Idéer Recension
Ekonomen som alltid gått sin egen väg
Nationalekonomen Thomas Sowell har skrivit om allt ifrån klassisk ekonomi till historia och frågor som rör villkoren för den svarta befolkningen. Under sin karriär har han gått sin egen väg och ständigt drivits av en önskan om att bättre kunna förstå och förklara sin samtid. Patrik Strömer har läst en ny biografi.
Den amerikanska nationalekonomen och debattören Thomas Sowell är inte bara unikt produktiv i hur mycket och hur brett han skrivit, han är också närmast enastående i att betona fakta och erfarenhet för att kunna förstå och förklara världen. Han har hunnit bli över 90 år gammal. I våras kom kolumnisten Jason L. Riley ut med boken Maverick: A Biography of Thomas Sowell (2021), som har ambitionen att både presentera Sowells liv och karriär, samt hans tankar, forskning och verk.
I en rättvis värld hade personer som Paul Krugman och Naomi Klein, som benhårt håller fast vid sina utgångspunkter, varit förvisso intressanta personligheter, men utan att vara uppburna. Deras teser visar sig allt för ofta inte stämma med verkligheten.
Kanske är det faktum att han är svart och individualist något som legat honom i fatet.
Sowell borde i stället ha varit en naturlig referenspunkt för alla samhällsintresserade personer världen över, en person som bär med sig nyfikenhet, oräddhet och en evig tro på att en teori måste baseras på en hypotes som stöds av fakta. Kanske är det faktum att han är svart och individualist något som legat honom i fatet. Inte desto mindre förtjänar hans tankar att uppmärksammas mer.
Thomas Sowell föddes i den amerikanska Södern, på den tid då raslagarna segregerade människor. Han hamnade som föräldralös hos släktingar i Harlem och såg länge ut att inte bli något märkvärdigt alls. Men efter Koreakriget fick han en G.I. Bill, ett statligt stipendium för att studera, något som tidigare militärer kunde erhålla. Han konstaterar själv att det är tveksamt om just han kunnat sägas förtjäna den möjligheten, men å andra sidan tog han den och gjorde det bästa av den.
I boken får vi möta både Sowells inspiratörer och motståndare. I den förstnämnda gruppen återfinns flera personer ur Chicagoskolan. Den skolan beskrivs inte sällan som ”platsen för nyliberala ekonomer”, men är egentligen en akademisk gruppering som utifrån tydlig empiri drevs av en nyfikenhet att förstå och förklara världen. Om fakta inte stödde en teori, var det lika bra att överge den i stället för att kritisera andra människor och önska sig att verkligheten borde vara annorlunda. Bland dessa personer finner vi flera ekonomipristagare, som George Stigler, Milton Friedman, Friedrich Hayek och Gary Becker.
Byråkraterna brydde sig mer om sin egen försörjning än att hjälpa de utsatta.
Sowell hade, som så många andra som är sura över upplevda skillnader i samhället, först varit inspirerad av Karl Marx. Men ett tillfälligt arbete för staten där han insåg att byråkraterna brydde sig mer om sin egen försörjning än att hjälpa dem som det statliga programmet var avsett för (minimilöner för sockerarbetare i Puerto Rico), fick honom att börja tvivla både på statens kompetens i allmänhet och på viljan hos de personer som var satta att administrera skattefinansierade program i synnerhet. Efterhand blev han varse mer om pristeori och hur priset på en vara eller en tjänst inom sig rymmer stora mängder information som människor kan agera på.
Sowell inledde den akademiska karriären med högsta betyg från Harvard och disputerade 38 år gammal på 1800-tals ekonomen Jean-Baptiste Say. Redan då hade han hunnit hamna i kontroverser med medborgarrättsrörelsen och de svarta ledarna.
Orsaken? Även om Sowell var emot Jim Crow-lagarna och den diskriminering det innebar, så trodde han aldrig att alla problem skulle lösa sig genom ett trollslag om bara de orättfärdiga lagarna försvann. Genom forskning kunde han också senare visa att svartas reallöner ökade mer under de två decennierna innan raslagarna försvann än två decennier efteråt.
Varför blev det så? En förklaring är att försöken att skapa särskilda förutsättningar för svarta studenter, svarta inom akademin och på arbetsmarknaden ledde till att förväntningarna sänktes. Med kvotering (affirmative action) tänkte många att en svart professor inte har förtjänat sin position tack vare nydanande forskning eller briljant undervisningsförmåga. Detta drabbade Sowell personligen som i en episod i boken när en vit student frågar honom om ett exempel i en lärobok, varpå Sowell förklarar hur det fungerar. Studenten vill få bekräftat och frågar: ”är du säker?”, och Sowell svarar: ”Ja, det är jag som har skrivit boken”.
Ett genomgående drag i Sowells liv – och därmed i boken – är att inte ta gamla sanningar för givna, utan att ständigt vara beredd att formulera nya hypoteser och förklaringsmodeller som bättre stämmer överens med utfallet i verkligenheten.
Ett viktigt bidrag finns i boken Conflict of Visions (1987), där han delar in mänskligt tänkande i två huvudfåror. Det ena tänkandet är obegränsat och ser inte motsättningar mellan sinsemellan oförenliga mål. Samhällets brister och problem handlar om människors bristande vilja och frånvaron av politiska beslut som slår fast att allt ska vara bra. Det andra tänkandet inser att det alltid kommer att finnas målkonflikter och att vi kommer att behöva göra avvägningar mellan olika bra saker eller olika dåliga saker, eftersom det är så verkligheten ser ut.
Politik är alltså inte att enbart vilja, utan att vilja förstå hur verkligheten fungerar och därmed nå insikt om att många samhällsproblem inte alls är politiska problem och att de kanske inte alls kan lösas fullt ut.
Sowells karriär kan grovt delas in i tre områden; klassisk nationalekonomi och ekonomisk historia, informationens roll för marknadsekonomi och kunskapsuppbyggnad, samt det som kallas rasfrågor, alltså främst villkoren för USA:s svarta befolkning.
Sowell vill göra läsarna smartare, inte berätta för dem vad de borde göra.
Som svart ekonom med en rimlig skepsis mot statliga intentioner och ständig betoning på faktiska resultat, har han blivit kallad för svikare, och många tycks inte ens kunna förstå hur en svart person kan företräda marknadsekonomi och inte förorda massiva statliga regleringar eller subventioner. Ja, i en recension av hans böcker bemöts inte ett enda av argumenten eller den fakta som presenteras, utan det hela avfärdas med att ”hans tänkande är farligt”, vilket är prov på en intellektuell slapphet som får sägas vara svårslagen.
Förmågan att ställa sig vid sidan om en hel diskurs och ställa relevanta frågor är en otroligt viktig egenskap hos en person och nödvändig för ett fungerande samhälle. Så i stället för att fråga sig varför olika befolkningsgrupper i USA har olika inkomstnivåer frågar han sig hur i hela friden någon kan få för sig att det skulle gå att förvänta sig ett likartat resultat, med tanke på att människor, grupper och kulturer är olika.
I en fin passage mot slutet av boken skriver Riley att ”Sowell vill göra läsarna smartare, inte berätta för dem vad de borde göra.” Det är alltså precis sådana personer vi verkligen behöver. Självständiga tänkare som går sin egen väg för att bättre kunna förstå och förklara världen.