagatellisera det särpräglade och partikulära, det som skiljer olika mänskliga grupper sinsemellan. 

Som barn av upplysningen är liberalerna måna om att framhäva människans gemensamma natur och se sig själva som i första hand världsmedborgare. Det leder ofta till svårigheter att framhäva det unika, det särskiljande och värdefulla i den egna nationella identiteten och likaså till en tendens att betrakta all patriotism som ett beklagligt eller till och med ett farligt avsteg från den upplysta kosmopolitens idealbild. 

Om detta skriver Fukuyama följande: ”Liberalerna har tenderat att rygga tillbaka inför appellerna till patriotism och till försvar för den kulturella traditionen. Det borde de inte göra (…) deras tendens att förringa den nationella identiteten har gjort det möjligt för extremhögern att lägga beslag på den.”

Att offentligt vara stolt över att vara svensk och framhäva värdet av våra kulturtraditioner har inte varit rumsrent.

Fukuyama har givetvis inte haft Sverige i tankarna, men hans ord platsar oerhört väl hos oss. Att offentligt vara stolt över att vara svensk och framhäva värdet av våra kulturtraditioner har inte varit riktigt rumsrent. Till och med viftandet med den svenska flaggan – om man bortser från idrottsevenemang där den blågula stoltheten fritt får komma till uttryck – har oftast varit suspekt och nära nog monopoliserats av högerextrema grupperingar. 

Nåväl, som ett sätt att sammanfatta de tankegångar som hittills har berörts kan man säga att det handlar om det som är vår tids avgörande predikament. I globaliseringens och migrationens tidevarv är grunderna för både samhällssammanhållningen och våra nationella identiteter satta under stor press. Den sociala sammanhållningen och dess yttersta garant, den nationella staten, luckras upp av svårt kontrollerbara flöden av information, kapital, teknologi, varor, tjänster och, inte minst, människor. Suveräniteten och lojaliteten, tidigare så starkt bundna till det nationella, flyttas numera både uppåt, mot det transnationella, och nedåt, mot det lokala, två dimensioner som mycket väl kan förstärka varandra och som man lätt kan observera i samband med dagens migrationsfenomen. 

Det är just denna utveckling som, även om det kan låta paradoxalt vid första påseendet, utgör grunden till det nationellas och nationalismens återkomst, ty allt fler saknar den typ av gemenskap, både materiell, kulturell och symbolisk, som nationen, alla dess brister till trots, kunde erbjuda. Också konservatismens återkomst kan ses som en reaktion mot såväl den pågående upplösningen av de nationella gemenskaperna som ett febrilt förändringstempo där, för att säga det med Karl Marx kända ord från Kommunistiska manifestet, ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”. 

Mitt i detta virrvarr av snabba förändringar som obönhörligen håller på att omstöpa vår värld trängtar många efter det kända och det trygga, som i deras tycke har gått förlorat. Det är så myterna om det förflutna danas och kan komma att få en ansenlig kraft. På det viset kan en idealiserad föreställning om det som en gång varit – Per Albins mytomspunna folkhem i vårt fall – komma att spela en viktig roll i utformningen av det som kommer att bli. För Sveriges del kan såväl utmaningen som längtan bli extra stora eftersom både den etnisk-kulturella samhörigheten och den trygghetsskapande nationella staten har varit så framträdande företeelser. 

***

Om vi nu fortsätter med det svenska är det nödvändigt att lägga till en specifik referens till den mycket omfattande invandringen som landet har upplevt under det senaste halvseklet och till vårt sätt att hantera densamma, en aspekt som är ytterst relevant med tanke på landets historia och dess, i ett komparativt perspektiv, rätt så unika etniska och kulturella förhållanden. 

Som bekant har Sveriges etniska sammansättning på några decennier förändrats på ett avgörande sätt. En mycket stor invandring har förpassat landets homogenitet till historien. Ett av Sveriges mest karakteristiska drag som nation hör idag till det förflutna. Det har gett upphov till ett stort gap mellan landet som det var och landet som det är, mellan det kulturella och institutionella arvet som det enhetliga Sverige lämnade efter sig och det oerhört mångfacetterade och på många sätt djupt splittrade samhället vi har idag. Att överbrygga detta gap är enligt min mening vår viktigaste, men också vår svåraste politiska uppgift.

Det som komplicerar situationen än mer är sättet vi har valt för att hantera invandringen, särskilt den invandring som kommit till oss från kulturellt sett avlägsna områden som i många fall präglas av samhällsstrukturer och kulturmönster som inte bara skiljer sig från det som är karakteristiskt för ett modernt och jämställt samhälle, utan som står i skarp konflikt mot allt det som vi brukar betrakta som icke förhandlingsbara liberala principer. 

Efter andra världskriget rörde sig svensk integrationspolitik, som vi vet, från ett spontant assimilationsperspektiv i riktning mot en växande acceptans av den etnisk-kulturella mångfalden. Under 1970-talet mynnade denna utveckling ut i en utopisk multikulturalistisk vision, där vitt skilda kulturer och etniska grupper, inklusive den svenska, tillmättes lika värde och rätt att existera jämsides. Senare, under 2000-talets första decennier, förvärrades det hela när det alltmer påtagliga integrationsmisslyckandet bortförklarades med hänvisning till en överallt närvarande strukturell rasism. Det var skuldbeläggandets tid och den svenska majoritetsbefolkningen fick bära dumstruten. Till sist var det klanväldet, hedersvåldet, den hotande islamistiska närvaron, gängkriminalitetens utbredning, sprängningarna och det dödliga skjutandet som förändrade premisserna för hela integrationsdebatten och gjorde narr av mångfaldsmystiken och dylika svärmerier.

I en bakåtblickande betraktelse kan man säga att den mest problematiska aspekten av utmönstrandet av assimilationsperspektivet var att betydelsen av det svenska, i bred kulturell mening, nedtonades eller försvann. Incitamenten att lära sig språket och likaså att ta till sig eller åtminstone begripa sig på de kulturella och värderingsmässiga grunderna på vilka det svenska samhället vilar försvagades avsevärt. Att det inte ställdes några som helst krav angående språk- och samhällskunskap för att kunna få bli svensk medborgare är ett talande exempel på den dåvarande tidsandan.

Samtidigt kan det konstateras att det faktiskt blev en mångfald, men inte alls av den idylliska sorten som man hade föreställt sig. Det var i stället utanförskapets dystopiska mångfald som växte fram. Följden av detta, utöver allt det som direkt hör ihop med utanförskapets utbredning, har varit en renässans för ett perspektiv där det gemensamma, det som enar, det som åter skulle kunna göra Sverige till en trygg nation som hänger ihop, står i förgrunden. 

Detta bejakande av den nationella gemenskapen kommer att utgöra det viktigaste villkoret för politiska projekt som vill vara relevanta i framtiden.

Detta bejakande av den nationella gemenskapen kommer i min mening att utgöra det absolut viktigaste villkoret för politiska projekt som vill vara relevanta i framtiden, det vill säga som inte nöjer sig med att bli en smula apart klubb för en liten och med all sannolikhet krympande skara likasinnade.

Det är bakgrunden till att jag i Svenska Dagbladet nyligen formulerade mitt förslag om ”en mångfaldsbejakande liberal nationalism” som alternativ till två andra, föga liberala politiska projekt i det som kommer att bli en avgörande debatt om vilken typ av nation som vi skulle vilja bygga upp och försvara. 

Det första alternativet är ett nationellt projekt utan etnisk-kulturell mångfald. Det är vad Sverigedemokraterna alltid har stått för. Budskapet är enkelt och tydligt och det ger partiet dess stora diskursiva styrka. Det handlar om ett konsekvent etnonationalistiskt projekt som, för att använda Björn Östbrings definition i boken Nationalstaten (2022), ”strävar efter ett samhälle präglat av en enda genomgripande social och kulturell identitet, av homogena traditioner och värden i alla aspekter av samhället och samhällsmedlemmarnas liv”. 

En mittfåra mellan assimilation och acceptansen av en bred etnisk-kulturell mångfald utgör socialdemokratins naturliga position i detta sammanhang, men den kan också locka till sig en mer konservativt lagd del av borgerligheten. I socialdemokratins fall skulle det sammanfalla med partiets långvariga strävan efter att begränsa den medborgerliga valfriheten och förstärka den politiska kontrollen över många av individens viktigaste livsval. I den nationella samlingens och den starka gemenskapens namn skulle betydelsen av den offentliga sektorns enhetliggörande lösningar kunna framhävas med kraft. Det skulle representera en moderniserad återgång till folkhemsandan, som dessutom kan klinga väl med Per Albin Hanssons kända fosterländska appeller. På det viset skulle Tage Erlanders ”starka samhälle” få en explicit nationalistisk touch garnerad med lite pittoresk mångfald. Det är just denna inriktning som man redan idag kan utläsa av Magdalena Anderssons ”jag älskar Sverige-retorik”, som så tydligt skiljer sig från till exempel Mona Sahlins parodiska förlöjligande av det svenska.

Det tredje alternativet, en mångfaldsbejakande, liberal nationalism eller liberal patriotism om man så vill, är det som vi liberaler borde kunna stå för. 

Det handlar om att framhäva behovet av en stark svensk nationell gemenskap, som kräver lojalitet och vilar på gemensamma kulturella referensramar, och samtidigt inte exkluderar de individer och grupper som bejakar den allmänt gällande samhällskulturen men vill hålla vid liv en annorlunda etnicitet, både i det privata och genom en aktiv föreningsverksamhet. Det helt avgörande i ett sådant perspektiv är att hindra att denna mångfaldsvänliga hållning från att omvandlas till en plattform för sekteristiska och separatistiska strävanden. Genom att vara stenhårda mot den mångfald som underminerar den nationella gemenskapen kan man vinna acceptans för en bred och berikande mångfald.

***

Till sist några korta ord om rosens namn; man får inte glömma att det är rosen och inte dess namn som är det viktiga. Vad är då bästa sättet att benämna ett liberalt perspektiv som bejakar både nationen och den mångfald som inte hotar dess sammanhållning? 

Under lång tid föredrog jag, precis som Garton Ash gör, liberal patriotism som bästa möjliga benämning och noga undvek alla positiva referenser till nationalismen. 1900-talets sorgliga historia vägde tungt i detta val av begrepp. Så jag förstår mycket väl de som tvekar inför att använda ordet nationalism och som vid första anblicken tycker att uttrycket ”liberal nationalism” låter, som statsvetaren Gina Gustavsson, vår ledande forskare i ämnet, påmint oss, lika motsägelsefullt som ”en vänlig rottweiler”. 

Men i mitt fall kom jag, efter en hel del vånda, till slutsatsen att det inte bara är meningslöst utan rent av kontraproduktivt att låta det explicita bejakandet av den nationella gemenskapens värde, som är nationalismens egentliga kärna, förvaltas av trångsynta och djupt antiliberala partier eller rörelser. Nationen är fortfarande i dag, och kommer så att förbli under överskådlig tid, den i särklass viktigaste politiska arenan för det sociala livets organisering och dessutom den som bäst kan stå mot de krafter som i dag vill splittra vår samhällsgemenskap. Utan nationen får vi tyvärr inte en idyllisk postnationell ordning, utan en värld av stammar och klaner, av separatistiska mikrosamhällen och maffior, av lokala hövdingar och herrar i ett slags återfeudaliserat samhälle. 

Utan en enande identitet på nationell nivå, utan gemensamma berättelser, utan ett starkt och stolt ”vi svenskar” som samlar oss alla bort om idrottsarenorna, får vi inte ett samhälle av vidsynta kosmopoliter, utan en mångfald sekteristiska identiteter och en splittrande identitetskamp, där det som vi inte delar med varandra, som hudfärg, religion, ursprung, etnicitet, sexuell läggning, livsstil eller politiska preferenser, blir den överordnade identitetsprincipen.

Det vill jag verkligen inte ha och ingen liberal borde vilja ha en sådan ordning där den individuella friheten skulle bli första offret. Liberalernas historiska kamp för en enad nation handlade om just detta. Det får vi inte glömma i våra utfordrande dagar.

Detta är grunden till min plädering för ett liberalt alternativ som erbjuder ett civiliserat och tolerant sätt att bejaka och vara stolta över den nationella gemenskapen som vi hör till, en liberal vision om en inkluderande, öppen och solidarisk nation, som stolt bejakar sin historia men än mer sin framtid: en nationalism utan chauvinistiska eller främlingsfientliga böjelser, en stark men lugn nationell identitet som ger oss den trygghet som behövs för att möta och samarbeta med andra utan rädsla.

Omslagsfoto: Midjourney