Digitalisering – slutet för det privata ägandet?
Medan somliga menar att den digitala utvecklingen hotar det privata ägandet, hävdar andra att digitaliseringen kommer att stärka äganderätten. Maria Eriksson resonerar om hur Uber, Marie Kondo och biohacking förändrar vårt förhållande till privat egendom.
Håller det privata ägandets roll på att minska? Och är det i så fall ett problem för liberalismen? Det menar åtminstone Tyler Cowen, professor i ekonomi vid George Mason University. I en krönika i Bloomberg pekar han på hur den teknologiska utvecklingen påverkar vårt förhållande till privat ägande. I stället för att äga skivor och kassetter konsumerar vi musik och film via olika digitala prenumerationstjänster. I stället för att fylla hyllor med böcker och tidskrifter använder vi läsplattor, vars innehåll vi kanske inte ens själva äger, utan bara har rätt att använda. I ett urbaniserat samhälle där kollektivtrafik kompletteras med transporttjänster som Uber, Lyft och elscootrar minskar intresset för privat bilägande. Och så vidare.
Det Cowen tar upp är kort sagt vad som brukar beskrivas som en övergång från ägande till tillgång. Vi befinner oss i ett socialt experiment och ingen vet vad som finns på andra sidan, menar Cowen, som oroar sig för att vi håller på att nedvärdera ägande, vilket kan få negativa konsekvenser för vår syn på kapitalism och privat egendom.
Det vore självklart ytterst problematiskt ur ett liberalt perspektiv. De farhågor Cowen lyfter är värda att ta på allvar. Digitaliseringen innebär dock inte en entydig utveckling bort från ägande. Visst, det finns en tendens att vi låses in i olika prenumerationsmodeller som gör att vi får minskad bestämmanderätt över våra ägodelar. Man behöver en speciell programvara för att laga bilen eller – Cowens exempel – traktorn. Ordbehandlingsprogrammet måste uppdateras varje månad. Och hur kommer det amerikansk-kinesiska handelskriget att påverka alla Huaweianvändare?
Samtidigt kan digitaliseringen bidra till ett mer decentraliserat ägande av det marxister brukar kalla produktionsmedlen.
Samtidigt kan digitaliseringen bidra till ett mer decentraliserat ägande av det marxister brukar kalla produktionsmedlen. Aldrig har så många haft råd att äga så potenta maskiner som dagens datorer. Till detta kommer exempelvis digitala publiceringsverktyg som gör att privatpersoner kan skapa webbsidor och podcaster som konkurrerar med tidningar och radio och 3D-skrivare som öppnar möjligheter för privatpersoner att även producera fysiska produkter till en överkomlig kostnad.
Cowen har dessutom ett amerikanskt perspektiv. I en svensk kontext är knappast Uber ett av de stora hoten mot det privata ägandet. Åtminstone inte i jämförelse med höga skatter, kollektivt sparande och en bostadspolitik som gör att vi knappt äger husen vi bor i utan snarare leasar dem av banken.
En intressant fråga är också om det är nödvändigt att äga sin egen bil, eller om en förståelse för vikten av privat ägande kan uppstå på annat sätt.
Vi tycks befinna oss i en stark minimalistisk trend, som förstärks av den digital utvecklingen. Borta är industrialismens konsumtionsentusiasm. Kan det verkligen stämma att 1960-talets amerikaner kunde köpa engångsstekpannor i aluminium? I dag är det i stället hållbar konsumtion, prylbantning och den japanska organisationsgurun och Netflixfenomenet Marie Kondo som gäller. Men notera att Kondos uppmaning om att vi endast ska behålla sådant som skapar glädje – ”spark joy” – hos oss är ett tydligt uttryck för materialism, för tanken att ett ting kan skänka glädje åt dess ägare. Minimalism är inte detsamma som frånvaro av ägande, utan en strävan efter ett mer reflekterat ägande. I den bemärkelsen borde medvetna konsumtionsval vara lika förenliga med liberalism som andra former av fria livsval är det.
Kan det verkligen stämma att 1960-talets amerikaner kunde köpa engångsstekpannor i aluminium?
Den tekniska utvecklingen ger också anledning till just ökad reflektion kring äganderätt. Ta till exempel frågor om yttrandefrihet och copyright. Oavsett vad man anser i sak har möjligheten till digital kopiering lyft äganderättsfrågor på ett sätt som är ovanligt i den svenska debatten. Frågor om vem som har rätt till mina sjukvårdsjournaler eller digitala dataspår är exempel på samma sak.
Tekniken väcker också intressanta frågor om självägande. Josiah Zayner är en känd biohacker, det vill säga en person som tekniskt eller medicinskt modifierar sin kropp, som nu utreds av amerikanska myndigheter efter att ha applicerat gen-redigeringstekniken CRISPR på sig själv. Anklagelsen skulle vara att Zayner, som också säljer DIY-kit, har praktiserat medicin utan att ha en licens för det. I vilken utsträckning äger man sin egen kropp? Ska man ha rätt att mixtra med sina egna gener? Lägg dem till filosofiska frågor som undersöker gränserna för den liberala äganderätten om att sälja sig själv som slav eller att bygga en atombomb i sin trädgård.
Att dagens unga inte drömmer om en bil och fri tillgång till engångsstekpannor betyder inte med nödvändighet att den privata äganderätten är hotad. Däremot är det tydligt att de intressantaste frågorna om skillnaden mellan ditt och mitt i dag handlar om en värld som består av ettor och nollor i stället för atomer.