Ekonomi Essä
Det var inte rekordåren som gjorde Sverige rikt
Många föreställer sig att den svenska välståndsresan var som snabbast under de så kallade rekordåren efter andra världskriget. Men i själva verket var det långt tidigare, medan skatterna fortfarande var lägre än i andra europeiska länder, som Sverige tog de stora och avgörande stegen mot rikedom, skriver Rutger Brattström.
Nyligen skrev jag om att vi svenskar inte är så rika som vi tror. I vår självbild är vi fortfarande ett av världens absolut rikaste länder. Men så är inte längre fallet. Annat var det förr: enligt OECD:s välståndsrankning låg Sverige på fjärde plats då mätningarna inleddes 1970. Nu har vi rasat till 12:e plats, långt efter länder som USA, Irland och Schweiz.
Enligt många skolböcker berodde vår framskjutna position 1970 på att de svenska fabrikerna inte bombades sönder under andra världskriget och att Socialdemokraterna lyckades förvalta detta guldläge under de så kallade rekordåren. Det är sant att åren 1950-1970 var bra för svensk ekonomi, men under dessa år var faktiskt tillväxten lägre än i övriga Norden och Europa.
Som framgår av figur 1, hade Sverige ett fantastiskt utgångsläge direkt efter andra världskriget, men utvecklingen därefter är inte särskilt remarkabel. Det var med andra ord inte då den svenska välståndsresan inleddes, den började långt tidigare.
Mellan 1870 och 1970 hade Sverige högst tillväxt av alla länder utom Japan, ett land som startade som ett feodalsamhälle. Faktum är att Storbritanniens BNP per capita var 172 procent högre än Sveriges 1870, men hundra år senare var Sverige 18 procent rikare än Storbritannien. Den vanliga historieskrivningen missar dock att den största delen av det brittiska försprånget hade hämtats in redan 1932, då britterna bara var 30 procent rikare sett till BNP per capita, och Socialdemokraterna inledde sin långa period av politiska dominans.
Vi blev inte rika under folkhemsperioden med höga skatter, utan åren före 1950, då Sverige var ett lågskatteland.
Vi blev med andra ord inte rika under folkhemsperioden med höga skatter och stor välfärdsstat, utan åren före 1950, då Sverige var ett lågskatteland med ett skattetryck som var betydligt lägre än Frankrikes eller Storbrittaniens. Allra högst var den svenska tillväxten jämfört med andra länder under perioden från 1890 fram till första världskrigets utbrott 1914.
Faktum är att Sverige och Grekland befann sig på samma ekonomiska nivå fram till 1870, en nivå långt under de industrialiserade länderna, vilket framgår av figur 2. Under 1860-talet var Sverige en mottagare av internationellt bistånd. Därefter var dock Sveriges utveckling enastående, och vi hade passerat rika länder som Tyskland och Frankrike redan före andra världskriget.
Vad var det som hände i Sverige innan vi inledde de hundra åren av oöverträffad tillväxt? Det var givetvis viktigt med jordreformer som effektiviserade jordbruket och folkskolan som infördes 1842 vilket ökade läskunnigheten och gav oss en större grupp kvalificerad arbetskraft. Minst lika viktigt var de liberala ekonomiska reformer som genomfördes, många under ledning av den inflytelserike finansministern Johan August Gripenstedt mellan 1856 och 1866. Gripenstedt var inspirerad av den franske liberalen och frihandelsförespråkaren Frédéric Bastiat och många av Gripenstedts reformer skulle komma att ha koppling till Bastiats tankegods.
Gripenstedt var inspirerad av den franske liberalen och frihandelsförespråkaren Frédéric Bastiat.
Fram till 1860, då inrikespassen avskaffades, hade Sverige inte ens fri rörlighet för personer inom landet. Även en mängd olika handelshinder och inre tullar hindrade handeln.
Gripenstedt lyckades dock successivt montera ner dessa handelshinder och drastiskt underlätta för handel både inom Sverige och med andra länder.
Innan han blev finansminister satt Gripenstedt i riksdagen och bidrog där genom sina anföranden till att införselförbud på järn och textilier slopades och till att över 200 tullar sänktes. Som finansminister fortsatte han arbetet och gav Sverige tullfrihet på livsmedel och de flesta råvaror, den sista exporttullen avskaffades 1863. När vindarna några år senare vände i riksdagen och den började besluta om nya handelshinder eller tullar så ignorerade regeringen där Gripenstedt var finansminister besluten och vägrade implementera dem. Kronan på verket blev ett frihandelsavtal med Frankrike som slöts 1865 och som tog Sverige in i ett större nätverk av frihandelsvänliga stater som anslöt sig till principen om ”mest gynnad nation”. Detta innebar att tullsänkningar som gavs till ett av dessa länder skulle ges till alla, en princip som finns kvar inom världshandelsorganisationen än idag.
Sverige hade 1848 avskaffat skråväsendet – innan dess var produktionen och försäljningen av en mängd olika varor strikt reglerad och fick bara utövas av vissa personer på specifika platser. Avskaffandet kom dock att bli en lång process, och många regleringar kvarstod under mer än ett decennium. Det var inte förrän Gripenstedt förmådde riksdagen att införa näringsfrihet 1864 som det blev fritt fram för män och kvinnor att starta och driva företag överallt i Sverige.
Gripenstedt genomförde också omfattande avregleringar av den svenska kreditmarknaden, bland annat genom att släppa räntan fri. Fram till 1850-talet fanns det praktiskt taget inga möjligheter att låna pengar till långsiktiga investeringar i Sverige. Under Gripenstedts ledning kunde ett flertal affärsbanker starta upp, en ny företeelse i Sverige, med Stockholms Enskilda Bank (föregångaren till SEB) i spetsen. Detta underlättade för den framväxande industrin att hitta nödvändiga krediter, och det gjorde det mer attraktivt för utländska investerare att placera sina pengar i Sverige.
Reformerna fick snart resultat, och vid Gripenstedts död 1874 hade Sverige inlett de 100 år av tillväxt som skulle göra oss till ett av världens rikaste länder.
De slopade handelshindren och tillgången till kapital gjorde att Sverige kunde delta i den internationella ekonomin. Vi kunde nu exportera våra råvaror till en allt större marknad. Initialt var livsmedel som havre det viktigaste, men senare skulle produkter från skog och gruvor ta över. Detta ledde till att industrialiseringen av Sverige på allvar tog fart, och förädlingsindustrier som sågverk, pappersmassafabriker och stålverk växte fram. BNP-tillväxten per capita i svensk ekonomi låg mellan 1800 och 1850 på 0,4 procent per år. Perioden 1850-1890 hade den tredubblats och låg på 1,5 per år. Århundraden av ekonomisk kräftgång var nu bruten och Sverige fick sin egen industriella revolution, omkring hundra år efter Storbritannien.
Från 1890 fram till första världskriget fick ekonomin ytterligare fart, främst på grund av innovationer som elkraften och explosionsmotorn. Dessa innovationer hade stora positiva effekter på hela västvärldens ekonomi, men i Sverige var dessa extra stora. Under perioden gjordes också flera viktiga uppfinningar i Sverige, såsom det sfäriska kullagret och separatorn som revolutionerade livsmedelsindustrin. Dessa uppfinningar gav upphov till de än i dag världsledande företagen SKF och Alfa Laval. Tillsammans med andra av de så kallade “snilleföretagen” som Aga, Asea och Ericsson, som också grundades under perioden, förvandlade det Sverige från att framförallt vara en råvaruexportör till en modern industriell ekonomi, vars verkstadsföretag gjorde avtryck över hela världen.
Sverige var under det sena 1800-talet den tidens motsvarighet till Sydkorea på 1980-talet.
Sverige var fortfarande ett relativt sett fattigt land med låga lönenivåer vilket gjorde den svenska industrin både internationellt konkurrenskraftig och lönsam. Kanske skulle man kunna säga att Sverige under det sena 1800-talet var den tidens motsvarighet till Sydkorea på 1980-talet eller Polen under de senaste decennierna: ett land med billig, men kunnig arbetskraft, och därmed goda förutsättningar för att snabbt bygga upp framgångsrika industrier.
När Per Albin Hansson tillträdde som statsminister 1932, och lägger grunden för det långa socialdemokratiska maktinnehavet, hade Sverige redan tagit de avgörande stegen på vägen från att vara ett av Europas fattigaste länder.
Figur 2 över utvecklingen av BNP per capita mellan 1850 och 1938 visar tydligt att Sverige redan hade etablerat sig i klubben med industriländer vid 1930-talets början. Detta decennium kom sedan att bli det sista, utöver det krigsdrabbade 40-talet, då svensk ekonomi presterade bättre än övriga världen. 1930-talets viktigaste ekonomiska händelse var givetvis av den stora depressionen, som också drabbade Sverige. Men effekterna var kortvarigare och mildare i Sverige än i andra länder, något som Socialdemokraterna under lång tid tagit åt sig äran för. De flesta ekonomhistoriker är i dag dock överens om att centralbankernas agerande under krisen var långt viktigare än politikernas.
Det är också i den svenska Riksbankens agerande som man hittar förklaringen till den snabba svenska återhämtningen under 1930-talet som visas i figur 2. I ekonomiprofessorn Johan Myhrmans klassiska bok Hur Sverige blev rikt (1994) konstateras att den svenska framgången berodde på Riksbankens åtgärder att bevara en stabil inhemsk valuta, något som misslyckades i många andra länder. Sverige övergav guldmyntfoten på grund av risken för deflation, men tryckte sedan inte pengar i överflöd utan höll penningmängden konstant genom ett antal olika åtgärder. Bland annat band man kronans växelkurs till pundet under långa perioder, vilket gav en stabiliserande effekt och möjliggjorde fortsatt normal ekonomisk aktivitet i Sverige, medan man i andra länder inte vågade lita på sin valuta. Dessutom hade vändningen i svensk ekonomi redan skett innan den första S-budgeten började verka under 1933. Den socialdemokratiska ekonomiska politiken kan alltså på sin höjd ha påverkat vår väg ur depressionen marginellt, om den över huvud taget spelade en roll.
1950- och 1960-talets ”rekordår” skulle komma att sätta bilden av Sverige som ett av världens rikaste länder. Men det handlade sannolikt mer om Sveriges utgångspunkt jämfört med ett sönderbombat Europa, för den ekonomiska utvecklingen var långt ifrån exceptionell under 50- och 60-talen. Den stora välståndsresan hade för svensk del redan ägt rum. I stället inleddes den socialdemokratiska kvävningen av svensk ekonomi med höga skatter och växande byråkrati. Långsamt har vi halkat efter och tappat i välståndsrankingarna.
Data till diagrammen är hämtad från: https://ourworldindata.org/grapher/hdi-vs-gdp-per-capita