Samhälle Krönika
Eleverna behöver mindre av frihet under ansvar
I Pisa-mätningen tappar svenska niondeklassare i matematikkunskaper och läsförståelse. Dessutom blir kunskapsklyftan mellan de lägst presterande och de högst presterande eleverna ännu en gång tydlig. Det är uppenbart att idéer om självständigt lärande försvårar för eleverna med sämst förutsättningar, skriver Alice Teodorescu Måwe.
”I en skola som har blivit mer anpassad efter studievana tjejer så hamnar killarna efter redan från första uppropet. Som konsekvens kan vi i dag se unga killar som väljer gängen i stället för skolbänken. Man kan se att unga killar i flera nordiska länder lyckas sämre. Men Finland sticker ut. I Sverige sätter vi in resurser i sjuan-åttan-nian för att minska skillnaderna och se till att killarna kommer in på gymnasiet. I Finland sätter man in de resurserna i ettan och tvåan. Där är de språkliga skillnaderna mycket, mycket mindre. Och det är det språket som gör att man kan klara av skolan på ett bättre sätt.”
Knappast kärnfysik, men ändå upplyftande insikter som Socialdemokraternas riksdagsledamot Amalia Rud Pedersen levererar inom ramen för partiets framtidsprojekt där en rad arbetsgrupper ska utarbeta politik som ska möta en allt ”tuffare verklighet”, som partisekreterare Tobias Baudin uttrycker det.
Det är en verklighet som beror på aktiva, politiska beslut, inte sällan med Socialdemokraternas prägel, där idén om att nedmontera den traditionella kunskapsskolan – till fömån för en skola som i decennier definierats av flum, normkritik och oprövade pedagogiska metoder – nog får ses som det allvarligaste. I stället för att motverka de skillnader som barn, i alla tider och oavsett skolsystem kommer med, har den socioekonomiska bakgrunden, liksom könet, kommit att spela en allt mer avgörande roll för utfallet.
De senaste decenniernas besatthet vid driftsformen – i stället för innehållet – har också resulterat i den styvmoderliga behandlingen av skolan.
Skolan har därtill allt mer förvandlats till en uppfostringsanstalt än en (ut)bildningsinstitution vilket nog får ses som ett oroväckande avsteg från det kompensatoriska uppdrag som den historiskt vilat på. De senaste decenniernas besatthet vid driftsformen – i stället för innehållet – har också resulterat i den styvmoderliga behandlingen av skolan.
Det är i ljuset av denna cocktail av omständigheter som den nya Pisa-mätningen ska beskådas. Av den framgår att svenska 15-åringar tappar stort jämfört med Pisa 2018. Resultaten i matematik och läsförståelse för niondeklassare är därmed tillbaka på bottennivån för tio år sedan. Sverige har tappat så gott som allt av de förbättrade resultaten efter 2012. Rapporten fastslår också att gapet mellan de svagast presterande och de bäst presterande ökat i både matematik och naturvetenskap. I matematik var det generellt försämrade resultat i hela den svenska elevgruppen, men de svagaste eleverna tappade mest.
Att elevernas bakgrund spelar stor roll för resultaten bekräftas åter. Den fjärdedel elever med de mest gynnade hemförhållandena presterar i snitt 99 poäng bättre i matte än den fjärdedel med de minst gynnade hemförhållandena. Denna resultatskillnad har ökat i Sverige sedan 2012. Men även om man rensar för socioekonomi så kvarstår en resultatskillnad mellan elever med utländsk respektive svensk bakgrund. I matematik är skillnaden 34 poäng, till förmån för elever med svensk bakgrund.
Också skillnaden mellan killar och tjejer är betydande: i läsning får killarna får 37 poäng mindre än tjejerna samtidigt som 30 procent av de 15-åriga killarna är svaga läsare. Bland tjejerna är andelen 18 procent.
Trenden känns igen också från en annan mätning som också släpptes nyligen, det så kallade ICCS-testet som omfattar 22 länder, men den här gången inte kunskapsnationer som Finland, USA, Kanada, Japan och Sydkorea. I mätningen, som testar elevers kunskap och engagemang i demokrati- och samhällsfrågor, hamnar Sverige på andra plats efter Taiwan. Men trots höga resultat fångas också här kunskapsklyftan som blivit allt tydligare i svensk skola mellan de lägst presterande och de högst presterande eleverna. Årets resultat visar på den största skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever i Sverige sedan ICCS-mätningen startades år 2009.
Enligt Skolverket är det just den socioekonomiska bakgrunden som har störst påverkan på kunskapsprovets resultat; elever med högutbildade föräldrar uppnår högre poäng än elever från lågutbildade hem, svenskfödda får bättre än utrikes födda, pojkar lägre poäng än flickor. Gapet mellan flickor och pojkar har också det ökat markant, skillnaderna mellan könen är i dag den näst största av alla länders, enbart Bulgarien uppvisar en större klyfta.
”Förr tog man sig fram tack vare den svenska skolan, nu trots den.”
En skolforskare jag en gång talade med sammanfattade det väl: ”Förr tog man sig fram tack vare den svenska skolan, nu trots den”. För även om tanken med ökad självständighet, elevinflytande, eget arbete och en syn på läraren som en mentor som ska vägleda mer än katederundervisa presenterades med argument om ökad kreativitet, utveckling av problemlösningsförmåga och kritiskt tänkande , blev resultatet på alltför många håll snarare en strukturlös, eller rentav stökig, skolmiljö utan tydliga instruktioner och förväntningar. Dessa faktorer har, sammantaget, försvårat skolgången för de elever som kommer till skolan med sämst förutsättningar.
I Finland, som valt en annan väg än den svenska, satsas betydligt mindre resurser per elev men de resurser som läggs sätts å andra sidan in tidigt för att säkerställa att eleverna lär sig det mest basala för att lyckas vidare i skolsystemet: läsa, skriva, räkna och tala. Åtgärder som givetvis gynnar alla slags elever, men som är helt avgörande för de elever som av olika skäl annars riskerar att halka efter.
För att skillnaderna mellan elever inte ska rusa iväg behöver det bli mindre av frihet under ansvar, mer fokus på studieteknik, faktainlärning och tydligare avgränsning av de uppgifter som eleverna förväntas lösa. En översyn av såväl skolans kursplaner som betygssystemet är också av betydelse om man ska lyckas ställa om skolan.
Med detta sagt så är inte alla elever lika varför det är orimligt att förvänta sig att de skulle kunna prestera lika. Skillnader kommer alltid, oavsett skolsystem, att finnas kvar. Det problematiska är när barn och unga är predestinerade att prestera på en viss nivå utifrån föräldrarnas utbildningsnivå, när denna relation inte låter sig brytas, när skomakarsonen inte bara förväntas förbli vid sin läst utan inte ens ges möjlighet att komma vidare. Sveriges framtid som kunskapsnation är central för vårt välstånd, för tillväxten och för hur väl vi klarar oss i den globala konkurrensen. De svaga resultaten i naturvetenskapliga ämnen, liksom de växande klyftorna mellan olika elevgrupper, utgör ett hot inte bara mot individens möjligheter till utveckling – utan också för hela det demokratiska samhället.