Dra inte likhetstecken mellan låglönejobb och trasproletariat
Om vi köper marxistiska begrepp som ”trasproletariat” och vänsterns materialistiska världssyn, ger vi samtidigt vänstern rätt i att ansvaret för att utvecklas och kämpa på ligger hos någon annan än individen själv.
När tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin häromsistens, på Facebook, startade en diskussion om hur stor invandring ska kombineras med den svenska modellen och digitaliseringen dök begreppet trasproletariat upp. Som om fler låglönejobb automatiskt skulle leda till att en kulturell misär breder ut sig.
Liknande tongångar hörs ibland om dessa unga män som ägnar all sin tid åt att spela datorspel. Man kan få intryck av att digitaliseringen ger oss endast två alternativ. Antingen permanent bidragsförsörjning av människor som, tack vare billiga digitala nöjen, har låga incitament att ta sig ur soffan. Eller lågbetalda serviceyrken som skapar en ny underklass.
Även liberalkonservativa företrädare tycks, i sin iver att försvara marknadsekonomi och tillväxt, har glömt bort att kopplingen mellan andlig och materiell rikedom är svag.
Det finns höginkomsttagare som är besatta av Game of Thrones. Är det verkligen så mycket bättre än att spela Grand Theft Auto dagarna i ända?
Digitaliseringen ger ju dessutom nya möjligheter till förkovran. För den som vill. Lite pengar behöver inte vara detsamma som ett fattigt liv.
Det finns höginkomsttagare som är besatta av Game of Thrones. Är det verkligen så mycket bättre än att spela Grand Theft Auto dagarna i ända?
Jag tänker på min morfar, född under 1900-talets första år, bortadopterad och som, åtminstone enligt familjeberättelserna, inte alltid fick tillräckligt med mat och som tvingades stoppa tidningspapper innanför kläderna för att inte frysa. Det var en uppväxt under materiellt knappa förhållanden. Ändå var han, på sin ålders höst, en av de mer allmänbildade personer jag någonsin träffat.
När jag skriver detta har jag ett urval av hans böcker i bokhyllan framför mig. Tjocka ordböcker på italienska och engelska. de Gaulles memoarer på franska. Klassiker ur den svenska litteraturen. Böcker av Stephen Hawking, Carl Sagan och Peter Nilsson. Biografier över historiskt och politiskt intressanta personer. Morfar var intresserad av det mesta.
Vårt umgänge gick ofta ut på att han ville dela med sig av sina kunskaper. När jag var fyra kunde det vara hur man gungar eller hur man ser skillnad mellan barrträden – ”titta gran, titta tall”. Under tonåren var det läroböcker i latin och tidskrifter i populärvetenskap, ofta med de mest intressanta detaljerna understrukna med blyertspenna, som han gav mig.
Ett låglönejobb i dag betalar långt mer än det gjorde när morfar var ung.
Men detta intresse för att ständigt lära sig nya saker, föddes alltså inte ur någon materiell rikedom. I stället handlade det nog mer om den senaste tidens nya modebegrepp: grit.
Någon gång under de första skolåren insåg morfar en sak: ska man komma någon vart måste man arbeta hårt. I hans fall innebar det ett flitigt pluggande och så småningom studier i medicin.
I dag är möjligheterna långt större för den som vill att både studera och bilda sig. Ett låglönejobb i dag betalar långt mer än det gjorde när morfar var ung. Det betyder förstås inte att situationen är lätt för alla.
Men om vi köper marxistiska begrepp som ”trasproletariat” och vänsterns materialistiska världssyn medger vi samtidigt att ansvaret för att utvecklas och kämpa på ligger hos någon annan än individen själv. Att vi bara är ett resultat av omständigheterna. Det vinner ingen på.