Efterlyses: Politiker med ryggrad
Jordan Petersons uppror mot identitetspolitiken har föranlett alla möjliga anklagelser mot honom, men i det långa loppet gjort honom känd som en man med ryggrad. Under Pridefestivalen hade flera av Sveriges partiledare chansen att göra ett liknande intryck, men avstod. Den som hade vågat ta avstånd från den oseriösa mobbningen av en politisk motståndare hade i det långa loppet framstått som den mest hedervärda.
Den kanadensiske professorn Jordan Peterson har snabbt blivit en världskändis. Åsikterna om honom är delade. Antingen är du för eller emot. Är du för är det inte ovanligt att du ser honom som en frälsargestalt. Är du emot, skulle han gott kunna byta namn till Mefisto, ondskan personifierad, den som man älskar att hata.
Därför kommer jag nu att göra alla som har en åsikt om Peterson lika förbannade. Låt oss börja med hans böcker. Han har bara skrivit två. Den första, Maps of meaning (1999), betraktar jag som helt oläsbar. Den andra, 12 rules for life (2018), hörde jag faktiskt till de första att läsa, för jag hade beställt den som e-bok före publiceringsdatum och började läsa så fort den dykt upp på min läsplatta.
Dess främsta budskap, att det är viktigt att äta ordentligt, stiga upp på morgonen och hålla sig välvårdad, försökte jag leva efter långt innan det formulerats av Peterson. Om jag lyckas överlåter jag till min omgivning att bedöma. Att detta budskap är så efterfrågat i vår tid gör mig bedrövad, inte för Petersons skull, utan för dem som uppenbarligen har ett behov av att läsa det. Peterson refererar till sina käpphästar C G Jung och Nietzsche, men jag läser hellre dem än Petersons något fladdriga tolkning av dem.
Så, nu är Petersons beundrare upprörda över mig, så nu låter vi den andra sidan bli lika förbannad. Det är nämligen inte alls hans osmälta texter om Solzjenitsyn och Dostojevskij som gjort honom till den mediastjärna han är i dag. Det handlar i stället om att han var den som vågade sätta ner foten och kritisera ”genusvetenskap”, ”queerfeminism” och alla möjliga och omöjliga former av identitetspolitik. Det är därför Peterson är hatad och utmålas av sina hatare som nazist, rasist, bluffmakare, you name it.
Peterson har skapat något som kan liknas vid ett folkligt uppror mot vår tids frenologi i form av identitetspolitiskt trams.
Petersons öde påminner om Martin Luthers. När han 1517 offentliggjorde sina 95 teser var syftet att kritisera några fel inom den katolska kyrkan. Luther avsåg inte alls att genomföra den reformation han några år senare blev förgrundsgestalt för. Men det var som att lyfta locket av en tryckkokare – gör aldrig det! – allt vällde ut på en gång och många blev brända. När signalen hade ljudit gick inte utvecklingen att stoppa. Luther blev människan som förändrade vår värld så att den aldrig blev sig lik igen.
Det har väl knappast Peterson åstadkommit, men nästa gång du läser en kritisk text om att det inte är säkert att humrars hjärnor reagerar så som Jordan Peterson påstår, tänk på att författaren sannolikt inte har det minsta intresse av humrars hjärnor, utan är arg för att Peterson har skapat något som kan liknas vid ett folkligt uppror mot vår tids frenologi i form av identitetspolitiskt trams. Han har visat att kejsaren är naken och trampat på en väldig massa mycket ömma tår. Gör man det blir många upprörda, men andra kommer att gilla det.
För snart 300 år sedan, sannolikt 1728, skrev Montesquieu: ”Hur kortsynta politikerna är!” Han tänkte på Karl den stores behandling av påven, för över tusen år sedan, men orden kommer osökt för mig när jag ser den sandlådeverksamhet som kallades partiledarutfrågning under Stockholm Pride.
Det står varje organisation fritt att välja vilka man vill bjuda in och Pride hade valt att inte bjuda in Sverigedemokraterna. Partiet ”representerades” i stället av en uppblåsbar elefant, och de närvarande partiledarna hade att välja på att vifta med en regnbågsflagga eller låta bli när de hörde:
SD är ett homofobt parti som vi inte kommer att samarbeta med.
Här fanns det ingen plats för nyanser. Det var två påståenden på samma gång. Även om Sverigedemokraterna inte är homofober kan det finnas andra skäl att inte vilja samarbeta med dem. Även om Sverigedemokraterna är homofober kan det finnas skäl att samarbeta med ett parti som förmodligen om några veckor representerar en fjärdedel av väljarkåren.
Den som haft ryggrad nog att göra detta, hade blivit det kommande valets vinnare.
Den partiledare som i denna situation hade vägrat att vifta med flaggan, som sagt att hon stod upp för HBTQ-rättigheter men att detta handlade om mobbning som hon inte ställde upp på, hade antagligen fått utstå spott och spe för stunden. Men om partiledarna inte hade varit så kortsynta hade de kanske insett att den som haft ryggrad nog att göra detta, hade blivit det kommande valets vinnare.
En storm av fördömanden om homofobi, nazism, rasism och fascism hade självfallet blåst upp. Den som stått stadig genom den stormen och lugnt visat att det inte handlade om det utan om översitteri under en yta av moraliserande och klassförakt mot en fjärdedel av befolkningen, hade fått en liknande ryktbarhet som den Jordan Peterson och Martin Luther fått. Den med lite ryggrad, som visade att hon verkligen stod upp för alla människors lika värde, inte enbart de tre fjärdedelarnas, utan också den fjärde fjärdedelen av Sveriges befolkning, hade kunnat avtåga som segrare från Pride.
Men för att kunna gör det krävs ju att man har en så pass god moralisk kompass att man reagerar med ryggmärgen när man känner att det skaver. Den reflexen verkar vara nogsamt bortarbetad hos våra partiledare.