Utblick Krönika
Det var inte Arbeiderpartiet som vann valet
Valet till stortinget har beskrivits som en seger för socialdemokraterna i Arbeiderpartiet. Men den stora segraren är det norska Senterpartiet som gått till val på att vara partiet som lyssnar på vanligt folk. Smedjans Anna Ek rapporterar från Oslo.
”Vi har väntat, vi har hoppats och jobbat så hårt. Nu kan vi äntligen säga att vi klarade det”, konstaterade Jonas Gahr Støre, Arbeiderpartiets partiledare när det i måndags kväll stod klart att han blir ny statsminister i Norge.
Jag uppmärksammar Støres ord på nytt när jag dagen efter valet sitter på ett café nära Stortinget. För de som sitter i den kvardröjande sommarvärmen på det lilla torget utanför fönstret verkar livet inte ha förändrats. För de politiskt aktiva som droppar in och ut genom dörren däremot, är verkligheten idag en helt annan än den de befann sig i igår. I den pampiga byggnaden på andra sidan Karl Johan är det dags för maktskifte. Exakt hur den nya regeringskonstellationen kommer att se ut är ännu inte säkert, men den kommer innebära att Arbeiderpartiet får posten som statsminister.
Bakom regeringsskiftet finns flera faktorer. En är väljarströmmen till partier längre vänsterut än vad som förr var normalt. Partiet Rødt tar sig för första gången över den fyraprocentsspärr som öppnar upp för de mandat i Stortinget som inte fördelas utifrån lokala valresultat. Starka lokala valresultat är för övrigt anledningen till att både Miljøpartiet de Grønne och Kristelig Folkeparti kommer att representeras med mandat i Stortinget trots att de hamnade under spärren.
Därmed har man nått det mål som partiets uppmärksammade ledare Trygve Slagsvold Vedum pekade ut strax efter att han tillträdde.
Ytterligare en faktor som måste räknas in är Senterpartiets framgångar. Partiet som för bara 5–6 år sedan låg runt fem procent i opinionen, ökade för andra stortingsvalet i rad med mer än tre procentenheter. Senterpartiet kommer med sina 13,6 procent i väljarstöd under den kommande mandatperioden vara Norges tredje största parti. Därmed har partiet nått det mål som partiets uppmärksammade ledare Trygve Slagsvold Vedum pekade ut strax efter att han tillträdde 2014.
Vedum har byggt upp sitt rykte under en gedigen, men intensiv karriär inom Senterpartiet och i andra norska organisationer: En arbetsam, rolig och jordnära person för vissa. En karriärist av rang för andra. En renodlad populist för ytterligare några. Inom sitt eget parti är dock Vedum inte ifrågasatt utan hyllad och omhuldad.
När Senterpartisterna från Viken-området samlades till valvaka i Gamle Deichmanns bibliotek i Oslo, var det inte bara valresultat som inväntades. Uppspeltheten och längtan efter partiledaren var påtaglig i rummet. Efter en lång valkampanj, med stora svängningar i opinionen och ett osäkert läge inför bildandet av en regering, var behovet av Vedums återkoppling stort. Hans segertal gav just detta, för talet kändes först och främst riktat till partiets medlemmar, förtroendevalda och tjänstemän.
I sitt tal nämnde Vedum att det 2015 stakades ut en ny linje för partiet: Att lyssna, att träffa och att ständigt företräda sina väljare. Decentralismen har alltid varit en kärnfråga för Senterpartiet, men under de senaste åren har de lyckats bygga den än starkare.
Medan Annie Lööf numera kritiseras för att ta bilder i traktorer, är det för Senterpartiet helt självklart att vara ett parti som har stövlarna på.
I de två parollerna ”Nær folk” och ”Ta hela landet i bruk” har de lyckats att kapitalisera på en politisk idé som i många sammanhang idag är långt från sexig. I Sverige har till exempel Centerpartiet tystat ner sina försöka att driva decentralistisk politik: det är helt enkelt inte längre lika gångbart. Medan Annie Lööf numera kritiseras för att ta bilder i traktorer, är det för Senterpartiet helt självklart att vara ett parti som har stövlarna på.
När jag landar i Oslo för att bevaka de sista dagarna av den norska valrörelsen ser ingenting ut som en svensk valrörelse. Kontrasten mot våra valkampanjer är enorm. En ensam bild på Erna Solberg är det enda politiska kampanjmaterial jag ser på centralstationen när jag kliver av flygtåget. Hade det varit Sverige, två dagar innan ett val, hade centrala Oslo varit tapetserat med valplakat och bilder på partiledare.
Med min inbjudan till valvaka var jag där för att känna av valrörelsens sista skälvande timmar och stötta ett av mina norska syskonpartier – Senterpartiet.
Läs också:
Som en del av den svenska centerrörelsen får man ofta höra glåpord om bonnigheten, eller bli korsförhörd om huruvida man tillhör ett faktiskt intresseparti. Som agronom gör det mig inte speciellt mycket, men ur en nordisk kontext blir det ganska lustigt. På många vis, är norska Senterpartiet kusinen från landet. De är partiet i stövlar. Otaliga gånger har jag fått lyssna på utläggningar om vargjakt, förutsättningarna för att producera potatis vid fjordar och hur frustrerad man är över att svenska affärer dumpar matpriser längs norska gränsen.
Det blir smärtsamt tydligt att partiet aldrig heller tillåts släppa de stereotypa frågorna.
Det blir dock smärtsamt tydligt att partiet aldrig heller tillåts släppa de stereotypa frågorna. Med bara timmar kvar till valvakan kommer den norska motsvarigheten till SVT, NRK, för att intervjua Senterpartiets ungdomsförbunds ordförande Torleik Svelle.
En del av de ungdomsaktiva hade samlats för att äta middag på Den Glade Gris – ett ölhak i Oslo som är känt för att i princip enbart servera fläskkött och öl. På en bänk vid ingången sitter en staty av en naken man med grishuvud, leendes med ena armen slängd över ryggstödet. På en skylt med ett gristryne står det att man inte ska köra alkoholpåverkad.
Atmosfären är förstås kompatibel med Senterpartiet. Senterungdommen hade självklart valt den här restaurangen av en anledning. När det är dags för sällskapet att intervjuas utvecklas det hela till en fars baserad på illa understödda påståenden om jordbruk och klumpiga frågor om en politisk framtid.
Värst blir det när journalisten får nys om att någon i sällskapet eventuellt är vegetarian.
Helt plötsligt kom frågorna om hur utsatt en vegetarian måste känna sig bland dessa köttätande Senterungdomar och hur det var förenligt med Senterungdomens åsikter att ha en vegetarian vid bordet.
Frågan kring kött är självklart svår, och har och bör debatteras. För Senterungdomen är svaret dock självklart – ät norskt och moralisera inte om köttkonsumtion. Den åsikten framfördes av en minst sagt sammanbiten Torleik, efter att journalisten trampat i Senterungdomens klaver lite för många gånger.
Det är Torleiks min jag ser framför mig, när jag tänker på Jonas Gahr Støres ord från valnatten. Under livesändningen som Senterpartiet visar på storbildsskärm längst fram i salen pratar den norske socialistiske statsministerkandidaten om sig själv och sitt parti som vinnare. Om vilken kampanj de drivit, hur väl de lyckats och hur de ska driva ny politik för Norge. I Arbeiderpartiets lokal är stämningen minst sagt god.
De som också kämpat för regeringsskifte, men som faktiskt visar resultat.
I en annan del av Oslo sitter dock runt 100 Senterpartister i ett gröndekorerat bibliotek. De som också kämpat för regeringsskifte, men som faktiskt visar resultat. Till skillnad från Arbeiderpartiet som gör ett historiskt dåligt val, går Senterpartiet framåt. Det är inte nog för den statsministerpost som partiet hoppades på under 2021:s första månader, men fortfarande ett historiskt bra val.
Jag kan inte låta bli att fråga en bekant som sitter bredvid mig om vad han tycker om Støres kommentarer. Svaret kommer snabbt: ”Att han har mage att på valnatten skryta om sig själv, när resultatet för AP beräknas vara ett av de värsta i partiets historia, är en skam. Det är Senterpartiets förtjänst att Norge får en ny regering, inte Arbeiderpartiets.”
Med tanke på den otroliga tillväxt Senterpartiet haft i stora delar av landet, är det svårt att inte hålla med. De kanske inte blev det största partiet, men de kommer att ha stort inflytande under den kommande mandatperioden. Nu är frågan om Senterpartiets lyckas förvalta sitt nya förtroende och faktiskt göra sak av löftet att ständigt lyssna till väljarna under fyra år i regering.