En berättelse om utbrändhet

Tim Bergling, eller Avicii som han snarare är känd som, tog världen med storm när hiten ”Levels” släpptes år 2011. Fler hits blev det med bland annat ”Wake me up” och ”Hey Brother”. Plötsligt var den unga killen från Östermalm efterfrågad på festivaler runt om på jordklotet. Konsertbokningar trillade in en efter en. Fest och party blev vardag. Skräpmat och alkohol var alltid tillgängliga under de långa turnéresorna. Och mitt i allt detta fortsatte Bergling att producera ny musik.

Filmen Avicii: True Stories är berättelsen om Tim Berglings framgångsrika karriär. Men den som väntar sig en djupdykning i Aviciis musikaliska arbete får nog förbereda sig för något helt annat. Eller jo, visst får man bakom scenen-material från produktionen av några av Aviciis största hits.

Avicii: True Stories är dock snarare en berättelse om kändisskapets baksidor. Vad döljer sig bakom de positiva och livsbejakande inläggen i kändisarnas sociala medier? Är de verkligen alltid så glada, lyckliga och tillfredsställda som de försöker ge sken av med sina ljusa Instagram-filter?

Så verkar det i alla fall inte ha varit för Tim Bergling.

Avicii: True Stories är dock snarare en berättelse om kändisskapets baksidor.

Regissören Levan Tsikurishvili låter oss följa en människa som plågas konstant under sina långa turnéer. Inte nog med Avicii känner sig stressad, han har även svårt att varva ner. Tim Bergling är en arbetsnarkoman som jobbar med att producera ny musik när han egentligen bör vara ledig. Till och med när han är inskriven på sjukhus för magproblem får vi se honom knappa runt på sin laptop.

De som har erfarenheter av utbrändhet vet mycket väl vad som väntar när stressen och ångesten tar över.

Kraschen. ​

Avicii: True Stories är en djupstudie i ämnet utbrändhet. Filmen är uppdelad i tre delar och regissören Levan Tsikurishvili följer Aviici genom lyckliga och jobbiga stunder. Vi får en snabb genomgång av hur Berglings karriär fick sin start i början av 10-talet och sedan bär det av. Avicii åker land och rike runt. Bergling vänder sig till alkohol för att hantera ångesten över att spela inför människor. När han anländer till Australien 2012 tar berättelsen dock en ny vändning. Berling får problem med magen och skrivs in på sjukhus.

Man vill nästan ställa sig upp och protestera när en uppenbart trött och utmattad Avicii mumlar till sig ett ja.

Nu måste han ta smärtstillande läkemedel för att hantera all smärta. Och ändå fortsätter han att kämpa igenom sitt fullproppade festivalschema. Dagen Berling lämnar sjukhuset undrar hans turnémanager om han kan göra några intervjuer med lokala radiostationer. Man vill nästan ställa sig upp och protestera när en uppenbart trött och utmattad Avicii mumlar till sig ett ja. Gör inte så här! Ta hand om dig och din kropp först!

Så fortsätter dokumentären. Bergling klagar på sina smärtor, alla läkemedel, på alkohol, på stress och på ångest.

Men försöker han hitta tid att varva ner? Försöker han ge sig tid att hämta andan? Nej, arbetsnarkoman som Bergling är han ständigt nya projekt på gång. När han lyckas avboka flera spelningar i Las Vegas åker han ut på en roadtrip med sina närmsta vänner – för att producera ett nytt album.

Flit ska ju löna sig som man säger, och Berglings genombrott tidigt 10-tal är ju det främsta beviset på att man kan nå sina drömmar med hårt arbete.

Berglings envishet är inspirerande men inte helt oproblematisk. Trots sina plågoandar vill han fortsätta göra det han älskar i livet: producera musik. Gott så. Flit ska ju löna sig som man säger, och Berglings genombrott tidigt 10-tal är ju det främsta beviset på att man kan nå sina drömmar med hårt arbete. Men man måste ju även inse att man har gränser? Eller kan man verkligen bara jobba, jobba och jobba? Ska man verkligen låta stressen gå ”ocheckad”?

Stress, utbrändhet, utmattningssyndrom – det har blivit ett allt större problem i samhället. Enligt en granskning från DN tidigare i år var omkring 33 800 personer sjukskrivna för ”reaktioner på svår stress” i slutet av september 2016. Det har så klart sina olika förklaringar och orsaker, men kanske är det så att gränserna mellan arbete och fritid långsamt har börjat eroderas för många människor. Inte minst på grund av vår allt mer uppkopplade värld. I Aviciis fall är det tydligt att han inte kan särskilja på jobb och fritid. Likt en kontorsanställd som tar med sig jobbdatorn hem och svarar på mejl natten lång, vandrar Avicii mellan scenen och studion.

När turnerandet ska börja igen får Bergling panik. 2016 blir droppen. Efter långa samtal med vänner och återkommande tjafs och diskussioner med managers som oroar sig för ekonomiska skador får han nog. Regissören Tsikurishvili låter oss närvara vid natten då Bergling sitter med sina vänner och skriver avskedsbrevet som ska förklara att Avicii inte längre ska uppträda.

På ett sätt är det upplyftande att få se att även framgångsrika världsartister kan drabbas av utbrändhet.

Något slut blir det inte med avskedsbrevet. Avicii har fortfarande en lång turnéplan att bocka av. Och när han väl når fram till Ibiza och sin sista spelning får vi se en plågad artist göra sig av med en börda som tärt på honom psykiskt och fysiskt i flera år.

Det är ett befriande ögonblick.

Avicii: True Stories gör något som andra dokumentärer om framgångsrika människor sällan gör. Tittaren får en unik inblick i Tim Berglings liv. Borta är det glamorösa liv som kändisar oftast visar upp i sociala medier. I stället får vi följa en ung artist som plågas av sitt hektiska liv och som har svårt att varva ner.

På ett sätt är det upplyftande att få se att även framgångsrika världsartister kan drabbas av utbrändhet. Vi är ju alla människor – och det spelar ingen roll var i samhället man befinner sig eller var i den sociala hierarkin man står. Om det finns ett budskap att hämta i Avicii: True Stories är det följande: jobba inte sönder dig och underskatta inte vikten av återhämtning.