Det vildas lockelse
Det uppskattas att det fortfarande finns ett hundratal små folkgrupper på vår jord som aldrig haft kontakt med yttervärlden. En del vill upplysa dem om civilisationens eller religionens välsignelser, medan andra själva skulle vilja ansluta sig till det enkla stenålderslivet. Gemensamt är att man har svårt att förutse de tragedier som nästan alltid blir resultatet av kontaktförsök.
På ön Norra Sentinel i Bengaliska viken bor en helt isolerad grupp människor. På senare år har de besvarat alla försök till närmanden med dragna spjut och flera personer har dödats när de antingen av misstag eller med flit besökt ön. Senast skedde detta i november då den amerikanske missionären John Allen Chau nästan omedelbart dödades. Dagen innan hade han vid sitt första försök att få kontakt med invånarna ropat:
Jag heter John och jag älskar er. Jesus älskar er!
Eftersom ingen vet vilket språk som talas på ön vet vi inte om någon förstod vad Chau ropade, men chansen att de förstod engelska är nog inte överhängande stor. Chau var medveten om att han riskerade sitt liv men ville så gärna sprida sitt budskap. Han var inte ensam och det är inte bara missionärer som känner denna drivkraft.
Sam Harris är en känd debattör för ateism, men har trots det en åsikt som starkt påminner om missionärens. I sin bok Moralens landskap (2010) argumenterar han mot dem som anser att ursprungsbefolkningar bör lämnas i fred. Det finns inget värde i att människor lever kvar i gammalt skrock och i obildning, menar han. Om man undersöker dessa människors medellivslängd och kaloriintag kan man lätt på vetenskapliga grunder visa att deras liv är sämre än andra människors, som lever ett modernt liv. Harris menar att man på vetenskaplig grund dessutom kan fastställa en moral som är giltig för alla tider och alla samhällen. Att den moral han på så vis kommit fram till på ett påfallande sätt påminner om den kristna moral han tar så starkt avstånd från, har många påpekat för honom och han har givetvis avfärdat det.
Bo Balderson skriver om sin deckarhjälte Statsrådet att han sällan sade djupsinnigare saker än ”Det är gott med mat när man är hungrig”. Men inte ens så insiktsfull är Harris när han diskuterar människans lycka. Han ställer en välbärgad amerikansk intellektuell familjs liv mot en ung änka som lever i djungeln i ett land präglat av inbördeskrig, där hennes nerdrogade trettonårige gerillasoldat till son just våldtagit och mördat sin egen syster och Harris konstaterar att vi vet vilket liv som är lyckligare. I sådana extrema fall vet vi självfallet det, men det Harris inte tar med i beräkningen är Statsrådets insikt att mat är god när man är hungrig, inte när man är mätt. Den forskning som bedrivits om lycka visar att de flesta människor beskriver sig själva som lyckliga men misstror att andra människor kan vara det.
Ett inlemmande i det moderna samhället är därför ett farligt spel med människors liv, vare sig man har kristendom eller ateism som drivkraft för att vilja göra det.
En viktig aspekt är människans förmåga till tillvänjning. Man vänjer sig vid de vidrigaste levnadsförhållanden så länge det finns en viss grundtrygghet. Hemlösa människor är därför oftast olyckliga, men den som har tak över huvudet men för övrigt på alla vis har det uselt kan finna lycka även i de svåraste situationer. Man vänjer sig också vid ett liv i överflöd och det som andra skulle uppfatta som höjden av lycka är det inte längre för den som har det. Om vi därför försöker mäta något så svårmätbart som lycka i stället för medellivslängd och kaloriintag är det inte alls säkert att människorna på Norra Sentinel skulle framstå som sämre lottade.
En sak kan vi dock konstatera, nämligen att de sannolikt skulle dö om de fick kontakt med omvärlden, eftersom de saknar immunitet mot de enklaste sjukdomar. Ett inlemmande i det moderna samhället är därför ett farligt spel med människors liv, vare sig man har kristendom eller ateism som drivkraft för att vilja göra det. Även om Norra Sentinels invånare skulle överleva den första kontakten med civilisationen, är det knappast den amerikanska medelklassens liv som väntar på dem.
2013 började Sam Harris producera poddar och han har fört många och långa samtal med vetenskapsmän som kritiserat honom. Det har gjort att den trångsynthet han tidigare visat ersatts av en öppenhet som gjort honom mycket mera intressant. Hans samtal med Jonathan Haidt, Steven Pinker och Jordan Peterson, som finns på Youtube, rekommenderas varmt. Och han har en klar poäng i att många odlar en romantik kring ursprungsbefolkningar som är starkt förljugen. Människor har i alla tider beundrat dem som lever mera enkelt än de själva. Det gjorde redan de antika grekerna. Uttrycket ”den ädle vilden” är belagt redan på 1600-talet, hundra år innan den unge Jean-Jacques Rousseau hyllade människans naturtillstånd som ett eftersträvansvärt mål.
Verner von Heidenstam har i en mindre känd novell i samlingen Skogen susar (1904) beskrivit ett levnadsöde påminnande om Chaus. En ung man från Stockholm ”hade förläst sig på adertonhundratalets alla många böcker om naturen, alldeles som man förr i tiden läste sig kollrig på riddarromaner. Återvänd till naturen, stod det på hvar sida och hans greps af en djup leda för civilisationen”. Han försöker utan framgång finna naturtillståndet i Stockholms skärgård, men när det inte går tar han hyra på en båt enbart i syfte att nå ”vildarna”, där det verkliga livet finns. En julafton stryker fartyget förbi en palmbevuxen ö i havet och mannen kastar sig i vattnet och simmar i land. Där träffar han vildar, som binder honom och tillagar honom:
Det är en sägen, att när han då kände det första knifrispet i skinkan – och det på själfva julafton – skall han ha afsvurit sin tro och med hög röst vittnat mot den vilda naturen. Det påstås till och med, att hans sista ord var ett rop på polis.