Samhälle Reportage
Elektrifiering utan elektricitet fördjupar elkrisen
Om elektrifieringen av svensk ekonomi genomförs utan att politikerna tar i frågan om den långsiktiga elförsörjningen blir konsekvensen både en fördjupad elkris och ökad användning av fossilkraft, skriver Christian Sandström.
Ett skifte bort från fossila bränslen kan bland annat åstadkommas genom elektrifiering. En elbil kan emellertid vara lika skadlig för miljön som en bensinbil om elektriciteten som används är smutsig, eller om nettoeffekten av ytterligare elanvändning blir en ökad konsumtion av fossila bränslen.
Samma sak gäller för de stora projekten i Norrland som syftar till att göra stål med hjälp av vätgas. Detta kan leda till minskade utsläpp av CO2 då restprodukten i stället skulle bli vatten. Om det krävs stora mängder el för en sådan produktionsprocess riskerar emellertid nettoeffekten att bli negativ för miljön, inte minst då Sverige befinner sig mitt i en elkris.
Låt oss därför titta lite närmare på Sveriges elförsörjning. Som bekant lämnar den en del övrigt att önska idag – elpriserna skenar och systemet är instabilt. Det talas alltmer om att delar av landet kommer behöva släckas ner under korta perioder till vintern.
Satsningar på elektrifiering riskerar att hamna i kläm i tider av elkris. Om vi ställer det nuvarande systemet i relation till kraven för att åstadkomma elektrifiering ser vi ganska enkelt att ekvationen inte går ihop.
Enligt Energiföretagens beräkningar kommer Sveriges elanvändning att uppgå till mellan 240 och 310 terawattimmar år 2045. Då produktionen idag ligger på omkring 160 terawattimmar skulle det krävas en ökning på drygt 150 terawattimmar, det vill säga nästan en fördubbling av kapaciteten.
Som vi ser i nedanstående graf baserad på uppskattningar från Energiföretagen handlar en stor del av denna ökning om industriprojekten i norr.
En elektrifiering av Sveriges bilpark skulle kräva 12 terawattimmar; samtliga transporter skulle kräva mer än 20 terawattimmar. Majoriteten av ökningarna skulle alltså handla om de stora projekten i norr, där tanken är att göra stål med hjälp av vätgas.
Totalt rör det sig om 82 terawattimmar, fördelat på 55 för LKAB, 15 för SSAB och 12 för det privatägda bolaget H2 Green Steel. Detta är lika mycket som hela Finlands elproduktion. Se figur nedan.
Så, varifrån skall all denna elektricitet komma, i tider av elkris? Tittar vi på vattenkraften i norr ser vi snabbt att den inte kommer räcka till. De 82 terawattimmar som behövs för vätgasstål motsvaras inte ens av vattenkraften och vindkraften i de fyra Norrlandslänen tillsammans.
Om vattenkraften skulle byggas ut helt går det att få fram ytterligare 14 terawattimmar. Detta kan inte ses som ett seriöst alternativ i närtid.
Att bygga ut vindkraften för att möta detta behov på 82 terawattimmar framstår inte heller som realistiskt. Det svenska elsystemet har blivit mer instabilt av att gå från 10 till 20 procent vindkraft sedan 2016 parallellt med nedläggningen av kärnkraft. Hur skulle situationen då bli om vi gick från dagens knappt 30 terawattimmar vindkraft till långt mer än det dubbla? Det talas alltmer om att vätgaslager skall användas för att lösa en del av problemet. Vätgaslagring är emellertid tekniskt avancerat och förknippat med enorma överföringsförluster.
Den som tar mängder av grön elektricitet i anspråk och tvingar andra att istället använda fossilt genererad elektricitet kommer på marginalen att ha bidragit till mer utsläpp.
Elektrifieringen av svensk ekonomi kan inte ske utan en massiv ökning av mängden planerbar elektricitet. Om elektrifieringen fortgår utan att politikerna tar i frågan om den långsiktiga elförsörjningen får vi se en förvärrad elkris. Samtidigt skulle det det konsumeras mer fossilkraft någon annanstans i ekonomin. Den som tar mängder av grön elektricitet i anspråk och tvingar andra att istället använda fossilt genererad elektricitet kommer på marginalen att ha bidragit till mer utsläpp och en försämrad miljö.
Elektrifieringen av industrin och fordonsflottan kommer sannolikt att förbli politiskt, ekonomiskt och miljömässigt omöjlig så länge Sverige befinner sig i en strukturell elkris.