Ellen Gustafsson: Därför har M den mest effektiva klimatpolitiken

I går släppte jag en rapport för Timbro som argumenterar för att regeringen bedriver en mycket ineffektiv klimatpolitik. I skrivande stund har jag fått två repliker, som försöker säga att jag eller Timbro inte bryr oss om klimatet. Störst trumma slår Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist på. Kronqvist är en av de ledarskribenter på den borgerliga kanten som återkommande skriver om miljörelaterade frågor, och han har bland annat argumenterat för att Moderaternas miljöpolitik brister och att Sverige bör satsa mer på cykelvägar och flygskatt. Därför såg vi fram emot just hans reaktion på våra uppgifter.

Kanske är det mot den bakgrunden man ska förstå hans magstarka kritik där han under rubriken ”Timbro: Bäst för klimatet är att inte göra ett skvatt” låter påskina att jag menar att det bästa för klimatet vore att göra ingenting. Orimligt, eftersom det jag säger är precis tvärtom: lägg pengarna där de gör mer nytta just eftersom klimatfrågan är så viktig.

Miljöpartiet bedriver valrörelse på temat ”klimatet kan inte vänta” och jag tar dem på orden. Just därför är det så bekymmersamt att nio av tio kronor läggs på vad forskningen säger är ineffektiva åtgärder. Att svensk klimatpolitik präglas av stort slöseri är också något som bland annat Konjunkturinstitutet och nationalekonomiprofessor John Hassler har belyst.

Hur vrider man då till detta till den radikala slutsatsen (och allvarliga anklagelsen) att jag tycker att det bästa för klimatet inte är att göra något alls? Först missförstår man rapporten. Rapporten består av två delar. I den första delen kartlägger vi partiernas inställning till effektiva klimatåtgärder utifrån vad forskningen bedömer är effektivt. Säger de ja till sådana, och nej till ineffektiva åtgärder, får de grönt ljus. Annars får de rött ljus. Detta översätts sedan till poäng. Denna metod gör inte anspråk på att vara felfri, men den säger någonting viktigt och att det är en betydligt bättre bedömning än till exempel den ranking som Naturskyddsföreningen gör, som i korthet tar sin egen agenda och bedömer partierna utifrån hur mycket de håller med om den.

Det jag säger är precis tvärtom: lägg pengarna där de gör mer nytta just eftersom klimatfrågan är så viktig.

Men – och detta är det viktiga – eftersom det inte räcker att vara för bra åtgärder och emot dåliga, har jag även kompletterat denna del av rapporten med en helt fristående beräkning av hur mycket de olika partiernas politik skulle minska koldioxidutsläppen. Jag skriver detta redan i rapportens sammanfattning, som Kronqvist svårligen kan ha missat:

Eftersom partiernas klimatbudgetar är olika stora räcker det dock inte med att undersöka inställningen till satsningarna, utan överslags­beräkningar har också gjorts som visar vilka utsläpps­minskningar partiernas politik skulle ge, givet hur de väljer att fördela sina resurser.

Detta påverkas av två parametrar: vem som 1) lägger mest pengar på 2) de mest effektiva åtgärderna. Bäst presterar då Moderaterna, och sämst Kristdemokraterna. Det anmärkningsvärda är att Moderaterna trots en mycket mindre budget skulle sänka utsläppen betydligt mer än regeringen.

Trots detta fokuserar Patrik Kronqvist bara på den första delen, vilket gör att han missar målet. Inte i en mening ifrågasätter han den beräkning jag har gjort och det som slutsatsen att regeringens politik är mindre effektiv bygger på. Den fråga jag har till honom är: anser du att den politik som regeringen bedriver i dag är tillräckligt effektiv, givet hur viktig klimatfrågan är? Det är den frågan som svenska väljare behöver få besvarad.

För den som har fått upp intresset för klimatpolitikens effektivitet anordnar Timbro ett seminarium på tisdag i nästa vecka. Varmt välkommen till det!